Jag förstår inte

“Små- eller storbarnsförälder?”, frågar sig mammabloggaren på jätteportalen. Hon längtar till bebisen blir 2-3 år, för då får man egentid och kan prata med barnet. 

Jag förstår inte, och borde därmed vara tyst.

Men jag förmår inte tiga stilla.

Att ha barn är väl ingen hockeymatch uppdelad i tre block. Inget konstant si eller så. Att ha barn är ju ständig förändring från en timme eller vecka till en annan. Aldrig fullt ut kontrollerat. Aldrig fullt ut opåverkbart. 

Det finns dagar då det minsta barnet sover och jag hinner allt jag vill. Det finns dagar och nätter av konstant vakenhet. Var det något jag för tio, elva år sedan kunde förutspå om föräldraskapet innan jag fick mitt första barn, så var det just precis det. Inget sig likt. Men jag ville köpa biljett och hänga med på åkturen, omtumlande eller ej.

För livet är något annat efter än före. Omöjligt att sätta ord på. Mycket rikare, mycket stökigare, mycket bossigare, mycket viktigare. 

Jag längtar sällan bort men alltid hem.

Att vilja göra ett tidshopp i tron att något kommer att vara förutsägbart annorlunda om år från nu, verkar som ett väldans slöseri med viktig tid.

För vi vet ju aldrig hur något blir.

Har vi otur blir inget som vi tänkt eller hoppats.

Har vi tur får vi förmånen att klaga över gråtande gnälliga jobbiga ungar som stjäl några minuter av vårt tidigare lugn, men betalar tillbaka med att locka fram ett universum av obeskrivlig kärlek.

Det är något att se fram emot det.

  

Bara lugn

Tre minuter står det på den digitala skylten ovanför morgonresenärernas huvuden när det innestående tåget ska lämna perrongen. Tre minuter till nästa.

Tre minuters väntetid, ändå ser jag hur mina medmänniskor springer med panik i blick. Får inte missa tåget. Inte missa möjligheten.

Själv kan jag inte rusa uppför trapporna från biljetthallen. Har mitt barn i en vagn, han är två och en halv månad nu, vi åker hiss tillsammans varje vardag.

Han följer med mig på jobb och ärenden. Ligger där han ligger när jag bestämmer tempot.

Tre minuter tycker främlingarna det är värt, att börja dagen, veckan, hösten med klappande hjärtan och trånga strupar. Rusa, springa, trängas, kapa, tjäna. Jag är också en av dem, eller var,  en annan dag, en annan tid.

Nu går jag här med ännu mer liv i mitt liv. Ännu ett barn. Ännu mera jobb. Tightare schema. Trängre kalender.

Jag har sällan varit mindre stressad. 

I tre minuter står jag på perrongen i morgonens redan intensivt varma solstrålar. Barnet sover. Tiden är nu. Jag är innerligt glad att jag inte springer uppför trapporna längre. 

Nytt hos Newport

Tack vare att en av mina vänner börjat arbeta hos Newport har jag fått upp ögonen för det här härliga varumärket (som jag tidigare trodde bara bestod av en samling båtinspirerade plagg och dekorationer, dumma mej).

Nedan ett axplock av favoriterna. Alla passar inte i mitt hem, men i en annan tid och en annan värld är det guldklimpar rakt igenom!

  

Utanpå’t

För den intresserade (hm, ja, eller inte…) så kan jag meddela att garderobsproblematiken kommit ett betydande steg närmare en lösning.

Jag har städat, återvunnit, slängt och sorterat. Delat upp i sektioner (jobb, fritid, årstider) och fyllt på med lite nytt.

Nu är garderobsångesten så gott som bortblåst. Det tog bara 37 år och 10 månader innan jag fattade grejen. 

All heder till bland annat Custommade och Sixtyseven som blivit riktiga personliga favoriter under tiden. 

   

  

   

Att inte veta

Jag tänker i dimman av sömnbrist och ständig tillgänglighet att jag nästan går sönder av kärlek. Att den är övermäktig, den får inte plats. Eller så gör den mig kanske hel, så hel en människa någonsin kan bli.

Den där huden, de runda kinderna, den mjuka utandningsluften som troligen kommer att göra mig galen av värme om det blir mer än såhär. Jag tänker att jag nog inte vet hur man behåller förståndet när små små armar och miniatyrhänder håller om min hals, eller de första leendena lyser upp ett åttaveckors ansikte så att ögonen bara syns som två smala, pliriga streck. 

Jag är stark och svag, livrädd och modig, jag vacklar och står fast på samma gång. På barnavårdscentralen pratar de om anknytningsproblem och någons ovilja att amma, medan det enda jag undrar är vart man gör av all den här överväldigande uppskattningen av de tre små liven och han som gjort så att de faktiskt finns. 

  

Egooootroligt!

Jag fattar inte att jag fortsätter läsa vissa mammabloggar trots att de ger mig hjärtklappning av återhållen åsiktsöverdos. Jag vill replikera och diskutera, men inser ju att långrandiga svarsinlägg både blir anonyma och onyanserade i det begränsade sammanhanget. Så jag låter tangentbordet vara. 

