När problemet blir problemet

Håhåjaja, nu klagas det igen. Först gnälls det över genuscementering och att tjejer ska kunna göra allt som killar kan, men när en skola vill ha en kille som lucia blir föräldrarna galna.

Ja.

Och nu är det årets julkalender som brinner i krönikörernas kolumner. Kvalitativt tänker jag inte uttala mig, men det saken gäller är att julkalendern nu anklagas för att öka klassklyftorna eftersom att… den splittrade familjen… håll i er nu… åker utomlands över jul. “Orättvist” mässar skribenten, som påtalar sin egen barndoms avsaknad av Thailandsresor (men sommarstuga fanns i alla fall) och tar sig friheten att att hävda att alla som tvingas stanna hemma känner press och stress och mindervärde.

Tillåt mig att vänligt men bestämt lägga in mitt veto nu.

Vem inbillar sig att små eller mellanstora barn värderar en skållhet sandstrand högre än en löftesrik gran och spännande storys om den antågande tomten? Vem garanterar att barnen som trängs och kräks på evighetslånga flygresor per definition är gladare än barnen som får vara lediga, springa fritt och leka utan krav på läxor eller solskyddskräm?

Det är VI vuxna som projicerar VÅRT mående på våra ungar. Och det måste genast upphöra. Det är vår egen småsinthet och missunnsamhet som smittar av sig på våra små, och förkrymper deras perspektiv. “Titta vilken bil den har köpt och tänk vad de minsann har råd att göra, usch och fy och kanske måste vi också konsumera för att duga..”

Inställningen äcklar mig, och det gör den för att jag känner till motsatsen.

Jag kommer från en familj helt utan ekonomiska marginaler. Första gången jag åkte utomlands var när vi tog färjan över från Umeå till Finland i nioårsåldern, jag tror vi stannade i två nätter. Någon sommarstuga var det inte tal om, men vi lånade min mormor och morfars husvagn någon sommar innan vi hade sparat ihop till en egen, begagnad. Några av de där semestrarna samlade vi pantburkar och koppartråd för att dryga ut reskassan – alltså inte bara vi ungar. Vet du hur jag minns det? Som ett äventyr.

Aldrig, alltså a-l-d-r-i-g, kände jag att min solbränna från Bergafjärdens camping var mindre värd än klasskompisarnas från Lanzarote. Inte en enda gång gjorde jag skillnad på vykorten jag fick skickade till mig från vänners somrar Florida, eller de jag skickade med B-post från Rättviks stugby. Inte EN ENDA sekund såg jag någon av mina föräldrar vika ner blicken och outtalat uttrycka ett kvävt och sorgetyngt önskemål om att kunna ta oss någon annanstans.

Varför? För att det alltid fanns tacksamhet över det vi hade. De möjligheter som faktiskt fanns. Och hur mycket bättre det sannerligen är att kunna sova i ett läckande och ärvt tält utanför Furuvik, än att inte kunna åka någonstans alls.

Det är ett jäkla tjatande om att ALLA ANDRA är så dumma eller så dåliga eller så bortskämda eller har så mycket mer idag. Och det skapas så många egenpåhittade sanningar om jämförelser som bara blir verkliga när någon tar sig rätten att grundlägga dem.

Hur vore det om vi vågade tro på kraften och tryggheten inom oss själva? Att vi faktiskt är med och skapar något, oavsett hur det kan- eller inte kan mäta sig i pengavärde. Hur vore det om vi intalade våra barn att det räcker allra längst att göra så gott vi bara kan. Och att en eventuell känsla av otillräcklighet därutöver är det bästa bränslet för viljan att förändra, som en positiv drivkraft växande inifrån.

Jag blir så trött på sånt som tröttar ut. Det vore väl själva fan om vuxna människor inte kunde ta sitt förnuft till fånga och förstå att det finns något mer värdefullt än pengar, något mer kraftfullt än status och makt. Skit samma om grannen åker till Mauritius när du inte har en aning om vilka bördor hen tar med sig dit. Sluta projicera avundsjuka eller mindervärde på eventuella barn, låt dem istället få gro en stolthet över den de är och de äventyr just deras dagar bär.

Livet handlar inte om rättvisa eller ständiga jämförelser med andra. Livet handlar om växande och utveckling, lärande och överföring. Livet handlar om kärlek och uppskattning, glädje, sorg och problemlösning. Våra fantastiska barn har redan all den kraft de behöver för att kunna ta sig från punkt A till B, bryta gränser ingen av oss kan se. För att ta fram deras fulla potential måste vi sluta lura i dem att den kompletta lyckan bor i en tvåveckors semester med all inclusive på trestjärnigt hotell vid Karon Beach.

Den kan mycket väl finnas där.

Men också i ett risigt tält på gräsmattan utanför den egna husdörren.

Allt handlar om vad vi packat och tagit med oss i bagaget dit.

20141205-232256-84176378.jpg

Advertisements

One thought on “När problemet blir problemet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s