Fotbollslycka

Jag är 37 år. Den här helgen har jag åkt t&r till Västerås fler gånger än sammanlagt tidigare i mitt liv. Anledningen stavas Aroscupen där Enskede IK Gröna laget P05 spelade, och i det laget återfinner man vår äldste son.

Han som för några år sedan stod på grusplanen i kvarteret och måttligt intresserad ritade mönster med tårna i marken. Hellre spanade efter flygplan mot himlen än lyssnade på tränarens  instruktioner. Pliktskyldigast drog ner tröjan över huvudet och ställde sig i ledet till passningsövningarna.

Nu är fotbollen hans liv. All ledig tid har han en fotboll vid fötterna. Inomhus, utomhus, i trädgården, på IP. Han har utvecklats till en snabb passningssäker mittfältare och en god lagkompis, och fotbollen är ett intresse, en passion, hans egenvalda livsstil.

Jag trodde att det skulle innebära uppoffringar, när barnen går mot ungdom och själva fyller kalendern med aktiviteter som ska koordineras, logistikplaneras och bevakas. Så fel jag hade. Med en make som skjutsar och hämtar, med kvarterets föräldrar som samarbetar och en tioåring som tar eget ansvar är tillvaron fortfarande mycket mer enkel än svår att få ihop.

Och med ett barns lysande ögon så fort det vankas fotboll, snabba löpningar med boll över halva planen och en lagtillhörighet som jobbar lika mycket med moralen som mot pokalerna är det inget snack om saken. Hans fotbollsintresse har blivit vårt. Hans glädje är familjens lycka.

Älskade fotboll, tänk så fel man kan ha.

   

     

Älskade skitprogram 

Ja, det är nu (o)vetenskapligt säkerställt att det är helt omöjligt att förena nyföddhetsbubblan med yttre påverkan från verkligheten. 

Jag kan inte se på nyheter.

Inte läsa en tidning eller webbsida som redogör för världsläget.

Hör jag Putin stoppar jag huvudet i sanden.

Nämner någon “IS propagandafilm” så blundar jag och håller för mina öron.

Fulgråter också till repriser av Veterinärerna, Sofias Änglar och Livet på BB. Ja, till och med U21-fotboll rör mig till tårar, när underläge vänds till “seger” i slutminut.   

Nej, det som någorlunda kastar livlinor åt mitt sköra psyke just nu, det är ren och skär skräp-TV. Som jag älskar den. När allt annat slutar i fullständiga domedagsprofetior finns bara en väg till bot och bättring.

Det stavas inte lyckopiller. 

Ge mig en dos Halv åtta hos mig, Real Housewifes, Hela Norge bakar eller Arga Kocken så är lyckan gjord.

I bubblan kan ingen döma dig för kulturella lågvattenmärken. 

  

Tvåveckorstankar

Imorgon, två veckor som mamma till tre. Två veckor av lyckligare än någonsin. Två oförglömliga veckor av konstant vakenhet, ovanlig vanlighet och outsäglig tacksamhet.

Mina två större barn förvånar mig. Så nära, så varma, så kära i lillebror. Min make förundrar mig. Så outtröttligt positiv, en stålman, alltid rätt sorts komplimang. 

Jag mår bra. Visst saknar jag muskler och försvar mot världens alla  vidrigheter. Men här i det lilla är glädjen stor. Jag tar mina möten, håller mina deadlines. Har besökt både tandläkare och stressigt kontor. Allt går om man vill, eller snarare just för att jag vill. 

Han är alldeles ny, lika delar stark och svag. Han ligger i mina armar flera timmar i sträck. Jag har aldrig känt mig mindre låst i hela mitt liv. 

  

Utanför boxen

Nej, jag känner inte att jag behöver kompensera all stillasittande amningstid gentemot de större barnen. Jag tror inte på självvalt dåligt samvete utan har förklarat för dem att det inte kommer att bli så himla lattjo första tiden med spädbarn, men att det är ett syskon, en familjemedlem och en kärlek som bara växer med tiden. Och som de har gillat läget!

Därför känns det också extra viktigt (och roligt) att säga ja istället för nej. Som när dottern i fredags kväll, efter en rolig men inomhuscentrerad midsommarafton, frågar om vi kanske eller kanske inte kan dansa runt en stång någon dag när solen skiner. Och när solen sent på midsommardagen faktiskt sken. Och när Vinterviken visade sig från en alldeles lugn och glest befolkad sida. Då spelade vi “små grodorna” och “jungfruskär” på Spotify i telefonen. Och dansade runt stången. Och till och med tioåringen sjöng (lite förläget) med. Och dottern strålade klarare än någonsin i sin midsommarkrans och trassliga flätor inne på sitt andra dygn. 

Utanför boxen är det minst perfekta det allra mest perfekta som finns.

  

Förkroppsligat

För att inte dränka bloggen i existensiella funderingar under the influence of hormoner, kommer här en annan typ av inlägg.

