Instagraviditet

Så. 34 veckor har passerat och lika ofta som den här tredje graviditeten känns lång och jobbig, upplever jag att den svischat förbi och varit lättare än de tidigare.

Mått illa, det har jag gjort mer än någonsin. Det fick mig att ge vika i träningsmålen och bara gilla läget. Jag har vilat i soffan och jobbat hårt (med hjärnan) 110% på jobbet istället. Geisten närvarande nästan exakt hela tiden. Det gör mig glad.

Mest av allt vill jag tacka Instagram. (Nej, mest av allt min make och två barn för deras obeskrivliga tålamod, glimt i ögat och hjälpsamhet när det som bäst behövts. Men utöver det.) Jag har via Insta och mobilsurf generellt kunnat hålla mig både inspirerad och uppdaterad under den här fysiskt och mentalt isolerade tiden.  Oändliga flöden av inredning, träning, mode och trender från den digitala världens alla hörn. Jag har uppdaterat hemmets möblemang och fixat småprojekt bara genom några knapptryck. Det har rullat på, helt enkelt. Och den vetskapen har också gjort mig taggad nog att rensa ur ett sex-år-ständigt-påbyggt-lager under källartrappen. Slängt gamla sängkläder i återvinningshögen. Klippt äppelträd (eller beskurit). Bytt ut vår övertrötta säng. Sålt prylar på Blocket. Och så vidare.

Hade inte hänt utan möjligheten att agera här och nu, i soffan, efter en lång dag på kontoret.

Trots mitt tillfälliga ryggläge har känslan av att vara uttråkad lyst med sin frånvaro. Tvärt om är jag mer peppad än någonsin att återfå form och rörlighet också i det verkliga livet.

Jag kanske har varit avskärmad och något mer introvert än vanligt. Men inte låg. Tack för det, Instagraviditet. 

 

Advertisements

På listan 

Saker jag visserligen uppskattat – men möjligen inte tillräckligt ofta eller mycket – som ogravid:

  • Träning
  • Uppskattat rörlighet
  • Uppskattat rörligheten när jag har tränat
  • Champagnefrukost
  • Champagnelunch
  • Champagne (punkt)
  • Weekendresor med mamma, brorsa, make, tjejkompisar, killkompisar, familj, eller alla på samma gång
  • Dans
  • Dans på weekendresor
  • Klackar
  • Klackar och dans på weekendresor
  • Att det inte knakar i möbler som jag sätter mig på
  • Att det inte knakar i mig när jag sätter mig på möbler 
  • Kläder som passar
  • Kläder överhuvudtaget 
  • Att kunna äta mycket
  • Att vilja äta mycket
  • Att äta mycket vid spontana frukostar eller luncher på t ex Riche (gärna med ett glas Champagne i handen)

Borde inte vara så svårt att komma ihåg framöver.

Och så nån kraschad bild ibland på det så’!

  

Bitch is back

Det behövdes en resa till Falun och deltagande på ett väldigt fint och kärleksfullt bröllop (nyktert höggravid) för att jag snabbt och effektivt skulle förpassas ur min vi-är-vuxna-kvinnor-nu-och-vi-kan-kosta-på-oss-att-stötta-varandra-utan-att-tappa-ansiktet-bubbla.

Tack för den, Dalarna.

Det som hände var kort och gott att efter sisådär 20 nya, inspirerande möten ställdes jag inför ett 21:a inte så inspirerande möte.

Efter åtta timmars stående och sittande på vigsel, middag och mingel var jag lagomt utmattad men mycket tacksam för att både ha blivit inbjuden som maka, och över att ha tagit mig i kragen och hängt i hela dagen och halva kvällen trots värkande fötter och en lika värkande mage. Genuint glad över upplevelsen!

Så kommer en nyförlöst trebarnsmamma i väldigt liten och söt förpackning, och säger som inledande mening att “OJ vilken jättemage du har!”. “Är du säker på att det inte är TVÅ??!” “Såndär mage hade jag när jag FÖDDE för åtta dagar sedan”. 

(Detta endast fyra dagar efter ett besök hos barnmorskan som visat att magen är lite liten utifrån kurvan, bara som en parentes till den här ABNORMA kroppsdelen som jag tydligen släpar runt på.)

Och ja, det kan mycket väl vara så att en gravidmage i krimsklänning ser stor ut. Det kan hända att hon hade vaknat på fel sida eller inte somnat alls med tanke på den nya familjemedlemmen. Kanske “menade hon inget illa”. 

Men det spelar ingen roll.

Det finns INGET förmildrande i att vilja göra en poäng på någon annans bekostnad, särskilt någon man aldrig mött. En sådan dryg handling är för mig likställt med endast en signal – och den är att hörru du din storväxte jätte, jag skiter så fett i dig och hur du uppfattar mig, att jag inte ens orkar försöka vara trevlig.

För tio år sedan hade jag slickat såren och tänkt att nehepp, jag är en sådan som det inte är värt att vara trevlig mot, vad pinsamt att inte kunna frambringa någon form av respekt hos andra människor.

Tack och lov för tidens gång. Idag tänker jag att jahapp, här har vi en sådan som är på ett sätt som JAG aldrig vill vara, så tack för påminnelsen liksom. 

Jag tror inte på att brutal ärlighet varar  längst. Om din nya frisyr i mina ögon ser ut som en potta eller om din nya fästman verkar vara en riktig mansgris, kommer jag inte att känna mig tvingad att berätta det för dig om du inte med alla medel försöker att få min åsikt. För att jag respekterar dig och de val du gör, så länge ingen tar skada.

“Brutalt ärliga människor får ut mer av själva brutaliteten än av ärligheten” lyder ett välkänt ordspråk.

Idag är jag glad att jag läste det först.

