Bara en morot 

Det är så lätt för folk att gnälla. I stort och i smått. Att lägga större vikt vid det jobbiga än det som ger något gott.

Därför är jag så extraglad över morgonens incident, när maken plockade ur vår diskmaskin. (En syssla jag för övrigt rankar som tristare än att skura toaletten…).

Klirr och klånk hörs från köket när tallrikar och bestick från gårdagens middag nu rena och fina hamnar på sina vanliga platser. Och så plötsligt: “HAHAHA, vi har DISKAT en morot!!” Och så lite fortsatt fniss och skrammel som snart tystnar när maskinen är tömd. 

Det var väl inget mer med det liksom. Än att någon råkat lägga en morot i diskmaskinen.

Happy day!

  

Hela Sverige skramlar 

Var femte minut tänker jag: Vad är det för jävla värld ni växer upp i.

Men de andra fyra minuterna är fulla av hopp. Vad vore jag för mamma, om jag resignerade och gav upp? Hur skulle det gynna er, om passiviteten fick råda?

Varje ny dag är en möjlighet att göra rätt. Varje nytt liv är en chans att låta det goda vinna.

Håll varandra i händerna och sträck ut mot dem som behöver. Sprid kärlek, kväv hatet i sin linda. Se det fina i andra och er själva, jobba med utveckling där det behövs. Låt tacksamheten vara större än besvikelsen, låt båda få finnas. Lev så mycket ni kan, på det sätt som är möjligt. Ge aldrig någonsin upp.

  

Kroppsligt dravel 

På inte mindre än fem olika ställen läste jag i lördags morse olika vuxna (!) människors åsikter om hur ANDRA människor bör se ut och lade följande tankar på Facebook:

Någon säger att det är farligt att visa upp tränade kroppar, andra klagar på sina medmänniskors stora storlekar. Jag mår illa! En kropp som fungerar är en fantastisk kropp, den förtjänar att tyckas om och tas hand om, inte till nästa beachsäsong utan för hela livet. 

Det tar lång tid för många människor (undertecknad inkluderad) att lära sig att någorlunda gilla sin spegelbild. Oavsett form. När det sker, är det ju glädje och frihet och framförallt insikt om att utsidan inte nödvändigtvis säger ett skit om hur man verkligen mår i sitt eget skal. 

Så vuxenfolk. Istället för att skrika högst om allt och alla, kanske det är dags att lyssna på den egna rösten, hur känns det inuti? Att lägga energi på att hitta rätt där, måste vara så mycket mer givande än att skrika och ropa och kritisera någon annan. Att låta alla få göra som de vill utifrån kunskap, och vara trygga i våra egna val. 

Låt oss visa våra barn och ungdomar att det finns mycket som är viktigare att träna upp före magrutor och biceps. T ex lite värme, medmänsklighet och respekt! Så kan vi kanske dela med oss av äkta livsglädje istället för en massa dynga 💓

För evigt

Det är inte ofta jag försover mig. Kanske en gång vart tredje år ungefär. Idag hände det. Efter en natt av amningar lika frekventa som ett smärre morsealfabet och en okristligt tidig väckarklocka på grund av både matsäcksdag för ett av barnen och kickoff med mitt jobb, slog jag av ringsignalen halvt i sömnen.

Stort misstag.

Morgonen spenderades därför kutandes i 180 mellan våra olika små våningsplan med en kaffekopp i handen och komprimerade att-göra-listor i skallen.

Osorterat och superstressigt, för att sammanfatta det. Paraplyvagn och babybjörn och micrade pannkakor och en övermatad kräkbebis och finkläder och regnkläder och förmaningar och nagellacksborttagning och hejdåpussar och försvunna hårborstar och laptops och konferensprogram och blöt tvätt att hänga. Allt i en enda röra. För att inte sammanfatta det. 

Men då säger maken. Jag kan skjutsa dig till tunnelbanan baby. Och sedan. Om du glömmer något kan jag köra ut till konferensanläggningen med det ikväll.

