Det är borta nu

Jag skrev visst något om en påtaglig känsla av obalans, visst gjorde jag? Något om ett skavande gruskorn som ätit sig in under skinnet, osynligt men kännbart. Bara några dagar innan min makes åttadygnsresa till Afrika.

Idag kom han hem, mycket tidigare än beräknat. Hans mörka röst låter ny men samtidigt van i huset. Hans varma händer känns tryggare än någonsin mot mina kinder. Närvaron är påtagligt närvarande, och gruskornet är alldeles borta.

Ensamheten har aldrig skrämt mig, och de som känner mig vet att mitt behov av variation i det lilla perspektivet är stor (samtidigt som jag älskar rutiner). Jag gör det bästa av tid som spenderas ifrån dem jag älskar och brukar sällan tycka att något känns halvt utan sällskap.

Men den här gången, med mycket som händer i världen och en 30-veckors bebis i magen, var det annorlunda. Jag saknade honom redan innan han åkte, och längtade efter honom som när vi var ifrån varandra de första gångerna för 14 år sedan.

Jag tror att varje person är sin egen lyckas smed, och jag tror att det är rätt att tacka inte bara andra utan också oss själva för det vi åstadkommer i livet. Det får inte falla i skuggan av det jag tänker skriva här:

Tack min make, för att du gör allting möjligt. Jag letade efter samhörighet när jag trodde att den var onåbar för oss två tillsammans. Jag är så oändligt tacksam för att vi stannade hos varandra och för allt, precis allt, som vi har.

Du är tillbaka och gruskornet är borta. Livet är så obeskrivligt och innerligt vackert ihop med dig.

20150328-181253-65573434.jpg

Advertisements

Bidar tiden

Åh puh! De dagar (och nätter) jag jobbat mot brinnande deadlines i ett i ett i ett, har både energin och humöret konstant varit på topp.

Igår och idag har dock kalendern för första gången på länge möjliggjort en sund nedväxling i tempo – men se på fan att min geist då gjorde samma sak.

Jag är så utpumpad! Tillfälligt förstås (I hope), men icke desto mindre påtagligt. Det susar i skallen och känns som att ett stort strömavbrott slagit ut varenda cell och muskelfiber i kroppen. Graviditetsvecka 29 känns som 49 minst! Och inte ens en massiv överdos nätshopping kan väga upp för avsaknaden av träning, kläder i rätt storlek och kroppslig närhet utan badboll på magen.

Jag bejakar jobbigheten för att det är den enda metod jag känner till. Om styrka, lycka och glädje ska förbli äkta – måste dipparna också få finnas. Jag vet inte och vill inte veta något annat sätt.

Så nej, just nu är jag inte den bästa versionen av mig själv. Det finns en dimridå mellan själen och omgivningen, den susar och skaver irriterande mycket. Jag längtar tills den lättar.

Och så kom det ett paket på posten. En hemlig kartong med fem figurer från barndomens små dagliga äventyr. Från lillebror som är en stor inspiration. Och utan att han visste om det, en sällsynt vältajmad källa till skratt idag.

20150324-212331-77011825.jpg

This too shall pass

I fredags träffade jag mina barndomsvänner över en god och mycket trevlig middag på Napolyon. Bland annat diskuterade vi om människor förändras, eller om man “är som man är”.

Precis som vanligt, gick åsikterna isär.

Min övertygelse är att JO, människor förändras. Antingen om de/vi vill, och aktivt strävar mot den förändringen. Eller om livet självt präglar, bryter ner eller bygger upp karaktärsdrag och tidigare åsikter, till slut så påtagligt nötta eller finputsade att det faktiskt formar om bilden av ens person.

Någon annan hävdade bestämt att människor INTE förändras, men varken då eller nu ser jag det som en anledning till debatt. Alla får tycka eller tro vad de vill, och jag blir i alla fall lyckligare av övertygelsen att livet är en resa och dess landskap oändligt att utforska. Nyfikenheten är stark och närvarande, alltid. På så många plan.

Jag bjuder på ett dagsfärsk exempel utifrån scenariot att min make var på svensexa igår, och den här söndagen (efter) är opassande nog ett sällan skådat pussel av åtaganden och aktiviteter med ställen att vara på och barnscheman att foga ihop. Tidigare hade jag skakat på huvudet åt det allt mer påtagliga illamåendet, kallat det oansvarigt och känt “mig” åsidosatt å familjens vägnar. Kanske muttrat något om att vara en förebild för barnen eller att tänka efter före.

