Det här med håret

A L L T I D när jag klipper håret önskar jag att jag hade fortsatt spara ut det istället. Eller är nöjd med klippningen i fyra veckor tills jag borde boka en ny klipptid för att hålla efter frisyren, men skjuter upp och bokar om tills allt bara är platt och halvlångt igen.

A L L T I D när håret har växt ut och blivit långt (och trist) drömmer jag om att hitta den perfekta (!) kortare men halvlånga frisyren och boka tid för klippning på momangen.

Gissa vad!

Håret är nu långt igen.

20150131-213629-77789976.jpg

Advertisements

Förändring med fördel

Fördelen med att boka en resa nästan ett år fram i tiden är att det finns så många ljuvliga dagar av längtan fram till avfärd. (Tidigare ville jag aldrig ta ut glädjen i förskott, för tänk om den inte skulle bli av. Nu ser jag det som så att den glädje som tas ut i förskott, har ett eget värde oavsett vad som händer sen.)

Fördelen med att boka en resa nästan ett år fram i tiden är att man kan lägga tid och pengar på att nätshoppa (o)nödvändigheter som ytterligare skänker lite glans till hela grejen. (Tidigare handlade det mest om att försöka panikshoppa en bikini på något gammalt överlager i mörkaste november, men framförhållning är en sak som kommer med åren, trevligt nog.)

Jag gillar mentala ljuspunkter som jag kan fly till för att hämta energi en sen jobbkväll eller mitt i ett tungt möte. Det behöver inte vara en resa, nej det kan vara en semla eller en tv-kväll med de jag älskar mest. Men det skadar ju inte om de går att kombinera. (Obs att semlan får stanna hemma när vi åker.)

Jag tar ingenting för givet, det gör att allt känns så jäkla givande här i livet. Tack som fan, till de personer eller omständigheter eller båda två, som har fått mig att känna och tänka just så.

Nu mot lördagsstädningen och tulpanerna!

20150131-120043-43243767.jpg

Å andra sidan

Missförstå mig INTE nu. Kampen för jämställdhet är viktig och måste pågå på flera fronter, i olika tonlägen.

Och den behöver inte jämföras med all världens vedermödor för att berättiga sin plats.

Men ibland, ibland, när orden väger över mot bitterhet och när perspektiven liksom snävar av sig alldeles väldigt mycket, då får jag svårt att klappa händerna och skrika “bränn bh:n” på barrikaderna.

Jag är FÖR lika löner och samma rättigheter som männen. (No shit…) Jag är FÖR att våga vara jobbig för att göra skillnad. Jag är EMOT alla former av “tjejer kan inte arbeta i grupp” eller “varför tar du det så” i mötesrum där en kvinna försöker diskutera en krass sakfråga med en man, och blir härskarförminskad till en KÄNSLA.

Men å andra sidan.

Jag är tacksam och ödmjuk att vara människa i Sverige. Att kunna erhålla skolgång och sjukvård, må så vara i försämring. Jag är glad att min son, om han vill, kan välja att gifta sig med en man, även om det kommer att innebära utmaningar och kamp mot fördomar även där. Min dotter får, om hon vill, bära korta kläder, köra bil och bli chef för land och rike.

Jag menar inte att jämföra päron och äpplen, inte heller att vi ska tiga stilla och acceptera bara här och nu. Men för mig är det viktigt att det inte blir vi mot dem, onda mot goda, utan att vi kämpar tillsammans på grunder som ger kraft och inspiration.

Vi behöver inte trycka ner för att klättra upp. Förminska andra för att verka större själva. Vi kan räcka ut händer och kräva vår rätt, utan att använda sprängmedel i varenda kolumn. Kalla mig naiv men om världen ska bli varmare kommer det knappast att hjälpa om vi skapar ett iskallt klimat där vi dagligen ska existera.

Vi är döttrar och söner, män och kvinnor, mammor och pappor. Ensamma är vi sällan starkast, men tillsammans blir vi oslagbara. Låt oss hjälpas åt på vägen fram.

20150123-090506-32706349.jpg

Som ett duntäcke

Den är som ett fluffigt täcke av följsamt dunbolster. Eller som stilla sjövatten som bara böljar mjukt mot huden när kroppen försiktigt sjunker längre ner.

Den är som stora, dyra hörlurar med favoritmusiken i perfekt ton. Den är som en kopp varm choklad med vispgrädde i frusna händer en frostig vinterdag.

Den är som en doft av favoritparfym. Som det kluckande skrattet från ett barn. Den är soluppgången och solnedgången i de vackraste av färger. Som brasans värme mot kalla fötter. Den är hand i hand, mun mot mun. Trygga smekningar över våta kinder.

