De största ögonblicken

Jag ska inte skriva en lång och detaljerad berättelse om när Will kom till världen. Det gick lika fort och följde samma mönster som Elis och Lilians förlossningar åren de kom.

Euforin och alla känslorna lika osannolika, lika obeskrivliga.

Men några ytterligare minnen vill jag ändå bevara. De är relaterade till dig, min make, min älskade, min bästa vän.

Jag glömmer aldrig din roliga min när jag berättade för dig att nu är det på gång. Du halvlåg i sängen med laptopen i knät, någon actionfilm fyllde som vanligt tomrummet mellan dig och mig när jag slumrade i soffan, otympligt lättväckt i nionde månaden. Jag satte mig bredvid dig nu och du flaxade något ofrivilligt med armarna. “Jag har glömt” kraxade du lite i falsett. “Har vi bråttom in?”

Några timmar senare körde vi genom tomma gator till soluppgång i Stockholms stad. Villagatan bjöd på fler enkelriktningar än du räknat med, men musiken var så bra och vi var så glada där vi åkte mot BB Sophia och mötet med nytt liv. Inget stressade oss just då. Du satt så tryggt vid min sida. 

Jag vilade snart i sjukhussängen och du letade i skåpen efter filtar att värma mig med. Du hämtade kaffe och mackor. Frågade hela tiden om jag hade det bra. Och så kunde du utan problem färdigställa dina Excelfiler mellan alla åtaganden och besök av personalen – jag såg att det gjorde dig lugn och mycket nöjd. Än en gång spred sig känslan till mig. Jag visste att smärta väntade, men jag blev aldrig riktigt rädd.

När värkarna tilltog gjorde din humor likaså. Du fick mig att fnittra hysteriskt mitt i allt det onda. För det älskar jag dig ännu mer idag än igår. Jag har aldrig känt mig lättare.

Ännu längre fram hjälpte inga skratt. Det onda gjorde för ont, alldeles för snabbt och för ofta, som vanligt. Då räddade du mig med dina starka händer. Masserade min rygg, höll mig fast runt höften. Smärtan har bleknat nu, men minnet av din närhet består. Du höll mig hårt när jag behövde bli hållen. Du bar mig på starka armar när min kropp inte orkade annat än att bara hänga och vänta på nästa skärande ilning. Du bar mig med din närvaro när mitt sinne behövde din hjälp. Jag har aldrig känt mig så feg och så modig som timmen innan allt var över.

Jag vet att jag gjorde dig illa i slutet. Nöp i ditt skinn, bet dina fingrar. Du stod kvar och parerade efter bästa förmåga. Löste det värsta, men lät mig hållas. Du stod kvar och du stod fast. Jag minns nu hur jag ville skrika på hjälp, jag funderade på att ge upp och resignera inför det övermäktigt onda, men du stod kvar och din styrka blev min. Jag behövde aldrig lämna platsen eller släppa kontrollen, gjorde aldrig utrymme för paniken att slå till. Du fyllde de farliga luckorna, du med ditt varma  sinne och din bastanta själ. Starkare med dig än någonsin förut.

När vår son tog sina första andetag stod jag framför dig i ett hav av så mycket blod, röda lakan och tidigare vita klädesplagg. Vi såg på varandra och lyfte vårt nya liv framför oss, jag tänkte att du kan se rakt igenom mig nu. Alla farhågor som plötsligt försvunnit, alla fasader som länge rämnat. Allt nu i morgonens ljus så fult och så fint, så smutsigt och rent, så rakt igenom icke hotfullt äkta och så innerligt nära.

Jag tänkte att du ser mig såhär som jag inte men ändå vill bli sedd. På ett sätt som så länge skrämde mig men inte längre. Jag har inget att dölja, inget att upprätthålla. Jag vill bara vara fullt ut, vara din, vara den jag är och villigt erkänna att jag är stark i mig själv men ännu starkare med dig. Redo att vara trasig, beredd att vara svag, modig att vara feg i din närhet. 

Mitt i mina värsta och bästa ögonblick såg du på mig med en blick som bara lämnade stolthet och styrka efter sig. Jag stapplade ut i duschen, stannade länge i det varma vattnet, med väldoftande tvål och lenande lotions. Utanför vilade vårt nyfödda barn i dina armar. Jag gjorde mig ren igen, tog på mig mina vanliga kläder, rummet var plötsligt så städat och sex timmar senare åkte vi hem.

Vi lämnade platsen där vi välkomnat vårt tredje barn till världen. Det jag tar med mig, för alltid bär vidare, är några av mitt livs största stunder. Inte bara han som kom. Utan också den man du har blivit och den du är. Och den obeskrivliga kärlek du låter mig uppleva. 

De största ögonblicken i livet har du givit mig. Och de som återstår vill jag för alltid dela med dig. 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s