Och jag tänker att de kan säga att människan inte är gjord för tvåsamhet eller att evig kärlek är lika omöjlig som att Leila Lindholm skulle sluta bygga sitt imperium i ljusa pastellfärger. 

Men jag älskar dig för alltid. Du är den bästa människan i den här världen att försova sig med. I evigheten och vidare.

  

Att vara eller inte vara mammamaterial

På stora mammaportalen diskuteras just nu mammaskapet friskt. Småbarnsmamma 1 säger att hon hellre “skulle äta snor än att vara med bebisen på heltid”, småbarnsmamma 2 säger att då borde Nr 1 inte ha skaffat barn överhuvudtaget, småbarnsmamma 3 har växt upp i en familj där hennes egen mor aldrig egentligen ville ha barn alls vilket (förståeligt) gett henne ärr för livet, och småbarnsmamma 4 säger att det är precis vad som kommer att hända i småbarnsmamma 1’s fall…

Puh, rörigt och intensivt i kommentatorsfältet.

Rörigt och intensivt i min skalle.

Jag fattar inte, har aldrig förstått, behovet av att sortera allt under svart eller vitt. Varför bara det ena eller det andra. Och varför kriga om rätt eller fel hos någon annan, när sanningen i många fall är individuell.

Jag tycker verkligen inte om att leka med mina barn. Men jag älskar att göra saker med dem.

Jag avskyr när barn tjatar, gnäller och skriker efter uppmärksamhet. Så jag gör allt jag kan för att se dem, höra dem, och våga tro på min uppfostran. 

Jag känner mig låst och lite bunden av att låna ut mina bröst i tid och otid till en liten människa som har dem som (nästan) enda tillgång till näring. Men jag uppskattar tiden att tänka tysta tankar.

Vidare så är det jobbigt att aldrig hinna låta nagellacket torka, det är stressigt att kombinera jobb och familj, det kostar mycket svett och några tårar att göra kroppen någorlunda stark igen efter graviditet och förlossning. Och mammaskapet är intensivt förenat med en alltid närvarande oro för vatten, bilar, mördare, mobbing, katastrofer, krig, svält, depressioner, vilddjur, strypsnaror, giftigheter, köttbitar i halsen, skilsmässor, sjukdomar, taskiga vänner, inga vänner alls, psykopater och alla andra potentiella hotbilder mot barnen på deras väg genom livet. 

(Och så vill jag fortfarande gå ut på stan och dansa nån gång ibland också.)

Nej, det är inte alltid bara roligt eller enkelt att vara mamma. Men det har att göra med att det inte alltid bara är roligt eller enkelt att vara någons fru (kärlek gör ont ibland när åsikter och viljor inte möts). Det är inte alltid roligt eller enkelt att driva företag (det kostar mycket tid och tar en del energi att sikta mot nya mål). Det är inte alltid roligt att träna (när farten är för hög och musklerna smärtar). Det är inte alltid enkelt att vara någons barn (när man råkar ha sönder något i föräldrarnas hus och blir fem  försiktiga år på nytt när det behöver lagas). 

Det är inte alltid roligt eller enkelt att vara mamma för att livet inte alltid är rakt igenom kul eller lätt. 

Men att bli mamma kan ändå vara det roligaste, härligaste, galnaste, enklaste, mest kärleksberusande, livsbejakande, vackraste, högst energigivande som hänt. Även när det tar energi.

Om man bara ser det lite större perspektivet.

Fokuserar på bildens helhet, istället för eventuella små jobbiga detaljer.

I jämförelse med “alla andra” är jag kanske inget vidare mammamaterial. Men i jämförelse med mig och här i vår familj är jag den bästa mamman jag kan. 

Jag skulle hellre slicka på varenda ledstång på T-Centralen, äta sushi direkt från golvet i en allmän “kiss-hiss”, jag skulle hellre kyssa en främlings svettiga fotbollsfötter eller lyssna på smackandet från tusen salivfattiga mumsande munnar – än att missa möjligheten att berätta för mina barn vilken outsäglig lycka de medför bara genom att finnas till.

