Olikheter

Det där arvet och den där miljön, blandat i en receptunik mix för varje individ, intresserar mig verkligen. Jag kan tänka mig sömnlös över alla dessa olikheter vi människor bär, och hur en övertygelse eller ett tankesätt kan te sig så självklart för den ene och så främmande för den andre.

Just nu läser jag om kändistjejer som får sina första, andra eller tredje bebisar. Hur en oroar sig över si och en annan gråter över så. Jag tänker inte, aldrig, någonsin, döma en persons känslor eller uppfattning. Men jag önskar att jag hade kraften att lätta tankegångarna. Det känns så synd att en kvinna som just fött ett liv till världen ska släpa på tankar och känslor av otillräcklighet redan från första stund. Ångest över att bebisen bajsar, kräks eller skriker när det är det enda bebisarna gör utöver att äta och sova.

Jag undrar om det kommer oväntat, eller om man bara inte kunde sätta sig in i att verkligen uppleva det man förutspått skulle ske.

Rustningen borde redan vara på, tänker jag. Redo för strid, inkapslande någon slags medvetenhet om vad som komma skall. “Det blir ingen dans på rosor, men jag är redo för kaoset”. Typ.

Det är litegrann som att starta företag. Mycket oväntat kan ske, men att det blir massor att göra, intensiva dagar, och jobb hela nätterna ibland – it comes with the deal. Handskarna är på. Match efter match ska utkämpas och vinnas. Några smällar får man ta. Och. Härdade material håller bättre i längden.

Nu blir jag snart mamma för tredje gången. (Vad är det för uttryck egentligen, mamma ÄR man väl konstant efter att ha blivit det en gång!?) Jag tar inget för givet och nojjar över precis samma saker som för tio år sedan när min son kom till världen. (Det lilla men ändå stora barnet ska använda en utgång som i normala fall skulle anses anpassat för något i storlek med en större tumme, t ex!) Men de sömnlösa nätterna, de är så självklara att de nästan inte ens finns i periferin. De kommer att vara jobbiga. Göra mig arg och ful. Påverka relationer och vardagsfärger. Men de kan aldrig vara vidriga, när värdet de medför är tusenfalt fint.

Jag intalar mig inte att det är så jag vill se det. Nej. Inifrån och ut är det min äkta syn på saken. Jag kommer säkert att klaga, krisa och skrika. Jag kommer att falla och fäkta mot demoner. Men aldrig att det kommer att vara i mitt fokus. Tacksamheten är så mycket större än allt.

Tacksamheten över att få vara med, om allt det här som livet är, är det största av allt.

20150220-105156-39116474.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s