Inget hungrigt hen här inte

En kvinna köper chips till kvällen, häller upp något gott att dricka i ett glas och sätter sig till rätta i soffan. Hon zappar mellan programmen, bläddrar i en tidning, tar ett chips mellan varven och njuter av smaken. Chipsen får plats i munnen, och skålen räcker hela kvällen. Det är godare med tilltugg till en festlig afton. Det förhöjer och ramar in. En liten påse chips kan vara en utdragen glädje, att dela eller njuta själv.

Mannen öppnar påsen, slänger fram den på bordet. In med hela handen, fånga det som går. Moffla-moffla-moffla, torka handen på brallan, moffla-moffla-mera, plocka chipssmula från golvet, inte vika med blicken från tv:n, inte stanna upp i mekaniken, bara in med handen, fånga potatisskivorna, trycka in dem buntade på högkant i munnen, ladda om för nytt grepp. Trettio minuter senare… famla lite lätt i botten av påsen, sista centimeterstora bitarna fastnar på fingertopparna, slicka av, torka på brallan och så snipp, snapp, snut så var påsen slut.

No more crisps tonight, then.

Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra. Hävdar inte att något är fint eller fult. Det enda jag egentligen kan konstatera är att i chipsens världsrymd kan ingen höra dig skrika… hen.

Där är könssegmenteringen total.

Stjärnstopp.

    

PS. Detta inlägg publiceras i samråd med min make, som absolut har förståelse för att det är helt hypotetiskt och neutralt skriver – som en öppen studie av ett samtidsfenomen kan man säga. Objektivt. Inget personligt. Alls. DS. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s