Vilka är vi?

Läste den här krönikan nyss:

  

Läste och kände, någorlunda kortfattat nu, hur less jag är på folk som ska uttala sig om hur andra folk lever eller bör leva sina liv. Jag är så less på att läsa om hotet mot lyckan, från någon som uppenbarligen kanske inte är så lycklig själv.

Varför måste “vi” alltid prata om det farliga i hur “samtiden” eller “alla andra” gör? Och vilka är egentligen dessa “vi” som krönikan syftar till?

Ett liv som är mätbart, nej det är inget för mig. Ändå jobbar jag och sliter med det egna företaget, jag tränar så svetten rinner, barnen nöter nya finter till fotbollscuperna (som artikelförfattaren definitivt tar med i sin riskbedömning) och ibland tävlar jag också, på ett sätt eller annat.

För att vinna någonting? 

Nej.

För att för mig, är vinsten att få vara här, vara med. Att ha fått livet och möjligheterna som det innebär, särskilt i ett så privilegierat land som Sverige. Att få testa vingarna, öka kunskap, pusha gränser och upptäcka nya möjligheter. Det är guld värt.

Men mer ändå. Att få älska och vara älskad. Se mina barn kramas eller kivas för den delen. Att få se glöden i deras ögon när de spelar fotboll så länge som de tillåts, varje dag, för att det just nu är den yttersta passionen. Och min egen passion, min make, när han ger mig en kyss eller komplimang. Då har jag inte vunnit en tävling. Då känner jag mig som fuckin’ drottningen av universum. 

Så Niklas, och alla andra som skriver så fint om att vi borde, eller ska, eller måste, eller behöver… Vad gör dig lycklig i ditt eget liv? Vad är värde för dig? Den dagen då ditt syre tar slut och  hjärtat slår det sista dödsdömda slaget, vad ryms i ditt huvud, ditt hjärta, din själ då? Lade du tid på att få det värdefulla att bli mer värdefullt, att hålla ihop grunden för att kunna bygga stabilt genom stormar och solskensdagar? Kände du stolthet och glädje för att du gick den väg du aktivt valde, där du faktiskt kunde välja?

Eller är det i själva verket mycket lättare att vinna gehör och plocka medaljer genom att skriva hur det BORDE vara för den kollektiva massan, trots att sanningen bara står att finna i var och en av oss som vandrar runt här på jorden – i det tempo som vi för tillfället valt eller måste förhålla oss till. 

Det handlar knappast om att vinna en tävling, nej istället om att göra just den här dagen till renaste guld och stå som segrare för att vi åtminstone försöker. För att resan är så mycket viktigare än målet i sig. För att lyckan bara mäts i inre känslor och aldrig någonsin i skrivna ord. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s