02.30

07.40. Första natten i Visby för den här sommaren, och baby W slog till med skriknattsrekord. 02.30 började magen (hans alltså) att tjorva och sedan dess har jag vaggat, vyssat, ammat och sjungit (egenpåhittade vaggvisor i egenkonstruerade tonarter). Maken tog en timme i arla gryningsljus vilket eliminerade den värsta psykosen (min alltså) och nu sitter jag här och ser natten bli morgon medan bebisen blir allt tröttare. 

Det vore så lätt att plocka bloggpoäng nu genom att hävda att babyn är SÅÅ jobbig… Men HAN är inte jobbig, han har bara ont och vill inget illa. Jag medger dock att det ÄR jobbigt att känna den tyngsta tröttheten över axlar och huvud, samtidigt som barnet skriker och en vanlig husfluga riskerar sitt liv genom att punktattackera både hår och hud med sina försök att landa. (Varje landning känns som ett getingstick i sömnbristens förlovade värld kan jag meddela.)  Halva jäkla natten!

Men egentligen, vad gör det om hundra år. Hellre några månaders bäbisskrik än inga bebisar alls, så är det ju faktiskt. 

Så nej. Det blir inget “jag vill lämna tillbaka honom dit han kom från!”. Inget sälja på Blocket eller Tradera, som så många mammor drar till med i de sociala mediernas tidevarv. Jag älskar honom och därmed till och med hans missnöjda ljud genom timmar då vi alla önskar sova. Så enkelt är det. (Även om lille herrn gärna får överraska med lite färre av dem, redan i natt :)).

Så god natt nu. Eller dag. Babyn har somnat i min famn och här sitter jag…

  

Ointresserad

Just nu är jag bara så ointresserad av att vara sarkastisk och svår, finurligt självironisk och på jakt efter creddiga likes. Jag vill inte slösa en enda minut på fasader eller bråk, tänker inte ägna energi åt håll som slukar den. Vill bara vara, nära, här, hel, enkel.

Han är så lätt och självklar att älska, och det är så lätt att älska alla andra mycket mer i hans närhet.

Jag är så ointresserad av att låta det vara osagt. 

  

Kickar i vardagen 

En bloggande retoriker reflekterar kring vad som ger hen(ne) kickar i vardagen, och jag gör härmed samma sak. Topp 5 vardagskicks:

– Träning. Träääning! Ord överflödiga. 

– Shopping. Yes box, sån är jag.

– Musik. I telefonen, hemma, på konsert eller festival.

– Lite äkta romantik. Ett fint ord, något sms, en överraskning eller fysisk närhet. Sätter färg på den tristaste måndag.

– Något festligt att se fram emot (och uppleva såklart). AW, resa, tjejmiddag, bröllop, party… Eftersom det inte direkt kan räknas som “vardagen” så får planerna och längtan dit vara det som platsar på den här listan. 

Självklart också tid med familjen och barnen och alla vänner, likaså jobb och nya mål, men det är mer livsnödvändigt än kickar så att du förstår. 

  

Dagens nypremiär. Äntligen ett gym efter bebisens ankomst. Kickedidooo!

Kropps-stopp!

Den tystnar aldrig, debatten om “mammakroppen” specifikt och kvinnokroppen generellt.

Just nu har den snarare nått orkanstyrka i de sociala medierna, där alla tycks ha en åsikt och flera vill skrika med den högsta rösten. Jag tror att det är bortkastat, skriken gör de nyblivna mammorna bara hesa, för här finns inga rätt och inga fel. Utom felet att tro att det finns ett rätt!

Någon klagar över pressen utifrån, att det känns som att hon måste träna varje dag för att duga som spädbarnsmamma idag. En annan pratar om sina gymbesök men inte så ofta som hon vill, eftersom hon kritiseras för att skapa stress för andra i sin efterlängtadevärld av vikter och resultat.

Mammorna är inte kärnan i det här, tror jag. Inte mammaskapet heller. Obalansen uppstår eftersom vi är kvinnor och när vi agerar så stannar det aldrig vid oss som individer, utan vi “ska” också vara förebilder för andra kvinnor, barn och människor i samma situation som oss själva. 

För att ta ett exempel så kunde Företagspamp X fira framgång eller trösta sig själv i motgång med både majonnäs och viktuppgång. Väldigt få såg det som något annat än möjligen ett ohälsosamt val för Mr X själv. Inga vidare tolkningar om hans föräldraskap eller företagande gjordes utifrån hans kaloriintag, alkoholkonsumtion eller kroppsform. 

