Mitt i natten 

03.30 lyser klockan när bebisen somnar om efter ännu ett nattmål. Jag ligger vaken kvar. Trött i själen, tung i kroppen efter all världens vilsenhet.  Några tårar trillar sakta över kinden ner mot kudden, några tårar för Lisa Holm, för tunna båtar på stormigt hav, tårar för svärd och bränder och dem som inga hem har. Tårar av tvivel och utmattning och maktlöshet i det stora. Och av alldeles för lite sömn och lugn i det egna lilla.

“Gråt inte”, säger en trygg röst i mörkret. En varm hand stryker min kind. Starka armar håller mig nära, och den man jag sätter framför alla andra plåstrar om mina rispor med ord om kärlek och skönhet trots allt som är fult. 

05.00 och morgonen närmar sig. Snart gryr ljuset över trädens mörka siluett, snart får himlen färg av sol igen och höstlöven med den. En värld så vacker kan inte vara utan hopp. Människor så kärleksfulla kan inte vara meningslösa.

Alla barnen och alla år som går. Alla händer som hålls, alla drömmar som dröms. Alla mål och alla visioner, drivet och hoppet som slagit rot. Det klarar stormarna, det uthärdar istiderna. Jag har givits möjlighet att se strimmor av ljus även i det mest kompakta mörker. Även idag ska jag älska så mycket jag bara förmår. Även idag finns glädjen där inne. Låt oss simma för alla som knappt orkar, låt oss tända stjärnor för dem som sänkt sin blick.

Alla kan vi göra något för att det varma ska vinna igen och igen och igen. Han som står vid min sida är min glöd som aldrig falnar. Jag tar ödmjukt emot och ger precis allt jag kan. Jag är så tacksam för livet i hans närhet. 

   

Sverige Sverige älskade land

När hatet och iskylan blåser över landet. När människor delas upp i grupp. När barn mördas och vuxna vill mörda, när alla famlar och ingen vet. När rädsla skapar mörker och mörker skapar mer rädsla. När morgondagen inte ter sig hoppfull som igår. När kaos och lidande inte blir något att hjälpa varandra ur utan desperat försöka skärma sig ifrån. Då är vi på fel väg, åt fel håll. Desperata. I allt högre fart, med allt gällare tonläge.

Någon måste dra i bromsen nu.

Sortera nuläget, berätta om planen.

Någon måste få människor, medborgare, alla som är här att se ett mål och ta varandras händer på vägen dit. Säga stopp när det behövs och mana på likaså. Tydligt guida genom snåren. Skapa vänskapsband över osynliga gränser. Visa ekvationer som går ihop. 

Vi behöver värme och ledarskap, ledarskap och värme. Jag kan ingenting om politik eller nationella budgetar. Men jag känner mycket väl till att ett lag som slutat tro på sin förmåga sällan vinner några matcher. Ett lag som är söndrat letar syndabockar istället för att fostra hjältar. Ett lag där alla tänker främst på sig själva skapar inga mirakel. 

Sverige behöver inte ens mirakel. Vi behöver rätt hen som ställer sig längst fram, högt upp, någon som pekar med hela handen och öppnar hela hjärtat. Slutar beklaga och börjar agera. Visar vägen trots att ingen plogad väg finns att tillgå. 

Någon som vågar och vill. Som samlar kraften, mångfalden, kapaciteten, drivet och energin för att kanalisera åt rätt håll. Mot vackrare vyer. 

Vi måste lämna det karga, kalla, trasiga nu. 

Vårat lag kan bättre än såhär.

  

Min hemliga kärlek

I över ett år har den vuxit sig starkare, varmare. Jag har försökt att förtränga. Önskat glömma. Tänkt att jag ska hålla mig borta men ständigt vänt åter. Fysiskt och mentalt.

Den är omöjlig den här passionen. Eller åtminstone brännande svår. Den är lockande, ilande, drömmande, önskande. Vacker som få, och alldeles trygg trots allt som är outforskat.

Jag vill inte bort från det jag har. Behöver ingen förändring. Den har bara golvat mig fullständigt, den här kärleken till färgerna, tystnaden, naturen och utsikten i Tyresö Strand.

Det är en bit att färdas innan vi kan vara där. 

Jag bidar min tid och hoppas att känslorna bleknar om bara en stund, om bara en liten stund.

  

Jobbsnack

Det är klart att det kostar på att driva företag under småbarnsåren. (Eller alla de olika åren överhuvudtaget.)

Mina bästa tips för att få ihop kombon utan att behöva klaga på bördor och omöjliga livspussel är 1) gilla det du gör 2) gilla mycket annat också, så att det ena ger energi när det andra behöver en boost och vice versa 3) låt inte företagandet vara en isolerad oas i ditt (familje)liv utan planera TILLSAMMANS med den eller dem du står nära 4) var beredd på kaos – alltså långa nätter med jobb jobb jobb, och dessutom jobb med sådant du inte alltid är specialist på 5) NJUT när det inte är kaos, njut för den delen av kaoset också, njut av framgångar, njut av utmaningar, kom ihåg att det som idag är vardag en gång var ett delmål, och allting är i grund och botten självvalt!

Jag träffar vänner alldeles för sällan, jag beställer för mycket hämtmat, jag åker ofta taxi, det är dammigt på mina hyllor, jag har inte alltid välmålade naglar och många basic ärenden får vänta till nästa dag. Utan min make skulle det knappast gå.

Men jag skulle aldrig klaga. Driva företag är mitt liv, har nog alltid varit eftersom jag anade redan i unga år att nio till fem rimmar illa med melodi. Jag drömmer stort, hoppas smått, och gör ALLT jag kan för att nå dit vi sagt. 

