Inte klok nog

Först och främst: Den outsägliga tacksamheten över att ha en make, en familj och vår formade relation där jag inte behöver försvara sönder de misstag jag gör eller de nycker som drabbar mig, och därmed mina nära.

De händer dock inte alltför ofta. Och inte sällan leder de då till positiva minnen och små äventyr. Så någonstans är jag ändå glad över mina infall, över mitt mod och friheten i att inte gå runt och vara rädd för att prova nya vägar.

Men ändå. Ibland har jag svårt att förstå mig själv. Svårt att välja mellan hjärta och hjärna, mellan förnuft och känsla. Vill att allt ska få plats. Alltid.

För 12 månader sedan köpte jag en hund åt oss, i samförstånd med familjen förstås. För 11 månader sedan hämtade vi vår valp, och för 10 månader sedan flyttade han till ett annat hem.

Jag vet inte hur det ska vara att ha en liten valp. Jag och barnen pysslade och fixade, badade och kammade. Hunden var aldrig ensam, aldrig utan rutiner. Den var med mig på jobbet, jag gick ut hundra gånger om dagen. På nätterna var den vaken, från kväll till morgon. Sprang runt runt, hoppade upp och ner. Krafsade, hetsade, skakade, bet och drog. Inte lugn i närhet, inte på avstånd. På dagarna kunde jag inte gå en meter bort, och till slut var det enda jag ville, bort. När valpen bet min dotter i kinden, så att sjukhusbesök och ärr lämnades att kvarstå, då visste jag att jag inte var redo. Allt gick för snabbt och jag gick ut åt andra hållet. Hittade en ny plats, en annan familj, mer lämpad för valpens speciella behov och med mognad nog att inte vilja göra allt på en gång. Jag gav upp och barnen grät. Det var bland det svåraste jag någonsin gjort, men mitt val var glasklart. Fel förankring från första stund. Jag förstår att det här kan sticka i ögonen, men jag har trots den insikten aldrig ångrat mig. Förstår att hunden fick ett bättre liv på rätt plats, och mina barn kunde förstå och förlåta när tiden fick gå litegrann. Det var inte meningen att vara.

Nu har ett år gått. Tålamodet är bättre och min erfarenhet större. Jag vill inte göra allt på en gång. Men jag kan inte heller säga, aldrig mer. Jag säger istället, när tiden är mogen. Så snart jag inte springer överallt, planerar varje vaken minut, när jag inte är behövd på flera olika geografiska platser samtidigt. Då vill jag öppna dörrarna för ett djur igen. Någon att lära och läsa, att vara nära och att kommunicera med, utan att vi talar samma språk. Jag är ingen hundmänniska just nu för att jag helt enkelt inte kan, men en dag, under andra omständigheter, tänker jag tamejtusan bli.

Ibland tänker jag att jag faktiskt inte är riktigt klok. Men andra gånger att jag kanske precis är klok nog. Så länge vi andas finns möjlighet att göra om och göra rätt. Utan att upprepa samma misstag två gånger. Må hjärtat alltid få vara varmt och levande. Mycket hellre än kontrollerat perfekt.

20141210-211022-76222717.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s