Tänk vad (kvinno)kroppen är fantastisk ändå. Den klarar av att bära ett barn, föda det på ett sätt eller ett annat, och sedan läka i en hastighet som nästan känns snabbspolad.

En vecka innan midsommarafton föddes Will. Och det var i förrgår inga problem att fira midsommar på det bästa sätt som finns, enligt tradition med våra nära vänner. Skaldjursbuffé på Fjäderholmarnas rökeri och så grillmiddag i värdparets villa på kvällen. 

  

Jag är imponerad av kroppens kraft.

Bilderna nedan är tagna någon enstaka vecka innan och en vecka efter förlossningen. Av förståeliga skäl har jag varken promenerat några längre sträckor eller tränat. Tvärtom har jag njutit av min återupptäckta aptit och ätit mycket av allt. Ändå, ändå sköter kroppen sig själv och krymper den mage som nyss bar ett barn. Jag kan inte ta åt mig någon “ära” för det, söker ingen bekräftelse.

Jag vill bara säga att efter tre barn och med 37 år på nacken, fler skavanker än någonsin och för tillfället svag och muskel-lös, känner jag mig stolt och stark i mitt skal. Våra kroppar är fantastiska precis som de är, med de funktioner de har, och vi borde vara mer tacksamma för deras samarbetsvilja medan vi har chansen. 

Hoppas jag kommer ihåg de här orden och den här känslan i evigheters evighet. Vi duger och mer därtill, precis exakt som vi är.

  

Den nya natten 

Det har blivit en vana nu, att jag och bebisen spenderar nätterna i soffan på mellanvåningen för att låta resten av familjen sova och vakna utvilade, såhär den allra första tiden. Det förenklar för alla och utestänger all form av stress. 

Det har blivit en vana att mötas av deras förväntansfulla ansikten när tripp, trapp, trull kommer ner och säger godmorgon till oss som är vakna varannan timme. Alltid i samma ordning, gnabbandes om samma saker. Alltid med glimmer i morgontrötta ögon. 

Det har blivit en vana att klockans visare känns fullt ut obetydliga, jag kunde inte bry mig mindre om det står 02, 03 eller 04.30 på urtavlan. Vad spelar det för roll?

Det har blivit en vana att min kropp för en kort stund är någon annans. Jag ger honom, den veckogamla, mat och vilar i de positioner som är de bästa för honom. Lutar mig obekvämt bakåt för att han ska få ligga som en groda på mitt bröst i väntan på rapen när han ätit klart. 

Med de två större barnen räknade jag timmarna tills allt ändå skulle bli lite mer som vanligt igen. Nu är det här den enda vanlighet jag önskar. Tiden står stilla och rusar iväg, när jag får vara en av fem i den familj som betyder allt för mig.

Inte det enda viktiga, men det som gör allt annat än mer betydelsefullt.

Under vakna nätter finner jag än mer lugn och än mer tid att tänka efter. Tröttheten finns bara utanpå. Inuti mer vaken än någonsin förut.

  

Utan hud

Vissa kallar den tredagarsgråten. Andra säger baby blues. Jag bryr mig inte så mycket om benämningen, som den skrämmande känslan att vara alldeles utan hud några dagar efter att bebisen fötts.

Det är som att det emotionella immunförsvaret packat ihop och tagit semester på annan ort. En Berlinmur nedbruten i partiklar. En hel NHL-final i målvaktsburen iklädd bara shorts och linne.

Det händer varje gång. Och det känns. Varje vindpust känns, som en sylvass livsfarlig orkan. 

Helt omöjligt är det att röra något barns mjuka kinder, utan att tillvaron färgas i den allra djupaste skalan av rött. Lika omöjligt att sätta ord på upplevelser. Hotfulla artiklar om Putins kärnvapen eller väntande pandemier bränner stora sår i flera lager. Ett alltför hårt tilltal skär som nyslipade knivstål genom hjärta och själ.

Det är som att kroppen blivit honung och sinnet likaså. Inte rustat för något annat än att se bara det närmaste perspektivet, bara tillräckligt för räcka ut händerna och hålla hårt i det viktigaste. Skydda, värma, värna om det som betyder allra mest.

Det är som att allting som håller uppe, sakta smälter ner. Något mycket svårare än tårar, mycket djupare inifrån än gråt. 

Om jag inte visste att det hör händelserna till skulle jag famla i desperation efter någonting att hålla mig fast i. Något som hjälper och kan klä världen i dess vanliga kostym igen. Nu bidar jag tiden i väntan på vändningen. Jag blundar och rör mig så lite som möjligt.

När varje tanke landar som salt i öppna sår, då vill man helst att tiden ska gå. Oavsett hur mycket man faktiskt älskar livet här och nu. 

Vad jag minns så brukar det handla om ett dygn innan marken är stabil igen. Skakad och rörd, men inte nere för räkning.