Numb i vecka 26

För mig är det stor skillnad på att må dåligt och att inte må helt bra. När något är uppenbart fel finns det också en klar väg mot rätt, ja ett eller flera bot mot det som värker.

Men när tillvaron bara är lite ur fas, är det svårare att beskriva symptomen. Jobbet är mycket och stressigt, men inte kaos bortom kontroll. Gravidmagen tynger, men jag kan fortfarande åka skidor varje dag. Jag mår illa av hunger, mättnad och allt där emellan, men inte så att jag måste avstå mat eller välja att bara ligga helt stilla.

Jag känner mig bara så tydligt svag(are) och mentalt dränerad, trots att jag inte har något mer att önska. Jag mår inte dåligt men är heller inte 100% mig själv.

Otymplig och trött, obekväm och slocknad – ja nästan avtrubbad utåt för att kunna fokusera på det som stunden kräver oavsett om det är att knäppa pjäxorna eller lösa en ekvation i en budget. Jag fattar att det hör ihop med en kropp som växer för varje vecka och att någon som gillar rappa rörelser plötsligt finner sig långsam och låst – ja intellektuellt är förklaringen glasklar. Men emotionellt är svackorna mer snubblande överraskande. Jag gnäller över ett missat vinglas till middagen eller ett par byxor som inte går att stänga, och jag saknar träningen så att det gör ont, trots att jag faktiskt skulle kunna gå och träna. Det känns bara främmande, att vara så perspektivlös. Och pinsamt att jag gottar mig i det, istället för att agera på motsatsen.

Jag vet att jag ska härda ut och knipa käft. Inte för någon annans skull, utan för min egen. Jag vill inte verka otacksam eller mörk i sinnet, när tacksamheten och ljuset är större än allt. Och “this too, shall pass”, som vi alla vet.

När jag famlar har jag en vuxen människa vid min sida som stryker mitt hår och säger att allt snart känns bättre igen. När jag fäller en tår har jag två pliriga små glädjepiller som studsar upp och ner redo att berätta om ett äventyr eller dela ett skratt som sätter vacker klang på alla mina dagar.

Så nej, jag mår inte dåligt. Jag känner mig bara inte på min absoluta topp, och det tär på tålamodet att tillfälligt vara en börda. Om så bara för mig själv.

20150226-170106-61266897.jpg

20150226-170155-61315646.jpg

20150226-170329-61409445.jpg

Advertisements

Badhusskräcken

De som känner mig bäst, vet vilka saker jag avskyr mest. Badhus är en av dem. Lika mycket som jag älskar att bada i pooler och åka vattenrutsch, avskyr jag när vrålande barn och föräldrar packar bassängerna fulla av stök och skrik under ett tak centralt på valfri ort.

Jag tål det bara inte. Kö till duschar, trångt i vattnet och på sidan. Alla vrålar som galningar och badvattnet det är iskallt. Fy, fy, fy vad jag inte trivs i det trånga, huttrande, stressade klimatet.

Åh herregud vad lycklig och tacksam jag är för att min make accepterat och lärt sig/mig att leva fullt accepterad trots avsaknad av detta allmänt vedertagna “mammamåste”.

Men nu är vi i Åre. Copperhill är i vanliga fall idylliskt och tyst, jag har varit här förut och skidat och spaat. Sportlovsveckan gör dock badet tillåtet för barn några timmar varje morgon och eftermiddag. Det är mörkare än ett vanligt badhus. De allra flesta vuxna hinkar öl och champagne. Men i allt väsentligt är de fancy miljöerna i övrigt plötsligt förbytta till vilken badande sporthallskänsla som helst.

Vad jag gör? Sitter här med min runda mage och buckliga kropp med ett vattenglas i handen, mitt i epicentrum av det kaosiga. Jag hittade en plats med uppsikt över (nästan) alla utrymmen, och syskonen roar varandra i poolerna medan maken är iväg på styrelsemöte. Ibland får jag påhälsning av två tindrande par ögon som avrapporterar vad de gör eller ber om mer jordnötter från baren.

