Det är borta nu

Jag skrev visst något om en påtaglig känsla av obalans, visst gjorde jag? Något om ett skavande gruskorn som ätit sig in under skinnet, osynligt men kännbart. Bara några dagar innan min makes åttadygnsresa till Afrika.

Idag kom han hem, mycket tidigare än beräknat. Hans mörka röst låter ny men samtidigt van i huset. Hans varma händer känns tryggare än någonsin mot mina kinder. Närvaron är påtagligt närvarande, och gruskornet är alldeles borta.

Ensamheten har aldrig skrämt mig, och de som känner mig vet att mitt behov av variation i det lilla perspektivet är stor (samtidigt som jag älskar rutiner). Jag gör det bästa av tid som spenderas ifrån dem jag älskar och brukar sällan tycka att något känns halvt utan sällskap.

Men den här gången, med mycket som händer i världen och en 30-veckors bebis i magen, var det annorlunda. Jag saknade honom redan innan han åkte, och längtade efter honom som när vi var ifrån varandra de första gångerna för 14 år sedan.

Jag tror att varje person är sin egen lyckas smed, och jag tror att det är rätt att tacka inte bara andra utan också oss själva för det vi åstadkommer i livet. Det får inte falla i skuggan av det jag tänker skriva här:

Tack min make, för att du gör allting möjligt. Jag letade efter samhörighet när jag trodde att den var onåbar för oss två tillsammans. Jag är så oändligt tacksam för att vi stannade hos varandra och för allt, precis allt, som vi har.

Du är tillbaka och gruskornet är borta. Livet är så obeskrivligt och innerligt vackert ihop med dig.

20150328-181253-65573434.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s