Igår var en jättehärlig dag oavsett storlek, trötthet och en utmärkande syrlig kommentar. 

  

Irritation eller inspiration?

Debatten böljar stark och intensiv kring “mammakroppen”. Som alltid. Sällan får vi ha den i fred. Ofta ska den jämföras. Alla blir tyckarproffs och vill vara den som har det ultimata rätt:et. 

Varför kan vi inte bara acceptera att det finns fler än ett sätt?

“Sluta visa träningsbilder”, skriker någon. “Jag blir pressad och känner att jag inte duger!”

“Man ska älska den kropp man har”, säger någon annan. Som samtidigt tittar sig i spegeln och försöker tvinga fram känslor av värme och stolthet över något som kanske är ett resultat av tidsbrist eller fel kost, men missnöjd FÅR man ju inte vara nuförtiden så det är bäst att gilla läget liksom. “Upp med hakan, inte prata om förändring, det tyder på dålig s j ä l v k ä n s l a lilla gumman.”

Om någon sedan får feeling och visar en bikinibild så är det antingen skryt eller ett föremål för analyser om kvinnors behov av att behaga andra, att tävla om uppmärksamhet – eller så diskuteras mängden kroppsfett och andelen ostbågar versus kvarg i den intagna kosten och aldrig får vi liksom bara flyta med.

Jag kanske har blivit för gammal och för härdad för att bry mig om “alla andra”. Jag är genuint GLAD över att det finns så mycket inspiration att hitta på varje gym, hos varje individ eller Instagram-hashtag som kommer med en målsättning. Väljer man att bara segla med, ja då är det ett aktivt beslut och helt ok för den som vill. Men ser man (som jag faktiskt gör) träning och/eller förändringsprocesser som ett livsnödvändigt elixir för driv, geist och livskraft så blir det större och viktigare än hur kroppen ser ut. 

Det är kul att lägga upp en vikt på axlarna och böja på benen. Det är roligt att springa 7 km med favoritlåtarna i lurarna. Det är spännande och stärkande att orka MER, bli snabbare, känna att det GÅR att påverka resultaten.

Men även som nu, orörlig och tung i åttonde månaden, när drömmen om prestationer känns avlägsen som då eller sedan igen. Även då, gör bilderna och insikten mig fylld av energi och pepp ifrån dem som orkar och kan och vill. 

Vi måste sluta att döma, bedöma och servera sanningar till varandra. Vår egen verklighet är vår att äga. Världen är full av olikheter och det är upp till oss själva att se dem som faror eller perspektiv att lära och motiveras av ännu mera. Hot eller möjligheter? Inspiration eller irritation?

Att gå sin egen väg och att låta andra välja deras lycka, det är styrka för mig. 

Att inte förminska, förbittras eller välja att se svärtan i varje hörn, det är ett val jag anser att vi alla har potential att göra. Det är kraft och “girlpower” om något.

Det viktiga är inte vem som orkar mest eller kan uppvisa den rutigaste magen. Det enda som betyder något är att vi endast har ett liv, och där det finns utrymme att byta uppgivenhet mot målmedvetenhet och “jag kan inte” mot “jag vill testa” så ska vi få göra det. 

Oavsett om vi vill försöka till max, eller stå bredvid och titta på.

Heja alla som vågar välja sin egen väg! Grattis till alla som öppnar ögonen och inte ser omvärlden som en tävling i prestation, utan ett stort hav av inspiration. Bara att fiska fritt i närhelst vi vill. OM vi vill. Det är aldrig försent. 

  

Viva la pop

Jag älskar det lättsamt lagomt lalliga i Orups musik. Framförallt gillar jag hela konceptet Orup, med snacket, stilen och sammanhangen han figurerar i. Har sett honom väldigt många gånger nu. Igår med maken och två vänner på Hamburger Börs brunchsshow. De drack vin och jag drack (alkoholfri) öl och vi åt hamburgare och klappade takten.

Sedan drack vi (de) mer vin och käkade snittar ända till kvällen, i Vasastan. Det var en rakt igenom underbar dag och tidig kväll, och jag hade utsläppt hår för första gången sedan Sundsvall brann.

Idag har jag inte utsläppt hår. Idag städar jag källaren i pyjamasbyxor och barfotafötter. Det är också kul, fast på ett mindre poppigt sätt. 

 

På naglarna

Nejmen om man skulle ta och tipsa om det MEST UNDERBARA NAGELLACK som någonsin producerats!

Rosa. Halvmatt. Heltäckande.

I färgen Brittany från Zoya.

Lycka i en liten flarra.

(Det är inte handen på bilden som har skrivit inlägget.) 

  

Guilty pleasures, part II

Den uppmärksamme minns säkert (…?) mitt inlägg om förlustelser som känns lika härliga som lite skamfyllda. Eller snarare att jag vänder mig emot just detta, att blanda in skammen i de positiva kontexterna. 

Man måste ändå säga att jag gjort mitt bästa för att förstå, den senaste tiden.

1. Jag har spelat Binglottos påskspecial 

2. Ätit vispgrädde direkt ur Kitchen Aid-skålen

3. Nätshoppat för obscena mängder femtioöringar

4. Sett samtliga avsnitt av svenska Ex on the Beach, som visats på TV

Har det varit härligt?

Ja.

Har jag känt mig skyldig?

Nej.

Jag är alltså fortfarande immun mot uttrycket och kan därmed med gott samvete fortsätta hävda att allt inte behöver vara så jäkla allvarligt hela tiden. Så länge ingen/inget tar skada är det inte hela världen med några mindre creddiga (o)vanor att piffa upp vardagen med.

Även om det där med grädden inte direkt är en vana jag har.

Inte Bingolottandet heller, om det ska vara så noga.