Men vad händer?!

Efter en “intressant” fredag trodde jag att det knappast kunde bli värre. 

Arbetsfredagen startade med ett intensivt och problemfokuserat kundmöte, som jag i min roll behöver kunna navigera igenom, men som i dessa höggravida tider ändå lirar väldigt illa med min Vågen-karaktär. Dvs någon som faktiskt har växt upp till en person som föredrar balans och harmoni i tillvaron, som fundament för att jobba hårt och kunna vara sitt bästa jag. Jag ogillar drama och konflikter så innerligt och djupt nu. (Tvärtom vad man kanske kunde tro om man bara lärde känna mitt 18-åriga jag.)

Så när eftermiddagen kom och jag befann mig själv i ett mötessammanhang där motparten i en argumentation höjde sin mörka röst och lutade sig fram över bordet, samtidigt som han pekade med hela handen fick mitt tålamod att totalt ta slut och irritationen flödade över bägarens alla breddar. När han agerade så och jag svarade med samma mynt. När jag på riktigt blev arg tillbaka och fick frågan om “varför jag blir så upprörd” och ultimatumet att “om du inte lugnar ner dig kan du gå härifrån” – alltså så överjävligt orättvist i sammanhanget – då satte nödbromsen in. Så många månaders och års osagda ord. Så många icke-gråtna tårar av besvikelse. Så mycket frustration över att aldrig bli tagen på allvar. Allt på en gång nu. Rakt ut i luften. Lättnaden efteråt. Friheten, de djupa andetagen, syret som äntligen når hjärtat igen. 

Så med det udda inslaget i arbetsveckan kunde man tro att drama-kvoten fyllts för resten av året. Därför var jag inte ens på min vakt efter timmarna på Gröna Lund igår. Ingen dålig karma som lurpassade runt hörnet, trodde jag. Bara sol och mjukglass, glada barn och välmenande vuxna. Det var alltså vad jag var inställd på…

Tills. Jag och dottern sitter vid ett bord utanför en av glasskioskerna och väntar på familjens båda herrar. Tills. En man i 30-årsåldern klämmer ner sig mitt emot och jag försiktigt säger att vi väntar på två personer, men titta vad mycket plats det finns här bredvid. Han stirrar på mig som att jag var från yttre rymden, slänger demonstrativt upp sin stora ryggsäck på resterande yta och låter den tvååriga sonen lägga sig raklång på den breda bänk som finns kvar åt andra hållet.

Jag orkar inte irritera mig, utan pratar med dottern om dagen och karusellerna. Tänker att vi får hitta andra platser när killarna kommer. Först fattar jag inte vad som händer när den främmande mannen vänder sig mot mig och VÄSER “bondjävel!” mellan sina tänder. Jag fortsätter prata med mitt barn.

“Idiot” hör jag sedan, och börjar ana att den här mannen har stora problem (med mig). Jag tittar på hans fru som nervöst och introvert på samma gång, stirrar tomt ut i luften. Inget gehör därifrån. Sedan fortsätter gliringarna och när mannen tar sitt sällskap och ska gå kan jag äntligen andas ut. Men nejdå. Dramat är här för att stanna. Han fryser plötsligt i sin rörelse, byter håll och gormar högt: Hej där kärringjävel, samtala lite med andra människor nästa gång!!!!

Och så fortsätter han väsa och fräsa hela vägen ut mot utgångarna, växelvis hotfullt vänd mot mig. Jag känner för att aldrig mer någonsin “samtala med andra människor” så länge jag lever. 

“Mamma, jag tror att han pratade med dig” säger dottern plirigt kavat med sin ljusa och för tillfället förkylda stämma. Jag kan bara skratta åt galenskapen.

Som man ser på världen, ser världen tillbaka, det har jag trott väldigt länge nu. Men de senaste dagarnas upplevelser kanske får mig att omvärdera… litegrann. Ibland hamnar man nog i skottlinjen oavsett om den vita flaggan hänger tydligt ovanför skallen eller inte. Ibland får man möta motstånd som bygger styrka, kanske när det som bäst behövs utan att man hann se det själv dessförinnan.

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s