Mitt i natten 

03.30 lyser klockan när bebisen somnar om efter ännu ett nattmål. Jag ligger vaken kvar. Trött i själen, tung i kroppen efter all världens vilsenhet.  Några tårar trillar sakta över kinden ner mot kudden, några tårar för Lisa Holm, för tunna båtar på stormigt hav, tårar för svärd och bränder och dem som inga hem har. Tårar av tvivel och utmattning och maktlöshet i det stora. Och av alldeles för lite sömn och lugn i det egna lilla.

“Gråt inte”, säger en trygg röst i mörkret. En varm hand stryker min kind. Starka armar håller mig nära, och den man jag sätter framför alla andra plåstrar om mina rispor med ord om kärlek och skönhet trots allt som är fult. 

05.00 och morgonen närmar sig. Snart gryr ljuset över trädens mörka siluett, snart får himlen färg av sol igen och höstlöven med den. En värld så vacker kan inte vara utan hopp. Människor så kärleksfulla kan inte vara meningslösa.

Alla barnen och alla år som går. Alla händer som hålls, alla drömmar som dröms. Alla mål och alla visioner, drivet och hoppet som slagit rot. Det klarar stormarna, det uthärdar istiderna. Jag har givits möjlighet att se strimmor av ljus även i det mest kompakta mörker. Även idag ska jag älska så mycket jag bara förmår. Även idag finns glädjen där inne. Låt oss simma för alla som knappt orkar, låt oss tända stjärnor för dem som sänkt sin blick.

Alla kan vi göra något för att det varma ska vinna igen och igen och igen. Han som står vid min sida är min glöd som aldrig falnar. Jag tar ödmjukt emot och ger precis allt jag kan. Jag är så tacksam för livet i hans närhet. 

   

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s