Titta mamma, jag kan själv

Visst är det intressant med de små liven. De är så måna om att visa att de minsann kan själv, att det ska bli totalt kaos eller en massa bråk och skrik innan det går att resonera om saken.

Typ som när de för första gången i sitt liv hittar en cykel utan stödhjul, och bara tar fart och slänger sig iväg utan att först knäppa hjälmen eller be någon gå vid sidan en stund tills balansen finns.

Eller när de upptäcker en andrasorteringskartong med tekniklego i två tusen bitar avsedd för större barn, men dessvärre utan medföljande ritning, och helt sonika börjar bygga i någon random ände för “hur svårt kan det va?!”. Skruva lite här och tryck lite där och håll tummarna för att något inte blir omöjligt att återställa där det går fel.

Klipp till tio timmars argumenterande senare.

Den här underskattningen av saker och tings varande är ju lite snuttegullig i början sådär. Men snart tröttnar man i ärlighetens namn på den ständiga oviljan att be om hjälp eller rådfråga expertis, och måste vädja till högre makter för att nå fram med det enkla budskapet att ALLA VINNER PÅ ATT FRÅGA NÅGON SOM VERKLIGEN VET!

Det fattar ju till och med en femåring.

Men vuxna män med någon form av jag-måste-kunna-allt-själv-komplex, de tycks hellre invänta skilsmässans förskalv, än att lyfta på luren och ringa någon som verkligen har kunskapen. (OBS: Inte Mr Google eller Herr Minkompissafaktiskt.)

Jag undrar bara; hur svårt kan DET va’?!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s