Jag hinner träna.

Jag hinner skratta.

Jag prioriterar närhet till de närmsta.

Jag väljer att välja det här. 

Tiden stannar inte, den vänder inte om för att samla ihop några repriser. Tiden tickar bara nonchalant vidare utan att ta hänsyn till vem, vilka, varför och hur. Den bara tuffar framåt och det enda jag har är just idag. Att jobba hårt med rätt saker är så väldigt mycket mer avslappnande än att jobba lagom med nåt som bara känns sådär. 

  

Jasså, det säger du

Barn alltså ❤️

“Mamma, idag borstar jag inte med eltandborsten, utan jag tar den här vanliga istället. Igår skulle jag prova att borsta med tvål istället för tandkräm och fast jag sköljde jättejättenoga så smakar eltandborsten FOFFARANDE tvål idag!”

Eller som promenaden från skolan häromdagen. Hennes hand i min hand, våra samtalsämnen lika lättflyktiga som höstlövens vackraste färger. Frågor och svar, skratt och bekräftelse. Men plötsligt.

“Mamma. Zombies ÄTER hjärnor!!”

Och så var det inget mer med det.

  

Ett varv till

Den första och rakt igenom egoistiska känslan är: NEJ, jag vill inte! Jag tänker inte lämna dig nu. Aldrig. Nä. 

Det är måndag och jag har möten. Bebisen som ibland är med mig på kontoret ska lämnas till min make, själva pappan alltså, och resten av dagen är hans att förvalta. Det är måndag och jag har möten, men min kropp och mina tankar känns mjuka, som gelé, inte redo att förklara något för någon, inte sälja idéer eller lösningar på problem. Vill bara vara, min kind mot hans mjuka kind. Mina fingrar i hans allt mer greppfokuserade hand. Hans dreggel på min axel. 

Tunnelbanan tar oss till stan. Han formar ljud med sin mun, långa vokaler och kluckande skratt om varannat. Det är en kvart kvar till överlämning. Jag vill inte. Nej.

Men så. En annan tanke. Ett varv till. Han är inte mitt barn, han är vårt. Hans tid är inte min att låna, utan bådas. Det finns inget sedan, bara nu. Går inte att pausa idag eller imorgon, måste vara här om man ska vara med. 

Tåget rullar in mot stationen och mina möten är alldeles snart. Kroppen och tankarna nyss så mjuka och försvarslösa känns bestämda igen. När jag lämnar barnet till min älskade man  är det inget sorgligt, inget sårigt. Det är möjligheter. Rättigheter. Självklarheter. 

Det är måndag och jag ska äga mina möten, ge allt på den tid jag har. Bäst att ta vara på stunden, inte slösa bort på oviktigt trams. 

Om några timmar ses vi igen. Jag lovar att göra mitt bästa till dess. 

Jag lovar att alltid göra mitt bästa för er. 

  

Vilka är vi?

Läste den här krönikan nyss:

  

Läste och kände, någorlunda kortfattat nu, hur less jag är på folk som ska uttala sig om hur andra folk lever eller bör leva sina liv. Jag är så less på att läsa om hotet mot lyckan, från någon som uppenbarligen kanske inte är så lycklig själv.

Varför måste “vi” alltid prata om det farliga i hur “samtiden” eller “alla andra” gör? Och vilka är egentligen dessa “vi” som krönikan syftar till?

Ett liv som är mätbart, nej det är inget för mig. Ändå jobbar jag och sliter med det egna företaget, jag tränar så svetten rinner, barnen nöter nya finter till fotbollscuperna (som artikelförfattaren definitivt tar med i sin riskbedömning) och ibland tävlar jag också, på ett sätt eller annat.

För att vinna någonting? 

Nej.

För att för mig, är vinsten att få vara här, vara med. Att ha fått livet och möjligheterna som det innebär, särskilt i ett så privilegierat land som Sverige. Att få testa vingarna, öka kunskap, pusha gränser och upptäcka nya möjligheter. Det är guld värt.

Men mer ändå. Att få älska och vara älskad. Se mina barn kramas eller kivas för den delen. Att få se glöden i deras ögon när de spelar fotboll så länge som de tillåts, varje dag, för att det just nu är den yttersta passionen. Och min egen passion, min make, när han ger mig en kyss eller komplimang. Då har jag inte vunnit en tävling. Då känner jag mig som fuckin’ drottningen av universum. 

Så Niklas, och alla andra som skriver så fint om att vi borde, eller ska, eller måste, eller behöver… Vad gör dig lycklig i ditt eget liv? Vad är värde för dig? Den dagen då ditt syre tar slut och  hjärtat slår det sista dödsdömda slaget, vad ryms i ditt huvud, ditt hjärta, din själ då? Lade du tid på att få det värdefulla att bli mer värdefullt, att hålla ihop grunden för att kunna bygga stabilt genom stormar och solskensdagar? Kände du stolthet och glädje för att du gick den väg du aktivt valde, där du faktiskt kunde välja?

Eller är det i själva verket mycket lättare att vinna gehör och plocka medaljer genom att skriva hur det BORDE vara för den kollektiva massan, trots att sanningen bara står att finna i var och en av oss som vandrar runt här på jorden – i det tempo som vi för tillfället valt eller måste förhålla oss till. 

Det handlar knappast om att vinna en tävling, nej istället om att göra just den här dagen till renaste guld och stå som segrare för att vi åtminstone försöker. För att resan är så mycket viktigare än målet i sig. För att lyckan bara mäts i inre känslor och aldrig någonsin i skrivna ord.