Det är en ära, ett privilegium, en obeskrivlig ynnest att få vara morsan till de tre. 

Jag struntar i vilken utsträckning man kunde kalla mig för mammamaterial innan just ni kom. Tack vare er är jag tamejfan universums rikaste gladlyckligaste varelse. 

Kategori oväsentlig.

  

Svårt att sätta ord på

Det är svårt att sätta ord på det som händer i världen nu, med människor som flyr och andra som sätter taggtrådsstängsel vid gränserna mot en tillfällig fristad. Jag kan inte greppa, inte förstå. 

Det är svårt att sätta ord på pränt i även det lilla perspektivet när jobbet och föräldraledigheten tar upp både tankar och tid. Det blir inget vettigt skrivet, förhoppningsvis mera gjort.

Det är svårt att sätta ord på hur rolig, hur betydelsefull träningen är för mig.

Hur mycket jag gillar mina vänner.

Rikedomen i att få vara vaken om natten, någon halvtimme i taget, lyssna på regnet och åskan när mitt barn äter vid mitt bröst. 

Viljan att vara en bra mamma, på just mitt eget sätt.

Turbulensen som uppstår när livet förändras och insikten om att det måste få vara så.

Önskan om att få vara där det är äkta. Där andra är sanna. Och jag mitt rätta jag.

Framförallt är det svårt, faktiskt omöjligt, att beskriva hur bebisen som blivit tre månader så magiskt logiskt påminner om sina båda syskon. Hur hans nyupptäckta kluckande skratt får mitt hjärta att nästan spricka av glädje.  Hur hans hud känns som rent porslin under mina fingrar när jag stryker över kinder och mjuka lår. Hur hans fjuniga hår kittlar mina näsborrar när han vilar sitt huvud vid min haka, och jag andas in det mesta jag kan för att aldrig glömma. 

Det är svårt att sätta ord på den naturligt överväldigande kärleken till den lilla familj som gör världen så hoppfullt vacker trots allt det fula som pågår just nu. 

   

     

Vart tar tiden vägen?!!

Ja, som rubriken antyder hörs den repliken mer än någonsin i min omvärld. Överallt tycks människor fråga hur tiden kan gå så snabbt, vad händer, vart tar dagarna vägen…

Man beklagar sig, slår händerna för munnen eller armarna uppgivet ut i luften. “Vart tar tiden vägen, den bara försvinner.”

Jag vill inte leva mitt liv i moll, inte se på tiden som något försumligt, här idag, borta imorgon.

Nästa gång någon frågar, vill jag svara på frågan om vart tiden tar vägen. Jag vill säga att alla månader och år, alla dagar och sekunder, alla möten med  människor, de samlas på lager inom dig ser du. Allt vi upplever, allt lätt och roligt, allt svårt och sorgligt, sparas i kartoteket där inne i kroppen. Det vi inte längre minns, det kanske fortfarande känns. Det vi glömt hjälper oss ändå framåt, i vårt sätt att vara och utvecklas, ta för oss och ta oss igenom. Att njuta och att härda ut. Tiden är det mest värdefulla vi har, just eftersom att den aldrig står stilla. 

Den tvingar oss att göra val. Att utforska innerligt medan vi kan. Leva oss in i varje utmaning. Lyssna med stora öron på barnet som fått sin första läxa. Titta med intresserade ögon när tioåringen lärt sig en ny fotbollsfint. Smeka en extra gång över bebisens så mjuka kind.

Idag och imorgon. Två olika dimensioner. Ingen stoppknapp i syne. 

Men tiden försvinner inte. Ju fler dagar vi får uppleva, desto större blir rikedomen. 

Vad sorgligt att behöva sitta och undra i efterhand, vad gjorde jag egentligen med alla dagar som bara försvann.