Ett varv till

Den första och rakt igenom egoistiska känslan är: NEJ, jag vill inte! Jag tänker inte lämna dig nu. Aldrig. Nä. 

Det är måndag och jag har möten. Bebisen som ibland är med mig på kontoret ska lämnas till min make, själva pappan alltså, och resten av dagen är hans att förvalta. Det är måndag och jag har möten, men min kropp och mina tankar känns mjuka, som gelé, inte redo att förklara något för någon, inte sälja idéer eller lösningar på problem. Vill bara vara, min kind mot hans mjuka kind. Mina fingrar i hans allt mer greppfokuserade hand. Hans dreggel på min axel. 

Tunnelbanan tar oss till stan. Han formar ljud med sin mun, långa vokaler och kluckande skratt om varannat. Det är en kvart kvar till överlämning. Jag vill inte. Nej.

Men så. En annan tanke. Ett varv till. Han är inte mitt barn, han är vårt. Hans tid är inte min att låna, utan bådas. Det finns inget sedan, bara nu. Går inte att pausa idag eller imorgon, måste vara här om man ska vara med. 

Tåget rullar in mot stationen och mina möten är alldeles snart. Kroppen och tankarna nyss så mjuka och försvarslösa känns bestämda igen. När jag lämnar barnet till min älskade man  är det inget sorgligt, inget sårigt. Det är möjligheter. Rättigheter. Självklarheter. 

Det är måndag och jag ska äga mina möten, ge allt på den tid jag har. Bäst att ta vara på stunden, inte slösa bort på oviktigt trams. 

Om några timmar ses vi igen. Jag lovar att göra mitt bästa till dess. 

Jag lovar att alltid göra mitt bästa för er. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s