Den är skyddsnätet som inget sylvasst, hotfullt, ilsket kan rå på. Din kärlek är kevlar och det vackraste jag har.

20150122-210122-75682828.jpg

Pyttipanna var det här

Gillar inte att klaga. Särskilt inte på andra tjejer eller kvinnor. Men konstruktiv kritik måste ändå få finnas. Tycker jag.

Johanna Tofftby skriver kolumn i GT. Den här veckan om socker+sjukdom+vaccin+uppfostran+föräldraplikter+tillrättavisningar.

Bland annat om det mördande misstaget att servera snabbmakaroner till barnen. Och att maten minsann ska vara lagad från grunden. Då blir ungarna (säkert inte) sjuka så ofta (!), kan man utläsa mellan raderna. Märkligt hur samband kan te sig så olika i olika ögon, när det saknas vetenskapliga bevis att lägga fram…

Och så bassningen mot föräldrar som lämnar ena barnet på förskolan när det andra är sjukt. Okeeeej…. Barn smittar vissa sjukdomar när de är sjuka. Andra sjukdomar smittar TRE veckor innan minsta lilla symptom. Om jag ska följa Johannas råd här kan det alltså betyda att mina barn ska vara hemma FRISKA i flera veckor när någon annan i familjen är sjuk, för att sedan givetvis vara hemma en eller två veckor till när sjukdomen väl slagit till. Det blir ett “intressant” upplägg för alla parter.

Nä, nog är nog. Sunt förnuft, vetenskap som grund för beslut, omtanke om andra och så en liten dos av att faktiskt fundera på vad som gör den egna familjen så lycklig som möjligt, istället för att peka mot alla ANDRA. Det är ett recept som funkar på väldigt mycket.

Snabbmakaroner må vara en nödlösning som inte bör vara en alltför frekvent vana. Men roten till allt ont, den ligger förmodligen nergrävd någon helt annanstans.

20150122-083107-30667090.jpg

Bucket list

Ånej vad det faktiskt känns pinsamt att skriva de här (löjliga, fåfänga, ytliga, alldeles underbara…) raderna.

Lyssna nu. Jag är inte särskilt glamourös av mig. Äger knappt ett par klackskor och vet inte hur man för sig i en klänning. Jag sätter upp håret i en snabb tofs och stövlar fram genom tillvaron i platta kängor och med omålade naglar.

Men som jag allt oftare konstaterar ökar nyfikenheten och inspirationen ju äldre jag blir. Vill liksom inte missa något som teoretiskt skulle kunna vara nåbart. Vill inte undra över hur en upplevelse känns, som faktiskt skulle kunna upplevas. Med lite tur. Eller målmedvetenhet. Säkert båda.

Ahmen okej då, jag har redan outat mig inför min make. Jag vill gå på Elle-galan. *ROOOODNAR* En enda gång. Innan jag fyller 40. Jag vill göra vad som krävs för att kunna få en sån där inbjudan och tvingas gå på manikyr. (Pedikyr? Vilket är vilket nu igen?!) Köpa håll-in-strumpbyxor och en alldeles för dyr klänning. Le ansträngt tills de tre smuttarna (glasen!) champagne lättar upp både tankar och mungipor. Det borde ju inte vara omöjligt! Elle’…?

Ja, jag fattar också att det är skittrist och stelt om man inte känner en kotte och får tilldelat sig kindpussar och en massa roliga efterfestförslag, men det vore ett klassiskt felfokus att låta det överskugga målbilden här.

Hur svårt kan det vara’rå? Jag måste ha en plan (som inte innefattar infiltration, brottslighet eller mutor). Jag viker inte ner mig nu. En gång i livet ska man väl för tusan få dra på sig en glitterlångklänning och skrida in i (mar)drömmarnas värld. Det kan ju bli alldeles, alldeles underbart.

Svårt att veta vad man ska ta på sig förstås. Det får ju inte bli för varmt.

20150121-220655-79615090.jpg

Känns viktigt att hitta ett koncept och stanna vid det. (Synd att bollar verkar gjort redan.)

20150121-220756-79676259.jpg

Kom ihåg: Ramla isäng EFTER festen. Ramla helst inte innan dess.

20150121-220904-79744322.jpg

Ett partytrick kan vara bra att ha om uppmärksamheten skulle utebli.

20150121-221002-79802324.jpg

Vissa gudasända individer klarar sig tydligen bra på att bara vara alldeles perfekta.

20150121-221100-79860550.jpg

Eller perfekta OCH jättekära.

Det blir ett intressant projekt det här.