Dubbelkatastrof 

Katastroffilmer har alltid varit lite av ett säkert kort för mig. Ända sedan mina föräldrar lät mig se Skyskrapan Brinner, har jag fascinerats av spänning och dramatik i Hollywoods mer eller mindre verklighetstrogna katastrofproduktioner.

Och genren kräver ju inte alltid toppkvalitet i filmerna, även B- och C-versioner duger mer än väl när filmsuget faller på.

Nåväl.

Nu var det dags för San Andreas, jordbävningsrullen med premiär i dagarna. Vi, ehum, beställde filmen till datorn och satte oss till rätta i soffan en kväll tidigare i veckan.

… Lite konstig kvalitet tycker jag ändå att det är…

… När kommer Dwayne egentligen…

… Varför låter manuset som taget ur en tysk vuxenfilm från 87…

… Stod det något om independent lågbudget i trailern, och hur hade de ens råd med marknadsföringen av det här…

När det till slut dök upp en tecknad flodhäst mitt i en av stadsscenerna stod det ganska klart att det faktiskt finns två filmer från 2015 med samma namn och handling. (Antar efter lite googling att det är en ganska vanlig företeelse.) 

Men vi såg klart spektaklet.

De timmarna får vi ju aldrig tillbaka.

Och från den ljusa sidan så kan det inte bli värre, som man ofta säger i katastroffilmernas värld – precis innan det alltid blir lite värre ändå.

  Ovan: Fel film.

 

Ovan: San Andreas, den vi trodde att vi såg.

Advertisements

Round up

Efter 38 veckors graviditet är det allt mellan två och fyra veckor kvar innan bebisen kan antas komma, alltså hur som helst en ganska kort tid. Vad finns att säga om den här tredje gången?

Kanske den lättaste av mina graviditeter. Säkert eftersom jag var i bättre fysisk form inför denna, än någon av de tidigare. Även om illamåendet varit plågsamt och konstant, är jag tacksam över att ha kunnat röra mig näst intill obehindrat. Vår nya underbara säng från Carpe Diem har gjort sovandet till en dröm, och jag har knappt någon natt blivit tvungen att kliva upp för att kissa. Lägg därtill att mina båda barn, mitt jobb och min make tillfört så mycket genuin positiv energi att tiden svischat förbi. Det har gjort tålamodet bättre och tacksamheten ännu större. 

Så jag vill inte klaga. Jag vill ge mig själv en klapp på axeln för att jag vågat vara en soffpotatis och ta det lugnt när det behövts, samtidigt som jag fixat i hem och trädgård när tillfälle getts. Än en gång, utan närheten till min make hade saker och ting sett annorlunda ut även om orken hade funnits. Det är svårt att inte sväva på moln, när det finns någon som så obehindrat sprider kärlek och praktisk hjälp omkring sig.

Nu är det nedräkning. Men jag ser inte slutet, eller skyndar mot en ny början. Mer än någonsin tar jag dagen som den kommer, och det är kanske skillnaden mellan negativ stress och positiv energi precis här och just nu. 

Försommarskymningen lägger sig över villaområdet, träden grönskar utanför fönstret och jag är så lycklig över att få vara här. Precis här. Just nu.

  

Otippat ofel

Nejmen det blev ju en rätt fin liten dag det här, trots allt. Mysig frukost med familjen, tack vare första söndagen utan tidiga aktiviteter på evigheter. Mina kära sov till 8.30, och efter den lugna starten drog jag och dottern till stan för ärenden. Lyckan i att ha en sexårig liten kompis som det är så underbart kul att hänga med! (Nioåringen också förstås, men han väljer ofta fotbollen och de jämnåriga kamraterna före morsan, av någon besynnerlig anledning :-))

Sedan har barnen varit med kompisar hela eftermiddagen och jag har varit på en av mina favoritplatser i hela världen. Dvs på en av våra uteplatser, under äppelträdet, med spelande fågelkvitter som bakgrundsljud. Hur kan det bli bättre.

Lätt att stå ut med klåda på magen,  dagar som den här. 

  

Neggo i nionde månaden 

Efter en vecka med full energi kom lördagen och en monumental mental svacka.

