Konstruktiv kritik

Eftersom jag 1) faktiskt gillar vad Melodifestivalen är och vad konceptet tillför i mörka februari och mars, samt 2) starkt ogillar icke-produktivt gnäll, vill jag gärna säga följande om Melodifestivalen 2015 (och 2014).

– Låt programmet gå tillbaka till ett vuxet underhållningsprogram som även barnen kan se. INTE vara ett barnprogram som man som vuxen knappt står ut med.

– Mer gala, glitter och finess. MINDRE trams!

– Programledarna är ok, manus är det inte. Nivån behöver vara högre rakt igenom. Igen, hitta en tonalitet som ska sätta ribban, skriv om och om och om igen tills den sitter. Jessica Almenäs, Renée Nyberg, herr Luuk, fru Luuk, Hellenius… Genomlys alla avtal och tänk kanalöverskridande, alla mediehus kommer ändå att tjäna MER snarare än mindre på att Mello återfår sitt rykte och producerar kvalitativa resultat igen. (Andra delen i den här punkten är mer av en vision än möjlig verklighet, men visioner har å andra sidan aldrig anklagats för att sikta för lågt.)

– Bättre musik. (No shit.) Strunt i schlagern som knappt finns kvar men ge oss hits. Vanliga radiodängor räcker bra, vi förväntar oss inga episka stordåd. Bara musik som går att lyssna på. Nu är det så många genres som m-å-s-t-e få plats att allt bara blir köttsoppa. Hur stor är målgruppen för medioker pop-opera som inte ens bidragets artister själva verkar ta på allvar? Just sayin’. (BRA pop-opera däremot, det vore kul.)

– Bättre röstningssystem som småbarnen inte äger rätt att avgöra fullt ut. Vikta rösterna, komplettera med en jury… gör någon, någon!

Allt hänger förstås ihop. Bättre låtar ger bättre artister, bättre artister ger en bättre grund, en bättre grund ger högre intresse från skarpare programledare… som skapar en tightare och mer relevant galakväll även för oss över åtta år… och då kan även engagemanget och röstningen hämta sig igen… och då, ja, du fattar.

Jag tycker att Mellon behövs i mörka Sverige. Kvalitativa barnprogram finns det faktiskt fler av. Men ett underhållnings- och musikformat som är tungt nog att bära vägg-tv tittandet, samtidigt som det förgrenar ut sig till individuella upplevelser via mindre skärmar mot en mer vuxen målgrupp, det saknas i Sverige idag. Det är den platsen Melodifestivalen ska ha.

Från igår minns jag mest en tippad finalist som åkte ut med huvet före, en birollskaraktär som h-a-d-e kunnat fungera om den inte skrivits in i 75% av tiden för mellansnack… och så minns jag vår middag förstås. Den hade inte allt, men det bästa av ganska mycket, och då är det så himla lätt att känna tacksamhet istället för smygande tristess. Inte sant?

20150208-065410-24850818.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s