Kayla goes app

Ja! En stor liten glädjenyhet når mig nu på morgonen. Min träningsfavoritcoach i hela världen och den person som förändrat mitt sätt att göra och tänka kring träningen, blir äntligen digital på riktigt.

Från pärmar och papper till app!

Kayla Itsines har över miljonen följare i sina sociala medier, så visst är det på tiden att även coachningen och programmen får plats i smartphonen. 

Är det något jag kan rekommendera till 100% så är det att hitta renaste träningsglädje och tydliga resultat med Kayla. Om det är det man själv vill, förstås.

(Hon kommer att be dig fota dig själv i helkropp varje vecka, för att se förändring och utveckling över tid. Din make eller maka kommer att undra om du drabbats av en åldersrelaterad jättekris. Lätt värt skammen i alla fall.)

Jag har tränat med Kayla sedan tre veckor efter att trean Will föddes, självklart då utan hopp och tunga lyft. De senaste veckorna nu i höst har varit fulla av först en förkylning och sedan sagolikt mycket jobb, men jag känner ingen panik över uteblivna pass. Helt enkelt för att jag har hittat något som funkar, inte för att snabbt “bli smal eller komma i form” utan för att bygga styrka, kraft och en gedigen grund som tål livets törnar på lång sikt.

Du måste fortfarande göra jobbet själv, hehe. Men appen gör det hela mycket smidigare!

   

 

Snacka går ju

När det händer stora saker (eller små) och min världsbild rubbas, upplever jag en påtaglig obalans i hela tillvaron. Märkligt humör, snurrande skalle och famlande mellan rationella hållpunkter som kan förklara det som sker.

Och i detta terrorkaos, precis som i “normala fall”, behöver jag något konkret att ta fasta på för att inte fastna i nuet. Jag är inte bra på att gilla läget om det inte finns en handlingsplan för hur det ska gå till, därför skapade jag just min egen. Såhär tänker jag bestämt förhålla mig till hela alltihopa:

1. Acceptera att det känns skitläskigt att åka t-bana eller sitta i en bar på Stureplan för tillfället, men vara modig nog att ändå göra’t!

2. Alltid kolla efter nödutgången – bildligt och bokstavligt. Göra vad som går, hellre än att inte göra något alls.

3. Njuta extra mycket av det fina omkring oss. En puss, en blombukett, första snön eller ett glas vin. Saker och ting blir inte per automatik mer meningslösa utan snarare mer meningsfulla i dess pyttelitenhet när otryggheten slår till och mörka hot skuggar allas vår värld. 

4. Behålla gnistan. Ingen vet vad som sker imorgon. När terrorister, sjukdom eller annan skit slår till vill jag hellre veta att jag levde och hyllade livet medan det var någorlunda möjligt, inte vissnade i förtid för att jag valde att ge upp hoppet om bättring. “Slut på all terrorism” är en nyhetsrubrik jag drömmer om att få se framöver. 

5. På tal om hopp. Det viktigaste av allt. I min bok vinner det goda till slut. Och har de goda inte vunnit, då är det inte slut.

Töntigt, tantigt och barnsligt på samma gång, som fan. Men hellre det än tomt svävande i ingenstans.

  

(O)tur på hemmaplan

Kolsyremaskinen pajade och jag blev tvungen att beställa en ny. Favoritlampan i fönstret har åkt i golvet två gånger under en vecka. Sonens sparkcykel blev stulen utanför skolan. En tavla vi fått av älskade vänner flög ner från sin plats högt uppe på ett skåp och lämnade en kruka och sockerskål framför helt oförklarligt orörda, men kraschade hårt och ramen fick några sprickor. Petitesser som det är en lyx förstås att behöva gnälla om. 

Och. 

Inatt ramlade jag i trappan när jag som vanligt bar bebisen, ett täcke och en kudde från övervåningen till vardagsrummet nedanför. Han vill skrika ett litet tag och sedan ligga nära. Jag vill att resten av familjen ska slippa vakna av gråt och bök klockan fyra på morgonen. Men jag måste ha somnat gående eller glömt att fokusera lika noga som vanligt, för jag snubblade på sista trappsteget och hann i fallet tänka “Gode gud, hjälp Will nu”. När jag sedan satt på golvet med den forna glasvasens skärvor runt mig och blod droppandes från ett jack i min tå, och bebisens förskräckta gråt skar genom mörkret runtomkring, så höll jag honom fortfarande i mina armar. Han hade inte fått en skråma och jag kunde andas ut. Sedan låg jag stilla i soffan och lät hans varma sömntunga andetag pusta nära mitt ansikte i flera timmar. Jag med en bultande tå och och skamröda kinder och några torkade tårar av lättnad där utanpå.

Vi kan göra mycket men inte allt. Vara planerande och försiktiga, vi kan förmana och fostra. Men ingen kan lova att det räcker. Vi kan råka vara på fel plats i fel tid eller eller på fel sätt. Mot detta finns inget skydd eller försvar.

Någon tror på en viss gud med ett visst namn. Andra helt på slumpen. Jag vill tro på något mer än det vi ser, men vet inte om varken högre makter eller ödet fyller luckan för mig. 

Låt oss prata om kraft och styrka en annan gång. Just nu tar tacksamheten all plats här. 