Sömnen är obefintlig på grund av några ideligen kliande små minimala utslag som bestämt sig för att placera sig på hela (!) min överkropp. Jag har googlat och det är med all sannolikhet “något gravidrelaterat som inte alls är farligt för barnet”. Och inte för mig heller. Bara för mitt humör.

Lägg till det återkomna illamåendet som förpestar tillvaron såväl hungrig som mätt.

Och en förkyld make som inte är sitt vanliga underbara jag på grund av hosta och ont i halsen, och ur mitt inre gör sig en riktig liten jäkel hörd. En som säger att hörru karlslok, nu är det JAG som släpar runt på den här magen och sargade personligheten som ett resultat av de här befruktade störningsmomenten, det vore trevligt med lite pepp! Men nej, det är klart att han måste få behandlas utifrån sig själv och inte sättas i jämförelse med mig, men ibland är det svårt att förena teori och praktik och det särskilt när inget i kropp eller hormonbalans är sig likt. Förlåt, högre makter, för att jag misslyckas med att vara storsint just nu. 

Jag önskar mig en dos tålamod till idag. Är det inte pingst eller något? Då får man väl en önskan uppfylld, eller hur det nu var…

Mage vecka 38. Totalt ointressant. Det är innehållet som räknas. (Och de korvade leopardtrosorna i svartvitt. Något som varken förr eller senare kommer att visas visuellt här hos lilla Fröken. Mitt psyke måste verkligen ha fått sig en smäll just nu.)

This too shall pass.

Kom igen nu söndag! Visa mig vad du har så ska jag ge dig vad du tål. Let the battle begin. 

  

Vägen till lycka

När jag var liten kunde jag vakna till doften av nykokt kaffe och ljudet av målmedvetet slammer från köket. Yrvaket fångade jag upp lillebror ur hans rum på väg mot husets samlingsplats när syrenerna så vackert pastelligt blommade utanför fönstret, och nyfikenheten var alltid stor när vi fick våra svar på vad som väntade. En utflykt! Kylväskor packades och filtar rullades ihop. Vi skulle åka och promenera i någon skog eller titta på en bilparad någonstans. Kanske besöka ett tivoli eller plocka säsongens bär. Alltid med samma pirriga förväntan satte vi oss i bilen och drog iväg över dagen.

Igår hade vi en oplanerad dag när vi vaknade i Enskede. Det tog min make en sekund att svara “JA!” på frågan om vi kunde sticka iväg till Dalarna på en dagstur, för att säga hej till vänner som flyttat dit. Det tog ytterligare en timme så var vi på väg.

Musiklekar i bilen, barnens tävlingslystna temperament och många skratt. Bilgodis och spilld ketchup från varmkorven vi åt till lunch. Hänförda blickar inför öppna landskap med kohagar, älvar och röda hus i spridda klungor. 

Att jaga lyckan är ingenting för mig. Jag vet inte vad som krävs eller ska till för att få den att alltid stanna. Men att inte jämföra sig med andra (vilket tar tid att förstå) och att öppna upp för frihet i tanke, handling och mål – det är min melodi. Ta bort så många låsningar och begränsningar som möjligt, och se det stora i det lilla, ja också det lilla i det stora. 

Jag vet att det låter pajjigt. Jag fattar att det finns många “men” och att metoden kommer helt utan garantier. För mig betyder det ändå allt att dela vardagen med en person som inte förminskar utan bekräftar mitt sätt att se på livet. Hans sätt att säga “ja” istället för “nääeej” är en jättestor glädje för mig. 

 

Vart hör hon allt?

Ännu en tidig morgon, ännu lite tid att läsa igenom nätets toppar och dalar.

Ännu ett besök på mama.se

Jag undrar vart hon hör allt igentligen, åsiktsstarka Cissi Wallin. Eller är det än en gång bara uttryck för sökande efter fler klick?

Att generalisera och fördöma såhär, det trodde jag var förbjudet i dessa tider och forum. Jag trodde att vi tillsammans är enade om att peppa varandra, att hjälpas åt. Att skapa en positiv förändring utan vassa vapen att småfäktas med. Kanske är jag helt ute och cyklar i min naiva föreställningsvärld dårå…

Överallt ser jag kvinnor OCH män som tar ansvar. Som balanserar i vardagen och utmanar tidigare generationers kvarvarande och grundmurade “såhär SKA det vara” genom att byta det mot “såhär VILL vi göra”. Som får förmånen att leva med ett, två, tre eller fler barn samtidigt som jobb ska göras och hemmet hanteras. Relationer ska vårdas och den egna kroppen och själen ska näras. 

