Numb i vecka 26

För mig är det stor skillnad på att må dåligt och att inte må helt bra. När något är uppenbart fel finns det också en klar väg mot rätt, ja ett eller flera bot mot det som värker.

Men när tillvaron bara är lite ur fas, är det svårare att beskriva symptomen. Jobbet är mycket och stressigt, men inte kaos bortom kontroll. Gravidmagen tynger, men jag kan fortfarande åka skidor varje dag. Jag mår illa av hunger, mättnad och allt där emellan, men inte så att jag måste avstå mat eller välja att bara ligga helt stilla.

Jag känner mig bara så tydligt svag(are) och mentalt dränerad, trots att jag inte har något mer att önska. Jag mår inte dåligt men är heller inte 100% mig själv.

Otymplig och trött, obekväm och slocknad – ja nästan avtrubbad utåt för att kunna fokusera på det som stunden kräver oavsett om det är att knäppa pjäxorna eller lösa en ekvation i en budget. Jag fattar att det hör ihop med en kropp som växer för varje vecka och att någon som gillar rappa rörelser plötsligt finner sig långsam och låst – ja intellektuellt är förklaringen glasklar. Men emotionellt är svackorna mer snubblande överraskande. Jag gnäller över ett missat vinglas till middagen eller ett par byxor som inte går att stänga, och jag saknar träningen så att det gör ont, trots att jag faktiskt skulle kunna gå och träna. Det känns bara främmande, att vara så perspektivlös. Och pinsamt att jag gottar mig i det, istället för att agera på motsatsen.

Jag vet att jag ska härda ut och knipa käft. Inte för någon annans skull, utan för min egen. Jag vill inte verka otacksam eller mörk i sinnet, när tacksamheten och ljuset är större än allt. Och “this too, shall pass”, som vi alla vet.

När jag famlar har jag en vuxen människa vid min sida som stryker mitt hår och säger att allt snart känns bättre igen. När jag fäller en tår har jag två pliriga små glädjepiller som studsar upp och ner redo att berätta om ett äventyr eller dela ett skratt som sätter vacker klang på alla mina dagar.

Så nej, jag mår inte dåligt. Jag känner mig bara inte på min absoluta topp, och det tär på tålamodet att tillfälligt vara en börda. Om så bara för mig själv.

20150226-170106-61266897.jpg

20150226-170155-61315646.jpg

20150226-170329-61409445.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s