Inte stackars flicka

Under lång tid har jag läst några mammabloggar som hävdar att de står på den fria kvinnans sida, vill utmana normerna och låta alla göra som de önskar. Särskilt en av dessa irriterar mig allt mer och jag har länge försökt förstå varför. Frågat mig själv vad det är som gör att jag reagerar så starkt, och har även deltagit i dialogen i kommentatorsfältet för att kunna få ett annat perspektiv.

Men den skavande stenen ligger kvar i skon, och nu är såret riktigt besvärande. Något skär så illa, varför kan jag inte släppa hela grejen?

Så går det upp för mig att svaret stavas dubbelmoral. Det proklameras om den fria viljan och att supporta varandra, samtidigt som föräldrar som gör andra val än skribenten själv hängs ut som “pack” och “jävla barnvagnsmorsor” (i neutraliserat urval). Det verkar nästan som att författarinnan i fråga, helst av allt vill ha gehör för just de egna valen – inte alls öppna upp för andras. Ofta förekommer ordval som “skuldbelägga” och “prestationsångest” men så vitt jag kan se inte med ursprung i läsarnas input, utan i bloggarens egen output.

Det känns skruvat alltihopa – och möjligen går jag rakt i fällan då orsaken kanske stavas provokationer för belöning inantal klick, och lönen därefter kommer i kronor och ören. Förlåt min naivitet i så fall.

Vi måste vända på steken här. Sluta värdera andra och varandra. Avväpna oss från ord som skuld, skam och prestation. Oavsett om vi riktar dem utåt eller inåt mot oss själva. De behöver inte förekomma i samma kontext som träning, kroppar, jobb, föräldraskap eller relationer. De behöver inte komma åt oss. Men friheten är omöjligt om vi fortsätter vältra oss i ordens uppenbara närvaro. Släpp dem bara. Alla vi som är vuxna nu, vi som har hittat vårt sätt, vi kan visa att det faktiskt är möjligt att rensa bort sådant ogräs och låta luften vara fri. Vi har kraften att göra det. Inte vältra oss i vetskapen om att “alla andra” måste visa vägen. DU kan gå din egen väg. De räcker till alla, de där vindlande vägarna som hör livet till.

Den senaste inlägget får statuera exempel. Där ser du också vem bloggaren i blickfånget är. Det hon ser när Kate fött sin prinsessa och fullgjort sin “plikt” är en kvinna det är synd om, som lider som ett djur i bur, och borde få fly all världens väg med den lilla.

Det jag ser är en stark tjej som hade ett val när hon mötte sin make, som har kämpat och gjort det med huvudet högt. Nu får hon betala ett (säkert svidande, plågsamt, blödande) pris, men som hon strålar sig igenom det. Hon tar makten över timmarna det gäller, hon biter ihop och leverar det hon måste. Kanske mer därtill, då leendet ofta ser äkta ut och lyckan lyser genom linserna. Kate visste vad hon gav sig in på, och någon dans på rosor kan knappast ha varit i den skärpta tjejens drömvärld när hon valde sin man. Däremot ett liv med någon hon älskar, trots alla sina resterande dagar till öppen beskådan. 

Det är inte svaghet, det är styrka för mig. Det ska inte ömkas, det ska applåderas. Det är mod och kraft, beslutsamhet och jävlaranamma. Och min poäng rör inte kungahus eller förlegade strukturer, utan de förutsättningar som just nu råder.

Javisst måste man få klaga, om det känns viktigt. Man måste (antar jag) få gnälla och våndas, trots att bördan kanske inte är värre än några månaders utebliven sömn. Men då måste jag också få säga att vi är många som är lyckliga nog att ha ett val. Vi kan servera våra ungar bröstmjölk eller ersättning gjord på rent vatten. Vara hemma från jobbet många månader och år. Vi kan dela ansvaret med våra respektive, och också avstå att bli föräldrar om det är vårt kall. Vi är födda i en del av en värld, i en tid, då mer är möjligt än omöjligt. Vi har dragit så många vinstlotter innan vi ens satte fötterna på jorden första gången. 

Men, hävdar pessimisten, alla är unika och varje person utkämpar sina egna strider. Det har jag full förståelse och respekt för. Jag bugar ödmjukt inför livets orättvisor och vet att det vi har idag kan vara borta imorgon. Därför tycker jag att det är extra viktigt att ladda nuet med all den kraft som är möjlig. Inte förminska vardagens närvaro, inte förstora allt det alla andra tycks ha men inte vi själva. Framförallt inte fokusera på vad hon eller han eller hen är för person eller väljer för väg, då vi vet noll och ingenting om orsaker och drivkrafter där. Vi kan bara lyssna till oss själva, odla en grund och bygga ett fundament som håller för stormarna. Det kommer att krävas reparationer och förstärkning längs med vägen. 

Ingen blir starkare av att göra någon annan svagare. 

Ingen blir lyckligare av någon annans eventuella olycka.

Däremot hittar vi kraft i varandra. Och därför ser jag på Kate som hjälten av igår. Hon födde ett barn. Fick håret fixat. Gick ut inför världens granskande blickar och bet ihop när det som bäst måste göras. 

Det sägs att det saknas kvinnliga superhjältar.

Jag säger att vi måste titta på rätt sätt för att se dem alla.

  

Advertisements

One thought on “Inte stackars flicka

  1. Somvanligt skriver du så himla bra!!!

    Jag lämnar inte ofta en kommentar, men när du skriver precis så som jag själv skulle velat skriva måste man ju bara lämmna in ett litet: AMEN! = )

    Vi måste verkligen bli mer ödmjuka mot varandra!!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s