Idag är min hela magkänsla en annan. Jag vill inte ytterligare straffa någon eller bevisa min poäng. Tror den finns gemensam i grunden ändå. Jag serverar ett glas vatten och en Alvedon, lätt i sinnet utan kryp i kroppen. Hans lidande berör mig, men inte så att jag behöver komma med reprimander utan istället som ett äkta medlidande samt också tanken på att det skulle kunna vara jag som ligger där. Hur skulle jag vilja bli bemött, även om jag skulle ha förtjänat en syrlig kommentar eller två?

Nej, det kanske inte ser så snyggt ut. En andedräkt av bensin är inte det härligaste som finns. Men någonstans måste det vara ok att festa som att det inte fanns en morgondag eller faktiskt oförtjänt drabbas av skallebank trots varannan vatten, så att ALLT allt allt inte blir en fråga om nitiskt egenansvar och perfekta ramverk. Vi är två som kan ställa upp för varandra, stå stadigt när den andre vacklar. En sällsynt baksmälla är inte hela världen – för någon part. Ja, vad fasen gör den om hundra år och trots allt så är den över imorgon (eller framåt mitten av veckan 😊).

Hade någon kikat under mitt skal för tio, fem eller bara några år sedan hade mitt resonemang sett annorlunda ut. Då var det viktigare att sätta en poäng, formge MITT synsätt nästan överdrivet i form av ord och bemötande. Idag är jag fri från många av de tyngder som höll mig fast vid marken, då ständigt på min vakt inför farliga signaler som kunde indikera att jag inte längre tycktes om eller respekterades i relationen.

Idag tror jag att jag är det. Och jag vet att jag förtjänar det. Många års resa ledde fram till att jag på just den punkten faktiskt har ändrat mig i grunden. Jag är stolt över det. Att jag inte längre tycker att det är viktigt att vara på min vakt. Att jag är trygg nog att släppa garden. Jag åker hellre på en oväntad knockout som golvar mig totalt, än lever cyniskt förutseende inför livets alla eventualiteter.

Så människor förändras. I mina drömmar och i min verklighet gör de verkligen det. Och det är en källa till både lycka och inspiration för mig.

20150322-122616-44776493.jpg

Bloggar jag brukar

Ptja, av faktiskt ingen anledning alls kom jag på att jag bara måste lista de bloggar jag läser, och varför.

Favoriter:

– Blondinbella: För att hon också jobbar hårt, är småbarnsförälder, drömmer stort och har en positiv syn på vad som är möjligt i livet

– Cecilia Blankens: Ungefär samma som ovan, plus mer djup och väldigt välskrivna inlägg med fina bilder

– Mikaela Forni: Mest för stilinspiration, restaurangkoll, matbilder och vissa inredningstips

Förströelse:

– Hos Damernas Värld: Matblogg och Charlotte Perrelli för en lagom dos av sådant jag inte är bra på

– Hos Mama: Cicci Wallin som provocerar och Frida Fahrman som tvärtom fint polerar sina inlägg, två sköna kontraster. Elaine Eksvärd för åsikter om relationer och kunskap inom retorik

– Hos Elle: Emilia de Poret för lyxkonsumtionen

– Övriga, någon gång per månad: Zara Larsson för åsikterna, Johanna Tofftby för träningspeppen, Hannah Graaf för att våra döttrar föddes med en dags mellanrum på samma BB (tveksam anledning, I know), Pamela Andersson (Topphälsa) för järnviljan och attityden, Kenza för att hänga med i vad ungdomarna samlas kring, Charlotta Flinkenberg för hennes träning & kostsatsningar, Englas Showroom för träningskläderna, Katrin Z för allt annat än mellanmjölk.

Kommer jag på några fler så säger jag till. För jag förstår att du verkligen undrar 😄

20150321-164519-60319762.jpg

Autoreply: Sjukfrånvaro

Läser i Expressen om kvinnan som strider för att utveckla en försäkring som gör det möjligt att VABba (=VADda?) även för husdjur.

Tanken är god och fin.

Men som arbetsgivare bävar jag ändå för det praktiska utfallet:

“Autoreply:

Hej,

Tack för ditt mail. Resten av veckan är jag hemma med min vandrande pinne som känner sig lite vissen. Vid brådskande ärenden kan du kontakta någon av mina kollegor på kontoret.”

Det känns… ohållbart på något vis.

