Dubbelkatastrof

Katastroffilmer har alltid varit lite av ett säkert kort för mig. Ända sedan mina föräldrar lät mig se Skyskrapan Brinner, har jag fascinerats av spänning och dramatik i Hollywoods mer eller mindre verklighetstrogna katastrofproduktioner.

Och genren kräver ju inte alltid toppkvalitet i filmerna, även B- och C-versioner duger mer än väl när filmsuget faller på.

Nåväl.

Nu var det dags för San Andreas, jordbävningsrullen med premiär i dagarna. Vi, ehum, beställde filmen till datorn och satte oss till rätta i soffan en kväll tidigare i veckan.

… Lite konstig kvalitet tycker jag ändå att det är…

… När kommer Dwayne egentligen…

… Varför låter manuset som taget ur en tysk vuxenfilm från 87…

… Stod det något om independent lågbudget i trailern, och hur hade de ens råd med marknadsföringen av det här…

När det till slut dök upp en tecknad flodhäst mitt i en av stadsscenerna stod det ganska klart att det faktiskt finns två filmer från 2015 med samma namn och handling. (Antar efter lite googling att det är en ganska vanlig företeelse.) 

Men vi såg klart spektaklet.

De timmarna får vi ju aldrig tillbaka.

Och från den ljusa sidan så kan det inte bli värre, som man ofta säger i katastroffilmernas värld – precis innan det alltid blir lite värre ändå.

  Ovan: Fel film.

 

Ovan: San Andreas, den vi trodde att vi såg.