Vart hör hon om dessa män som plockar russinen ur kakan? Som överlåter blöjbyten och torkning av kräks till mammorna? Vart hör hon om alla dessa kvinnor som ser ner på varandra för att de går och tränar eller njuter av en timme utan barn och ett glas vin, veckan efter förlossningen?

En sak är säker, och det är att jag inte har sett till dem. I min lilla värld vakar papporna vid familjens sida, redo att rycka in där det bäst behövs. Saknas det mjölk till frukosten eller blöjor på skötbordet så åtgärdas det innan mamman hinner säga “problemlösning”. Och inte bara blir blöjorna sedan bytta, utan det visslas en glad sång under tiden…. I min värld får kvinnorna kraft att odla sin styrka både med stöd från sin partner och behovet av helt egen tid. 

Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det – var det någon klok som sa. Inget kunde vara mer rätt. Jag tror att vi alla behöver öppna ögonen och rikta blicken mot det som skänker värde. Använda vår rätt att välja. Då menar jag inte att ta sitt pick och pack och dra åt annat håll vid minsta missnöje som uppstår, utan att välja att tanka bränsle ur det som faktiskt skänker värde för just er.

Min egen pappa lagade inte så mycket potatismos. Han långkokade ingen chili eller stekte några pannkakor. Men han dammsög en jäkla massa golv och köpte pizza på fredagar.  Han fixade i trädgården vareviga kväll och helg. Skottade tonvis av snö och skjutsade till tusentals träningar. Han knöt fiskelinor och pussade febriga pannor. Precis som min mor. Mycket delades på rakt av. Annat delades upp på grund av tid, kunskap, intresse eller prioriteringar.

Ibland mäts rättvisan inte på millimetern i en och samma måttstock. Ibland visar den sitt rätta ansikte genom uttrycket och känslan hos dem det berör. Inte bara efter en jobbig natt, utan också i blickarna som delas över frukostbordet, värmen i händer som hålls. Innerligheten i ord som sägs och leenden som sprids. Varje dag. År efter år. 

Det är inte bara allt vi gör för varandra, utan vilka vi blir tillsammans och var för sig, som är den äkta jämställdheten för mig.

Och väldigt få personer, skulle väl acceptera att byta alla blöjor själv. Jag undrar vart hon hör allting, den åsiktsstarka Cissi Wallin.

  

Känsligt värre 

Illamående och andnöd, andnöd och illamående. Två störigheter som inte lämnar mig ifred dessa sena graviditetsveckor, och som jag avskyr för att de gör mig passiv och trött men som jag samtidigt tackar och tar emot  på grund av dess orsak. Så dubbelt och så solklart. 

Något annat som blir tydligt såhär på sluttampen är hormonernas och biologins sätt att självklart ta plats. Det lägger sig nästan som en dimma över vardagen, tentaklerna når inte så långt. Det är svårt att sortera tankar och förnuft, istället handlar allt mer om instinkter och behov. Jag förstår att det är kroppens och sinnenas sätt att förbereda sig för nytt liv, men är fortfarande mer bekväm med att i viss mån själv kunna påverka mitt mående. Nu känns det mest som att jag är utlämnad till universum (hahaha) och inte har något annat val än att bara hänga i och se vad som händer.

Och det som händer är bland annat att jag kan titta på mina barn i deras aktiviteter, och svämma över av både kärlek och rädsla för att något ska hända dem. Jag kan hålla min make i handen och märka hur den pirrande förälskelsen får sällskap av “vad skulle jag göra utan dig”. Jag kan älska livet så mycket att det inte finns några gränser för någonting, samtidigt som jag blir förlamat skräckslagen av tv-bilder som visar miljöförstöring, Putins vapenparader, svältande barn och ursinnig krigsföring.

I vanliga fall tar jag in och hanterar. Emotionell och rationell i symbios. Nu bara spridda skurar av starka känslor och alltihopa huller om buller i hjärtat och hjärnan. 

Men det är så det är, dagar som de här.

Och så måste det få vara.