Tankar i vecka 31

Påsken rullar på och graviditeten likaså. Jag vet ju inte om detta är sista gången i mitt liv som jag bär ett barn i min mage, men de tankarna riskerar att bli så “stora” och föra med sig så många måsten att jag helt enkelt inte fokuserar eller går in i dem så värst mycket.

Däremot vill jag skriva ner några spontana meningar så att de finns på pränt, när inga repriser finns att tillgå. 

Jag vägde ungefär 67 kilo på inskrivningen i november, och idag 74. Egentligen rör vikten mig inte i ryggen, men jag KÄNNER mig piggare, starkare och lättare än när jag väntade vår dotter för sex år sedan. Tyvärr har den tidigare muskelmassan ändå fått ge vika för ett helt annat sorts fluffigare lager utanpå skelettet, men just nu känner jag inte att motivationen för uppbyggnad finns – utan den laddar jag för och parkerar med återhållen geist till efter juni månad. 

När lilla L föddes 2009 var jag övertygad om att jag inte skulle kunna gå igenom ytterligare en förlossning utan djupare smärtlindring än lustgas. Sonen föddes ju på Karolinska år 2005, i v. 38 under en dos av morfin (pga hastigare förlopp än väntat), och det lindrade säkert litegrann. Dottern i vecka 41, efter en supersnabb förlossning utan tid för att varken byta om till sjukhuskläder eller prata smärtlindring. Jag var passiv, rädd och kände mig totalt hjälplös inför den okontrollerade situationen. Ville bara överleva, fly bort och bli räddad från det skräckinjagande onda. 

Nu är det snart dags igen. Jag märker hur jag omedvetet tänker allt mer på det som ska ske. Denna gång har jag inte försökt tala mig till ett kejsarsnitt, eller önskat rymma ut genom en nödutgång. Jag är medveten om att det KAN gå lika snabbt som förut, att det SKULLE kunna leda till smärta eller skador på min kropp som jag helst inte vill klä i ord, men rädslan är inte större än fokuset på att våga möta smärtan och riskerna. Det är en markant skillnad mot den emotionella hjärtklappningen som jag byggde upp inför förra gången.

Vissa saker kan vi inte kontrollera. Vissa skeenden kräver både en tilltro och också hopp om tur och lycka. Jag tillhör inte den skara som tror att allting blir superbra och problemfritt bara vi SER det framför oss. Livet är mer komplext än så. Men mitt fokus ligger nu inte på att hitta en väg ut. Jag ska göra mitt bästa, allt jag kan, för att möta det kommande momentet med min fulla kraft. 

Jag tar ingenting för givet, men jag är inte rädd. Jag är målmedveten trots att jag inte vet hur målrakan ser ut, inte heller riktigt hur lång den är. Jag vet bara att jag inte tänker låta det okända skrämma mig så mycket att jag försämrar hela upploppet bara genom min inställning. Jag tänker göra mitt bästa. För det bästa är det finaste jag kan ge av mig själv. 

Det blir (sannolikt) BB Sophia. Det blir (sannolikt) ingen epidural. Jag önskar så innerligt att min make kommer att fortsätta vara nära, inte bara fysiskt, när barnet ska födas. Den här gången delar vi en annan plattform, den gör mig modigare för varje dag. Jag hoppas och tror att jag är mer mentalt förberedd den här gången, och att det obeskrivligt onda blir svårbeskrivet positivt. 

Till dess tar jag dagen som den kommer. I magen sparkar bäbisen. Det är inte så länge kvar nu, till vårt allra första möte. 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s