Jag förstår inte

“Små- eller storbarnsförälder?”, frågar sig mammabloggaren på jätteportalen. Hon längtar till bebisen blir 2-3 år, för då får man egentid och kan prata med barnet. 

Jag förstår inte, och borde därmed vara tyst.

Men jag förmår inte tiga stilla.

Att ha barn är väl ingen hockeymatch uppdelad i tre block. Inget konstant si eller så. Att ha barn är ju ständig förändring från en timme eller vecka till en annan. Aldrig fullt ut kontrollerat. Aldrig fullt ut opåverkbart. 

Det finns dagar då det minsta barnet sover och jag hinner allt jag vill. Det finns dagar och nätter av konstant vakenhet. Var det något jag för tio, elva år sedan kunde förutspå om föräldraskapet innan jag fick mitt första barn, så var det just precis det. Inget sig likt. Men jag ville köpa biljett och hänga med på åkturen, omtumlande eller ej.

För livet är något annat efter än före. Omöjligt att sätta ord på. Mycket rikare, mycket stökigare, mycket bossigare, mycket viktigare. 

Jag längtar sällan bort men alltid hem.

Att vilja göra ett tidshopp i tron att något kommer att vara förutsägbart annorlunda om år från nu, verkar som ett väldans slöseri med viktig tid.

För vi vet ju aldrig hur något blir.

Har vi otur blir inget som vi tänkt eller hoppats.

Har vi tur får vi förmånen att klaga över gråtande gnälliga jobbiga ungar som stjäl några minuter av vårt tidigare lugn, men betalar tillbaka med att locka fram ett universum av obeskrivlig kärlek.

Det är något att se fram emot det.

  

Advertisements

One thought on “Jag förstår inte

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s