Och vet ni vad? Jag trivs. Det är fullkomligt omöjligt att förklara, men det finns ingen plats jag hellre skulle vilja vara på än just här just nu. Tiden med mina små är inte bara något jag värderar oerhört högt, för mig är den också den ultimata definitionen av lyx.

Fast nästa år, då sköljer jag ner klorvattnet med skumpa jag också!

20150223-173458-63298133.jpg

Olikheter

Det där arvet och den där miljön, blandat i en receptunik mix för varje individ, intresserar mig verkligen. Jag kan tänka mig sömnlös över alla dessa olikheter vi människor bär, och hur en övertygelse eller ett tankesätt kan te sig så självklart för den ene och så främmande för den andre.

Just nu läser jag om kändistjejer som får sina första, andra eller tredje bebisar. Hur en oroar sig över si och en annan gråter över så. Jag tänker inte, aldrig, någonsin, döma en persons känslor eller uppfattning. Men jag önskar att jag hade kraften att lätta tankegångarna. Det känns så synd att en kvinna som just fött ett liv till världen ska släpa på tankar och känslor av otillräcklighet redan från första stund. Ångest över att bebisen bajsar, kräks eller skriker när det är det enda bebisarna gör utöver att äta och sova.

Jag undrar om det kommer oväntat, eller om man bara inte kunde sätta sig in i att verkligen uppleva det man förutspått skulle ske.

Rustningen borde redan vara på, tänker jag. Redo för strid, inkapslande någon slags medvetenhet om vad som komma skall. “Det blir ingen dans på rosor, men jag är redo för kaoset”. Typ.

Det är litegrann som att starta företag. Mycket oväntat kan ske, men att det blir massor att göra, intensiva dagar, och jobb hela nätterna ibland – it comes with the deal. Handskarna är på. Match efter match ska utkämpas och vinnas. Några smällar får man ta. Och. Härdade material håller bättre i längden.

Nu blir jag snart mamma för tredje gången. (Vad är det för uttryck egentligen, mamma ÄR man väl konstant efter att ha blivit det en gång!?) Jag tar inget för givet och nojjar över precis samma saker som för tio år sedan när min son kom till världen. (Det lilla men ändå stora barnet ska använda en utgång som i normala fall skulle anses anpassat för något i storlek med en större tumme, t ex!) Men de sömnlösa nätterna, de är så självklara att de nästan inte ens finns i periferin. De kommer att vara jobbiga. Göra mig arg och ful. Påverka relationer och vardagsfärger. Men de kan aldrig vara vidriga, när värdet de medför är tusenfalt fint.

Jag intalar mig inte att det är så jag vill se det. Nej. Inifrån och ut är det min äkta syn på saken. Jag kommer säkert att klaga, krisa och skrika. Jag kommer att falla och fäkta mot demoner. Men aldrig att det kommer att vara i mitt fokus. Tacksamheten är så mycket större än allt.

Tacksamheten över att få vara med, om allt det här som livet är, är det största av allt.

20150220-105156-39116474.jpg

Alla andra, utom jag?

Jag antar att du inte missat hyllningarna av Cindy Crawfords oretuschade bildsläpp från en magasinplåtning som gjordes för ett par år sedan. Bilderna är äkta och kvinnan skitsnygg.

Hon är en hjälte!, utropas det i sociala medier. Underförstått för att hon har skrynklor på magen, gropar i låren och vågar blotta hud fast hon snart är 50 år fyllda.

Problemet är delvis att bilderna i dess autentiska form inte var tänkta att se dagens ljus. (OM det inte handlar om en PR-strategi förstås.) Cindy skulle fixas i Photan, och det borde ta udden av det “modiga tilltag” som hon nu hyllas för.

Men problemet är än mer att moralkakorna serverades på helt andra fat när hon var “ung och på ytan perfekt”. Då som nu ekar bitterhetens vassa skall när någon, med eller utan resurser för att hjälpa naturen på traven, visar tillgångarna efter egna önskemål. Vi är så snabba att döma (var)andra samtidigt som vi i hemlighet fluffar upp, plattar till, förstärker och drömmer om förändring. Vi förväntar oss av andra det vi inte är beredda att gå i bräschen för själva.

