En vit jul på repeat

Varje år skriver massor av kända och okända människor under en lista som manifesterar ett julfirande totalt i avsaknad av alkohol. Varje år vänder och vrider jag på tankarna kring detta, men resultatet blir alltid det samma.

“Julen är barnens tid, då passar det inte med alkohol”, är det allra vanligaste argumentet i manifestationen. Men då undrar jag, när är det inte barnens tid?

I mitt liv som mamma är barnen mitt epicentrum. Inte på fredagkvällar eller söndagsluncher eller onsdagsmorgnar, utan varje dag, alla sekunder. När vi vaknar är deras trygghet min kompass, när vi semestrar ska de känna att de räknas på samma sätt som vilken vuxen som helst, och när vi säger godnatt vill jag göra det med vetskapen om att jag varit mitt bästa för dem – och att de är det bästa för mig.

Dricker jag bara alkohol när barnen sover borta eller när jag är ute med vänner? Nope. Jag tar en öl på fredagskvällen, dricker ett glas vin till lördagslunchen och barnen leker ofta med vänners ungar till sorlet och stöket av vuxna middagar som övergår i kvällssamtal, spel och skratt.

Jag har aldrig känt att det varit en fråga om svart eller vitt. Däremot om klara gränser. Inte i antal glas som finns på ett bord, utan i humor, skratt, närhet och värme som aldrig ska få övergå i osäkerhet, otrygghet, okontrollerat, flummigt när barnen är i närheten.

Hur skulle det någonsin kunna vara ett val.

Jag förstår till fullo de familjer som brottas med alkoholproblem, mörka historier och minnen som solkats av promille och smuts. Jag förstår att det inte kan finnas en gråzon då. Inte för någon i närheten.

Men för mig, för oss, som vuxit upp i en kontext som varit glad, ljus och innerligt trygg. Där det varit möjligt att göra alkoholintaget till en ickefråga. I det lilla och snäva perspektivet är jag glad och mån om att respektfullt vårda möjligheten att inte behöva välja bort. Jag dricker en iskall öl till jullunchen, skålar med både barn och vuxna, i den medvetna vetskapen om att jag skapar en början på ett liv åt mina barn. Så gott jag förmår. Om jag bara lyckas göra ett hälften så bra jobb som mina föräldrar gjorde, så måste det anses en sjujäkla bra grund. För aldrig har jag känt mig otrygg, osäker eller obekväm i deras närhet. Oavsett dryck till maten.

Det här är inte ett slag för snapsens rätt att få finnas på julbordet. Det här är ett slag för rätt fokus och valfrihet i de fall där det inte finns ett problem att utgå ifrån. Och tillika vår skyldighet att se och belysa det med full kraft, i totalt avstånd från de egna preferenserna, om och när det behövs – för barnens skull eller någon helt annans.

Utan skuld. Utan skam. Bara få vara så bra vi någonsin kan, trots våra skavanker. För det är vi skyldiga oss och dem vi fått den innerliga förmånen att dela våra liv med.

20141211-192733-70053474.jpg

20141211-192733-70053120.jpg

20141211-192732-70052761.jpg

20141211-192733-70053874.jpg

20141211-192732-70052341.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s