Ett fanmail från svunnen tid

Hej Arne!

Jag vet inte om det är mitt tioåriga jag som skriver nu, eller om orden kommer från någon som är fyllda 37. Jag hoppas att du kan ha överseende med dessa förvirrade ingångsvärden.

Ditt hjärta har orsakat problem de senaste åren, läste jag i morgonens digitala artiklar. Mitt hjärta gjorde ont när jag förstod att situationen också är värre än så. Vi känner ju inte varandra du och jag, ändå passerar uppgifterna allt annat än obemärkt förbi.

Du har inte passerat obemärkt förbi.

För mig är du tryggheten personifierad. Din röst och din närvaro i rutan är så starkt förknippad med tillfällen då världen stod helt stilla och alla mådde alldeles bra.

Jag minns vardagsrummet med det nybonade bordet, skinnsofforna och fåtöljerna. Platsen framför TV:n där vi satt tillsammans, i vår familj. Det var underhållning eller sport (för mig är det samma sak) och jordnötter i en skål som såg ut som en fisk. Kanske hade istapparna börjat droppa från taket i vårsolen utanför. Kanske drack pappa sin öl ur en sejdel som såg ut som en stövel, kanske drack mamma sin drink med cola och bananlikör ur ett glas som ställdes på ett spegelunderlägg för att inte göra märken på bordet som ju bonats alldeles nyss. Kanske luktade det sådär förväntansfullt gott från någon gryta som puttrade långsamt längst bak på spisen.

Jag och min lillebror var alltid mitt i allt det här, mitt i känslan av att betyda mest. Utlockade ur våra rum där legobygge eller dockskåpspysslande pågick, kanske nyfiket självmant anlända för att vi hörde chipspåsen prassla eller mer troligt någon jingel till ett av de program just du medverkade i. När Arne dök upp i rutan, var det som att leendet och de små finurliga skämten förintade gränsen mellan där och här. Ingen tv-ruta i världen kunde bevara distansen mellan dig och oss. Pappa log och mamma skrattade, och din uppenbarelse tog oss igenom både tv-lekar och blodigt allvar i landskampsdueller på liv och död. Du spred ännu mera värme till en plats som redan var varm. Du var en av oss, vi umgicks på ett sätt med dig.

Jag vill skriva att du alltid måste vara vid liv, att du aldrig får dö.

Men så vet jag att det inte fungerar. Jag läser också att du inte tycker om tanken på att vara en börda, den plågar dig kanske mer än de sjukdomar du bär, du är förresten väldigt lik min egen pappa där. Så jag ska inte skriva att du måste finnas. För du kommer alltid att finnas. Du satte lite prägel på hela min barndom, hela min ungdom. Du var tv-mannen med de snälla ögonen och samma humor som funkade i vår familj. Du kunde lägga värdefull lättja under de tyngsta av dagar. Du har lättat så många bördor att jag önskar att jag kunde bära dina. Kärlekstrubbel eller kompissvek tedde sig aldrig lika förgörande när det blev tid för dig att synas. Med dig visste jag alltid att även i mörker bor det ljus, bara man tittar riktigt noga efter det.

Det finns ingen som du nu. I rutan är alla så polerade eller klämkäcka, utslätade eller inövade. Jag saknar dina glittriga ögon, dina kvicka skämt, din uppriktiga äkthet och naturliga värme. Jag hittar igen den i många av dem som står mig närmast, men i tv:ns platta boxformat är det tomt och kallt.

Jag läser att du knappt kan se nu. Och mig har du förstås aldrig sett, för som jag sade så är jag bara en främling som tar sig friheten att skriva öppet såhär. Jag hoppas att du inte tar illa upp. Jag vill skriva att din syn må vara grumlad, men väldigt många människors bild av dig kommer aldrig att naggas i kanten. För oss, i alla fall för mig, är du tryggheten personifierad. De trevliga dagarna och kvällarna i egen hög person. Du var en liten del av något mycket större, men summan av delarna betyder alltid något, oavsett hur små de är. För mig har du betytt. Och jag hoppas att du snart mår bättre. Jag hoppas att du slipper bära tanken på att vara en börda, ty du har gjort livet lite ljusare och lättare för alla oss som fått förmånen att titta på.

Tack Arne Hegerfors, för alla roliga år.

20150214-081600-29760832.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s