Människan har en möjlighet, vi kan försöka att uppnå lycka. Och vi kan välja att bygga (var)andra i sökandet efter det som ger oss kraft, glädje och mod att vara dem vi är eller vill bli ännu mer. Utvecklingen går framåt, inte bakåt, och medan vissa skadliga “ideal” ska bekämpas med alla medel är vissa här för att stanna.

Skönhet provocerar och har alltid gjort. Humor imponerar och drivkraft attraherar. Intelligens respekteras och allmänbildning kategoriseras i olika fack. Många har något, få har allt. Den ena lyckligare eller mer trasig inuti än den andre. Ofta syns det ingenting om detta utanpå, alls, överhuvudtaget.

Vi måste sluta att rikta taggarna utåt för att slippa bitterheten som frodas och tär där inuti. Om du vill kasta kläderna, så kasta kläderna! Gå stolt på stranden, stark i din egen övertygelse. Men döm inte dem som döljer kroppen i badlakan och letar efter modet att följa i dina spår. Det kommer inte att hittas i ännu en samhällstrend, utan mer troligt i mognaden och prioriteringarna hos det egna jaget. Det måste få ta den tid det tar.

På samma sätt ska ingen skaka på huvudet åt den (hon eller hen) som lagt tusentals timmar på gymet och väljer att visa resultaten i tanga och tråd. Det är (förhoppningsvis) inte bara ett resultat av yttre press utan också inre kraft, och kanske går det över om några år eller så är det så att passionen och kroppsfixeringen består. Vad rör det väl någon annan än den (hon eller hen) som vågar sin väg ner mot vattnet nästan naken?

Låt bli att döma så snabbt. Strunta i föreställningen om att samhället eller “alla andra” ska bidra med något annat än det du själv kan tillföra. Dansa lycklig i din egen kropp, medveten om att så som du behandlar dig själv kan du också dela med dig till andra. Begränsa inte, tillåt istället. Ha ingen övertro på perfektion och 100% genomtänkta vägval, för vem kan gå genom tillvaron så? Gläds med livet och att du får vara här, i precis den skepnad du har eller vill sträva mot.

Det är vår fulla rätt att kritisera. Och att stämma in i hyllningskörer på sociala forum. Det vore bara så förlösande skönt om vi någon gång allihopa kunde rikta blickarna inåt hemåt för en sekund, innan meningarna smattrar utåt mot smartphonens platta tangenter.

Cindy är ett unikum av skönhet. Då som nu. Nu som då. Och åren de fortsätter gå. Jag duger, du duger, vi är vackra och fria så som vi är. Vi behöver inte förfula världen med pikar och kritik som gör livet snävare för många eller endaste en människa omkring oss. Vi behöver inte föreställa oss att vi är så mycket bättre att vi äger rätt att kalla andra för sämre. Låt bara folk få vara så härliga som de vill.

20150217-090536-32736558.jpg

20150217-090536-32736611.jpg

20150217-090536-32736463.jpg

Innanför boxen

Trots makens sjukdom (isolerad på källarvåningen) blev det en rätt mysig dag med dottern och den senare hemkomna sonen. Vi har städat, fixat, kollat film, gjort läxor och bara varit. Det finns väldigt lite som gör mig gladare än när någon närstående så sakteliga återhämtar sig från sjukdom.

Och bara att behöva använda sig av ordet tidsfördriv är ju en total ovanlighet i sig.

20150215-200240-72160948.jpg

2 x 5

Mä! Vad roligt. Min favoritnattklubb Rose fyllde fem år i fredags (jag var inte bjuden) och min/vår kommunikationsbyrå firade fem år i fredags (jag var bjuden).

Så många “viktiga” kvällar som spenderats på Rose dansgolv efter vunna pitcher, branschprisutdelningar, vänners möhippor och bara med nära och härliga partyfolk.

Och så är klubben alltså tvilling med företaget som just nu gör att jag kan kalla mig entreprenör sedan fem år tillbaka. Som definierar mig som arbetsgivare istället för någon som “bara” älskar att arbeta. Där ser man, vilka sammanträffanden va’!

20150215-121421-44061936.jpg