20150320-072312-26592963.jpg

Tre tankesätt

Jag får ofta frågan om hur jag orkar hålla geisten uppe i jobbiga tider, eller var jag hittar energin att fortsätta trots att omständigheter på jobbet eller i andra sammanhang tär och tynger ner. Målmedvetenheten är säkert medfödd och den är också väldigt personlig, men tre tankesätt som “alla” kan använda hjälper mig alltid en bra bit på vägen:

1. Nu är nu, imorgon är en ny dag

Det finns alltid utrymme för förbättring, och de svåraste stunderna kan bli till de bästa lärdomarna. Om det är kämpigt som f-n i en period, så försöker jag se det som just en period: Avgränsad i tid och kanske också i rum. Detta hjälpte mig mycket i svältsituationen på Robinson-ön och i de tuffa medietiderna efteråt. Det hjälper mig när jag begår misstag, eller ska försöka bistå andra när de ber om assistans i deras. När jag och min fästman var sekunder från en bestående separation använde jag detta synsätt, likaså när jag tänker tillbaka på de svåra åren nu efteråt. Då var då, nu är nu, och idag kan vi fortfarande forma som vi vill.

Om jag baddar ett kräkande barns panna samtidigt som en stressad kund ringer på mobilen, och frysköttbullarna bränns vid på spisen tänker jag faktiskt aldrig någonsin att mitt liv suger, utan tvärtom att livet är så jäkla underbart och jag är så tacksam för att mitt största problem just nu är en jobbig-as-hell kväll. Det är en blessing, inget straff. Som jag ser det.

2. Vad gör det om 100 år

Jag förstår att alla är olika. Jag har den yttersta respekt för att mitt sätt är mitt och att mina ord bara blir verkningslösa klyschor i någon annans huvud. Det viktiga är att hitta vad som funkar för just DIG.

Jag gillar att sätta saker och ting i perspektiv, och tack vare att jag har en fullkomligt fantastisk man och två barn som inte har några speciella behov (läs det där på rätt sätt, alla barns behov är förstås speciella) så får jag också möjlighet att tackla värdsliga problem med påverkbar attityd. Jag är lyckligt lottad som inte tvingas utkämpa några livsavgörande strider för tillfället, och vill verkligen påpeka att det är helt och hållet det jag tar avstamp i när jag pratar om pepp och att påverka sin egen syn på vardagen.

Om jag måste sitta uppe till 02 en natt för att jobba undan sånt som blivit liggande, så är det inte en börda som kväver mig. Jag ser det som att jag valt mitt jobb, jag väljer mina mål, och med lite bra musik i lurarna och något sött att knapra på kan det bli en angenäm upplevelse trots den sena timmen. Dessutom vinner jag lugn och kontroll, kommande dagar i känslan av att vara ikapp. Många av mina medmänniskor på jorden ligger vakna på nätterna rädda eller sårade av sjukdomar, katastrofer eller krossade familjedrömmar. Det är mörker på riktigt. Mycket att göra på jobbdatorn är det inte.

3. Inget av värde kommer helt gratis

Så är det faktiskt. Mitt livs svåraste stunder, är de som med tiden byggt mina styrkor och fått mig att göra “rätt” val när jag givits ny möjlighet. Jag inbillar mig inte att jag alltid kommer att veta vad som är rätt eller fel, eller att alltid välja rätt trots att jag förstår felen. Jag vet bara att utan mitt livs stora dippar hade jag missat dess absoluta höjdpunkter. Det rör allt från kärleken och barnen, till jobbet och företagandet. Det rör vänner, vänskap och hur jag värderar den. Det rör kickarna i vardagen och nöjet på helgerna. Det rör nuets skönhet och visionernas glimrande dragningskraft.

Jag kan också hitta inspiration i att göra lite mer av det många andra vill göra mindre. Jobba lite hårdare, fila lite extra på detaljerna, vara vaken lite längre eller drömma lite större. Jag vill inte göra det lätt för mig. Jag vill verkligen maxa möjligheter och testa att nå nya mål. Jag är inte rädd för att inte klara något, bara för att aldrig ha försökt.

Läs inte texten som att jag aldrig tycker att något är jobbigt, för det gör jag. Stress är jobbigt, stök är jobbigt, smackande människor människor på t-banan är jobbiga, bråkiga barn är jobbiga, dålig kemi är sjukt jobbig, jeans som inte går att stänga är jobbiga och en växande gravidmage kan vara jobbig trots att den är det bästa som finns.

Så jag stör mig. Och jag klagar. Men bara tillfälligtvis och bara på ytan, och det som finns därunder är grunden som gör att de jobbiga småsakerna aldrig får slå rot.

20150319-071257-25977039.jpg