Inte kalaskul direkt

Ingen (småbarnsförälder) kan ha missat de senaste veckornas debatt kring barnkalasinflationen i krönikor och familjeforum samt på TV4 nu imorse.

Välkända röster både med och utan (!) barn berättar för andra föräldrar hur barnkalasen (inte) bör firas.

Låt mig vara väldigt ärlig nu, och väldigt personlig. Jag har aldrig varit ett större fan av kalas i hemmet. När jag var ett litet barn tyckte jag om själva tanken på kalaset som vankades till helgen för att fira min eller annans födelsedag, men resultatet infriade sällan förväntningarna. Någon skrek och någon grät och den tredje kräktes i hallen. Det var, och är fortfarande, ett tidskrävande kaos att samla femton barn på ytor som är enfamiljsanpassade.

Vissa trivs med kaos. Vissa inte.

Men alla trivs vi med att låta våra barn vara sedda, glada och ge dem utrymme att planera & bestämma, så vi gör vårt bästa för att göra det bästa, för dem.

Nu ekar de kritiska rösterna. Företag som skor sig på kalasfrustrerade föräldrar är bovar i dramat, och föräldrar som anlitar dem än värre. Dyra kalas med bowling och plockmat skapar klyftor och utanförskap, sägs det. Vissa familjer har inte råd att bjuda tillbaka, sägs det. Dyra kalas kräver dyra presenter, sägs det. Och nu drabbas barnen. Sägs det.

Skillnaderna är stora. Kalas på lokal för femton ungar går loss på ca 3500 spänn. Samma volym i hemmet, belastar plånkan med 6-700. Klart att det är ett avgrudsglapp däremellan…

… som vi vuxna gör till ett problem. Inte barnen själva, vågar jag tro. Ett barn som går och bowlar när Pelle fyller nio, kommer inte att gråta över att ge hem till Stina nästa helg när hon fyller samma ålder. De. Lägger. Inget. Värde. I. Skillnaden.

Kalas ska vara kul. Kalas ÄR kul för de flesta ungar. Det är vi vuxna som gör det större, viktigare, snävare, krångligare, stressigare, meckigare, gnälligare än det behöver vara.

Jag är ingen kalasmamma. Men jag är en kvinna, mamma, människa som vill göra mitt bästa och räcka till så gott jag kan i de kontexter jag valt att göra till min plattform, min nödvändiga grund. Jag väljer min familj. Och mitt arbete. Bland annat.

Tack vare m i n a prioriteringar, inte barnens värderingar, är jag bättre på att göra budgetar än att baka bullar. Jag vet inte hur man bäst ordnar en fiskdamm, men kan skapa ett evenemang för 10 000 deltagare. Och på grund av alla de företag som sett en affärsidé i tidsbristen kring kalasandet, kan jag (om jag VILL), välja att köpa mig möjligheter att få vara en glad, närvarande, positiv om än betalande mamma för att mina barn ska få bjuda sina kompisar till en kul och aktiv halvdag när de fyller år.

Aldrig någonsin skulle jag snudda vid tanken, att någon ska “bjuda igen”. Eller se presenterna som prislappar. ALDRIG skulle jag tillåta mina barn att tänka så. Det gissar jag, är det inte många som skulle. Tvärtom är JAG smygavis en masse på de föräldrar och familjer som alltid tycks stråla när de öppnar hemmets dörrar och tar emot 20 förväntansfulla lågstadiebarn. De strålar lika mycket när de hembakta bullarna åker fram, och fortfarande 3 timmar senare när möblerna ser ut som plockepinn och snorpappret för länge sedan tagit slut och ersatts av bordsdukar och gardiner.

Jag önskar att jag kunde, men har inte den gåvan. Jag blir snarare Häxan Surtant än Glada Gunhild när kakorna bränns och ballongerna aldrig-går-att-blåsa-upp-tillräckligt-mycket!!!

Så jag gör mitt bästa. Utifrån vad jag kan. Ibland hemma. Ibland på lokal. Men gladast vore vi väl alla om vi fick göra våra egna val, och n å g o n enda gång kunde låta bli att fördöma varandra. Varför i hela världen måste det vara så viktigt att ta egna sanningar och göra dem till allmänna? Varför måste vi tänka “alla ska välja” istället för “jag väljer”? Jag förstår att syftet är rätt, men effekten blir fel, och i strävan mot det bättre känner sig istället fler föräldrar mycket sämre.

Kan vi inte bara låta varandra vara som vi är? Och lära våra barn att mycket är världen, men sällan alldeles rättvis. Det är gungor och karuseller, det är lågvatten och flod. Men nästan alltid räcker det med förståelse, respekt, empati och en jävla massa kärlek och skratt för att det ska bli rätt så himla härligt ändå.

Prydligt eller kaos, dyrt eller billigt. Alla föds vi nakna och ja, lämnar in på samma vis.

20150119-090603-32763251.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s