This too shall pass

I fredags träffade jag mina barndomsvänner över en god och mycket trevlig middag på Napolyon. Bland annat diskuterade vi om människor förändras, eller om man “är som man är”.

Precis som vanligt, gick åsikterna isär.

Min övertygelse är att JO, människor förändras. Antingen om de/vi vill, och aktivt strävar mot den förändringen. Eller om livet självt präglar, bryter ner eller bygger upp karaktärsdrag och tidigare åsikter, till slut så påtagligt nötta eller finputsade att det faktiskt formar om bilden av ens person.

Någon annan hävdade bestämt att människor INTE förändras, men varken då eller nu ser jag det som en anledning till debatt. Alla får tycka eller tro vad de vill, och jag blir i alla fall lyckligare av övertygelsen att livet är en resa och dess landskap oändligt att utforska. Nyfikenheten är stark och närvarande, alltid. På så många plan.

Jag bjuder på ett dagsfärsk exempel utifrån scenariot att min make var på svensexa igår, och den här söndagen (efter) är opassande nog ett sällan skådat pussel av åtaganden och aktiviteter med ställen att vara på och barnscheman att foga ihop. Tidigare hade jag skakat på huvudet åt det allt mer påtagliga illamåendet, kallat det oansvarigt och känt “mig” åsidosatt å familjens vägnar. Kanske muttrat något om att vara en förebild för barnen eller att tänka efter före.

Idag är min hela magkänsla en annan. Jag vill inte ytterligare straffa någon eller bevisa min poäng. Tror den finns gemensam i grunden ändå. Jag serverar ett glas vatten och en Alvedon, lätt i sinnet utan kryp i kroppen. Hans lidande berör mig, men inte så att jag behöver komma med reprimander utan istället som ett äkta medlidande samt också tanken på att det skulle kunna vara jag som ligger där. Hur skulle jag vilja bli bemött, även om jag skulle ha förtjänat en syrlig kommentar eller två?

Nej, det kanske inte ser så snyggt ut. En andedräkt av bensin är inte det härligaste som finns. Men någonstans måste det vara ok att festa som att det inte fanns en morgondag eller faktiskt oförtjänt drabbas av skallebank trots varannan vatten, så att ALLT allt allt inte blir en fråga om nitiskt egenansvar och perfekta ramverk. Vi är två som kan ställa upp för varandra, stå stadigt när den andre vacklar. En sällsynt baksmälla är inte hela världen – för någon part. Ja, vad fasen gör den om hundra år och trots allt så är den över imorgon (eller framåt mitten av veckan 😊).

Hade någon kikat under mitt skal för tio, fem eller bara några år sedan hade mitt resonemang sett annorlunda ut. Då var det viktigare att sätta en poäng, formge MITT synsätt nästan överdrivet i form av ord och bemötande. Idag är jag fri från många av de tyngder som höll mig fast vid marken, då ständigt på min vakt inför farliga signaler som kunde indikera att jag inte längre tycktes om eller respekterades i relationen.

Idag tror jag att jag är det. Och jag vet att jag förtjänar det. Många års resa ledde fram till att jag på just den punkten faktiskt har ändrat mig i grunden. Jag är stolt över det. Att jag inte längre tycker att det är viktigt att vara på min vakt. Att jag är trygg nog att släppa garden. Jag åker hellre på en oväntad knockout som golvar mig totalt, än lever cyniskt förutseende inför livets alla eventualiteter.

Så människor förändras. I mina drömmar och i min verklighet gör de verkligen det. Och det är en källa till både lycka och inspiration för mig.

20150322-122616-44776493.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s