Jag känner därmed en påtaglig frustration, men slutar ändå inte med mina digitala besök i dessa forum. (Vem bär dumstruten då…?)

Nu, till exempel, ondgör sig en nybliven mamma och åsiktsmaskin över män som kommer fram på krogen. De (männen) “objektifierar och stör” och ombeds gå hem istället för att inkräkta på andra människors (kvinnors) rättmätiga yta, i krogsvängen.

Jag är kvinna. För jämställdhet. Vill ha ett jämlikt samhälle. Inget patriarkat. Pro frihet. Anser mig vara någorlunda logisk i mitt tänkande. Mer feminist än många andra.

Men ändå!

Om vi (kvinnor) tar oss friheten (som vi ju har, alla har den) att döma ut andra MÄNniskor för de mest harmlösa misstag, vad skapar vi för värld då. Om nu “Perra på krogen” var både full och framfusig, är det då inte bättre att se mellan fingrarna i detta och ändå applådera människor som vågar försöka, vill bryta tystnaden och riskera just en avhyvling – än att avvisa, blogg-hänga ut och sätta sig över?

Kunde karln veta att hon var upptagen?

Var han en utbildad raggningsexpert?

Hade han en övernaturlig förmåga att tolka tankar?

Herregud. Om vi ena sekunden klagar på att Sverige blivit för kallt och inskränkt, att vi aldrig vågar säga hej till andra än våra närmsta bekanta, då kan vi inte tvinga våra medmänniskor att alltid göra perfekt rätt utifrån våra egna (mer eller mindre svårtolkade) behov. Vi måste väl för tusan kunna frambringa lite förståelse, empati och medvetenhet om att alla är olika.

Och kan vi INTE göra det, hur ska vi då kunna begära det av någon annan? Perra på krogen eller vem som helst.

Nej, det är mänskligt att fela. Och så länge misstaget begränsades till att ramla fram till helt fel sällskap på krogen, så kanske det inte direkt var det värsta sociala brottet som MÄNskligheten utsatt någon annan för.

Något får mig att undra, om damen i fråga blivit tilltalad i exakt samma situation av århundradets hunk, vältalig, inkännande, socialt talangfull, respektabel och fräsch – hade reaktionen i form av “störningsmoment” blivit densamma. Hade motorsågen åkt fram lika snabbt? 

Är det i själva verket inte en fråga om ego och egen uppfattning, snarare än att hävda att på krogen ska alla hålla sig på sin kant?

Jag tycker verkligen inte om när folk går över gränsen. I det här fallet är frågan om det snarare är hon och inte han som tog ett par kliv för mycket.

Del av inlägget:  

Inte Perra, får man förmoda..:

  

Det är bara att starta om

“Omstart” är ju svaret på alla (tekniska) problem, och såhär direkt efter semester har man (jag!) alltid en påtaglig drivkraft att rensa ur, sortera, göra om och tänka nytt.

Något som länge stört mig (varning för i-landsproblem som egentligen aldrig borde se den skrivna dagens ljus) är min garderob. Inte BARA utrymmet i källaren alltså, utan även innehållet. Nästan allt innehåll faktiskt. 

Ju mer jag shoppar, desto rörigare känns kläderna och jag har ännu mer sällan något som känns lockande att ta på. Det borde inte gå ihop, men jag har googlat mig (tadaa) till förklaringen:

Jag saknar en bra basgarderob! 

Mina favoritplagg – de som faktiskt GÅR att kombinera med annat – är inköpta på TopShop, Zara eller H&M för 100 år sedan. De är nötta men känns alltid som “jag”. Därtill hänger plagg av lite dyrare slag, ofta nätshoppade, med prislapparna kvar och halvtaskig passform. Inget passar till inget och röran (i mitt huvud) är total.

Nej, nu ska det bli ordning och mitt bloggläsande ska få komma till nytta. Jag ska givetvis INTE köpa en massa plagg i regnbågens alla färger, när jag mest bara vill bära svart, grått, blått, och vitt som bas. Jag ska bygga en grund av plagg som håller i längden och som sitter bra, inte säsongens allra spretigaste fenomen.

Därtill ska jag “spara, sälja, skänka och slänga” i grundlig utrensning av ALLT i de garderober jag har. 

Jag fattar ju att jag borde gjort detta för länge sedan. Inte konsumerat MER av fel, utan MINDRE men rätt.

Jaja, det är väl en mognadsfråga antar jag. Nu kan jag knappt vänta till helgen så att jag får komma igång faktiskt. Även om det här känns som det mest meningslösa inlägget sedan internets uppkomst, så kan resultatet bli revolutionerande (för den lilla individen, dvs jag).

En jobbdel och en fritidsbas – allt som inte går att matcha eller passar på just MIG (polletten trillar sakta ibland…) åker nu ut. Luften känns redan lättare att andas. 

Tack Stylizimoblog och andra inspirationskällor i ämnet. Nu ska det bli åka (ordning) av!

Något av en målbild:

  

Något av ett nuläge: