Irritation eller inspiration?

Debatten böljar stark och intensiv kring “mammakroppen”. Som alltid. Sällan får vi ha den i fred. Ofta ska den jämföras. Alla blir tyckarproffs och vill vara den som har det ultimata rätt:et. 

Varför kan vi inte bara acceptera att det finns fler än ett sätt?

“Sluta visa träningsbilder”, skriker någon. “Jag blir pressad och känner att jag inte duger!”

“Man ska älska den kropp man har”, säger någon annan. Som samtidigt tittar sig i spegeln och försöker tvinga fram känslor av värme och stolthet över något som kanske är ett resultat av tidsbrist eller fel kost, men missnöjd FÅR man ju inte vara nuförtiden så det är bäst att gilla läget liksom. “Upp med hakan, inte prata om förändring, det tyder på dålig s j ä l v k ä n s l a lilla gumman.”

Om någon sedan får feeling och visar en bikinibild så är det antingen skryt eller ett föremål för analyser om kvinnors behov av att behaga andra, att tävla om uppmärksamhet – eller så diskuteras mängden kroppsfett och andelen ostbågar versus kvarg i den intagna kosten och aldrig får vi liksom bara flyta med.

Jag kanske har blivit för gammal och för härdad för att bry mig om “alla andra”. Jag är genuint GLAD över att det finns så mycket inspiration att hitta på varje gym, hos varje individ eller Instagram-hashtag som kommer med en målsättning. Väljer man att bara segla med, ja då är det ett aktivt beslut och helt ok för den som vill. Men ser man (som jag faktiskt gör) träning och/eller förändringsprocesser som ett livsnödvändigt elixir för driv, geist och livskraft så blir det större och viktigare än hur kroppen ser ut. 

Det är kul att lägga upp en vikt på axlarna och böja på benen. Det är roligt att springa 7 km med favoritlåtarna i lurarna. Det är spännande och stärkande att orka MER, bli snabbare, känna att det GÅR att påverka resultaten.

Men även som nu, orörlig och tung i åttonde månaden, när drömmen om prestationer känns avlägsen som då eller sedan igen. Även då, gör bilderna och insikten mig fylld av energi och pepp ifrån dem som orkar och kan och vill. 

Vi måste sluta att döma, bedöma och servera sanningar till varandra. Vår egen verklighet är vår att äga. Världen är full av olikheter och det är upp till oss själva att se dem som faror eller perspektiv att lära och motiveras av ännu mera. Hot eller möjligheter? Inspiration eller irritation?

Att gå sin egen väg och att låta andra välja deras lycka, det är styrka för mig. 

Att inte förminska, förbittras eller välja att se svärtan i varje hörn, det är ett val jag anser att vi alla har potential att göra. Det är kraft och “girlpower” om något.

Det viktiga är inte vem som orkar mest eller kan uppvisa den rutigaste magen. Det enda som betyder något är att vi endast har ett liv, och där det finns utrymme att byta uppgivenhet mot målmedvetenhet och “jag kan inte” mot “jag vill testa” så ska vi få göra det. 

Oavsett om vi vill försöka till max, eller stå bredvid och titta på.

Heja alla som vågar välja sin egen väg! Grattis till alla som öppnar ögonen och inte ser omvärlden som en tävling i prestation, utan ett stort hav av inspiration. Bara att fiska fritt i närhelst vi vill. OM vi vill. Det är aldrig försent. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s