Jag har svårt att tro att den Företagsledande dottern Y skulle behandlas ur samma individperspektiv, om hon valde samma väg. Är tvärtom nästan säker på att hon skulle få bära ansvaret av en kollektiv förgrundsfigur och försvara sina val i ett betydligt bredare spektrum. 

Och symptomet visar sig nu extra destruktivt i de sociala mediernas mammaskapshörn.

Folk frågar om lov att få önska sig “sin gamla kropp” tillbaka. Folk ber om ursäkt för att de inte VILL träna. Jag tror att vi har blivit alldeles galna och behöver säga stopp! Nu. Genast.

Det är klart att vi får önska något annat, framåt eller tillbaka. Vi får lägga ut selfies om vi vill, eller välja att vägra dessa egofenomen livet ut. Vi får visa våra kroppar, dölja dem, eller jobba på deras förändring målmedvetet och inspirerat. Jag tror fan att vi får göra vad vi vill. Det är ju våra egna kroppar och vi är vuxna nog att ha ansvaret över dem. 

Vi behöver inte bära hela världens träningsbördor på våra axlar, oavsett hur starka eller svaga de för tillfället är.

Vi måste sluta ge varandra skulden för allt som går snett i dagens ideal. Vi måste sluta idealisera över huvud taget. Alla har ett ansvar, men ingen har ensamt ansvar för allt. Det måste få finnas en mer nyanserad verklighet där vi inte ber om ursäkt hela tiden!

Männen som tränar och Instagrammar, de inspirerar minsann. Kvinnorna däremot “sätter press”. Männen som går upp i vikt eller ned i fettprocent, får någon gliring. Kvinnorna ombeds tala för halva klotets kvinnliga befolkning utifrån valen de gör.

Om alla sköter sig själv och hjälps åt i den närmsta kretsen och familjen, då får den där rösten något att ta spjärn i. Om vi ger media fler ideal (alla!) och färre inkomstkällor i form av att köpa deras bantningstips eller smygtagna bildreportage på kändisars “BIKINIKROPPAR 2015” så påverkar vi på riktigt. Men att (an)klaga och gnälla på alla andra, som bovar i vad JAG själv kan/vill/borde göra – det är inte rätt sätt.

Ingen annan påverkar dig så som du. Ingen annan kan lägga på dig en känsla eller ett måste. Det är du och ingen annan som äger din kropp. Det är dina och ingen annans val vad du vill eller inte vill göra med den.

Det finns ingen låsning eller begränsning i det.

Tvärtom en av de största friheterna som finns.

Om vi bara fattar det nån gång.

Alla får göra som de vill. Och alla har ett ansvar. För sig själva i första hand. 

  

Minsta motståndets lag 

Det är klart att det skulle vara snyggare med en egen text i bloggen. Istället för en skärmdump från Instagram menar jag. Men det kräver bättre formuleringar, mer tankekraft. Och den är på ranson till bättre behövande områden just nu. Därför blir det ba’ såhär. För jag vill ju ändå ha sagt precis det jag säger. Tack pappa.

   

 

Den sommaren 

Av mina senaste inlägg kan man tro att tiden står stilla och att allt bara handlar om det färgsatta djupet i existensiella frågor av varierande slag.

Att obeskrivlig kärlek tar upp nästan all tid och tankekraft, enbart ackompanjerad av rädslor för diktatorer, terrororganisationer och sjukdomar som splittrar familjer för all evighet. 

Nej, så är det inte. Det är vanligheten som syns mest. 

För det här är också sommaren när planerna är många och små istället för omvälvande stora. Det här är sommaren när vi äter svenska jordgubbar till både frukost och kvällsfika, ja när alla får vara uppe så länge de vill. Vi åker och badar i vikar som inte finns på de allmänna badkartorna. Köper för mycket glass alldeles för ofta. Baddar svidande myggbett med fel medel och bråkar om vem som egentligen vann i memory eller frågespel. Det här är sommaren vi inte lutar oss mot dyra flygbiljetter eller kartor med utmärkta rutter för oupptäckta destinationer i vår samvaro med varandra.

Det här är vår sommar 2015.

Den alldeles vanliga, ostädade, iskallt regniga och supervarma sommaren under parasollet som aldrig blev köpt. Med skrubbsår på knäna och svettpärlor istället för perfekt gyllene solkysst bränna på näsan. Det här är sommaren vi pussades och förmanade, diskuterade och försonades. Älskade som inga andra för att inga andra är precis som vi.

Det här är sommaren som fyra blev fem. Alldeles vanlig oförglömligt ovanlig.

Den sommaren som aldrig kommer att falla i dunkel så länge jag lever. 

Den sommaren.