  

Några futtiga ord

Orden går egentligen inte att hitta. Tankarna går knappt att tänka.

Men bland allt som virvlar efter mardrömmen i Paris, känner jag att jag måste bekämpa utmattningen som fysiskt försöker golva mig, den leder ingenstans. 

Frihet, jämlikhet, broderskap tar oss framåt. Kärleken förenar. Med ljus motas mörker på flykt och med värme fördriver vi kyla. Bara så kan vi fortsätta kampen för en bättre värld.

Det handlar inte bara om en stad, i ett land, ett enda datum. Det är många dåd som aldrig sörjs, många röster som dör i tystnad. Vi måste försöka komma ihåg att vi och dem inte skiljs åt av nationaliteter, hudfärg eller tro. För mig finns bara två sidor; godhet och ondska i en allt annat än svartvit värld. På den yttersta delen av den mörkaste spetsen där hatet får härja fritt och ingen har något att förlora, där biter inga argument och all vädjan skingras som dammkorn i vinden. Det finns inget humant kvar att ta fasta på. 

Allt annat kan vi påverka.

En vänlig gest, en utsträckt hand. Medmänsklighet, värme och empati. Förstör alla vapen. Välkomna alla som står utanför. Gör ingen skillnad på ni och vi. Alla dessa män(niskor) på alla dessa maktpositioner, som inte förstått var livet handlar om. Låt oss stå upp och slå tillbaka, gemensamt starka i mjuka ord, med öppna sinnen drivna av övertygelsen om att det finns en väg till en bättre värld.

Allas vårt hem, den tid vi har. 

  

Här och där

Jag läser något om en invigning av en jättegalleria. Den slutade tydligen i kaos. En avdankad artist släpper en singel och marknadsför den genom nakenhashtags på Instagram. Och det är visst något landmärke i Stockholms innerstad som ska jämnas med marken och byggas upp på nytt.

Det är så mycket som sägs och görs överallt.

Jag hjälper min äldste son med en presentation i Keynote, han ska hålla sin dragning inför klassen imorgon. För oss båda är programmet nytt, men vi lär oss allt mer vad kvällen lider. Det gnistrar i hans ögon och smattrar sobert i de tunna, mjukt infogade tangenterna när han formulerar sina punkter. 

Jag beställer en tavla, och ett vitt skyddspapper i stort format blir över på bordet när vi packat upp. Det täcker nästan en tredjedel av vår matplats, lockar så tomt inbjudande som ett jätteoskrivet blad. Du får rita på det, berättar jag för dottern, “men vi-l-ken LYCKA”, svarar hon med applicerat eftertryck medan hon raddar upp sina färgpennor. 

Jag pussar bebisens panna. Han tedde sig nyss så skör, nu alldeles stark och kompakt i sina rörelser. Han luktar fortfarande som den allra ljuvligaste magiska parfym, trots att den söta doften har en underton av väldigt vanlig spilld mjölk från dagen som gick. Hans fjuniga lugg kittlar min näsa medan jag andas in och bevarar vår stund i kvällsmörkret. 

Det händer så mycket där ute överallt. Ikväll hände ju nästan ingenting inne hos oss. Utöver den surrande, spinnande, upplyftande känslan av att vara på exakt rätt plats då förstås. Just här, precis nu.

  

Smuts som inte syns, eller aldrig finns? 

En sak jag inte förstår, är hur alla inspirerande mode/inrednings/skönhetsprofiler i bloggar och på Instagram kan hålla sig till det enbart glättiga. Jag menar; det är ju en underbar liten lyx att kunna hitta glädje i ett läppstift, ett doftljus eller ett par nya skor som passar till allt.

Men… Ju äldre jag blir (hur trist lät det däääär), desto svårare, för att inte säga omöjligt, är det för mig att koppla bort det större sammanhanget. Jag handlar på H&M men inte en enda gång de senare åren gör jag det utan att tänka på förutsättningarna för sömmerskor och deras familjer i Bangladesh. När jag tittar på Hemnet och drömmer om hus med havsutsikt, ser jag för mitt inre alla de barn som drunknar på flykt över öppet hav. Jag sätter fredagsblommorna i en fin vas, samtidigt som jag funderar över om våra barn och deras barn får njuta av växter och årstider som vi, eller om allt (förlåt mitt språk) är på väg käpprätt åt helvete för vårt klot.

Jag förstår att ingen ensam kan förändra världen, och att vi alla måste göra lite. Men när gör man tillräckligt?

Jag ger kläder, saker och pengar till bistånd men känner ingen ro.

Jag är inte beredd att flytta till skogs, sluta konsumera eller bedriva självhushåll, så vem är jag då att sitta här och dubbelmoralisera?

Samtidigt är det ju solklart att det sista som behövs är ännu fler uppgivna sinnen, och det ÄR viktigt att kunna hitta glädje i det lilla medan vi kämpar mot de stora molnen. Jag vet det, jag känner så och jag tänker inte grubbla bort åren medan jag låter mina dagar bara pågå. Jag tror på hoppet. Livskraften. Det goda framför ondskan. Det är inget jag bara säger, eller skriver just här. Min tro är byggd på ljus grund och med optimistiska reglar. 

Att prata om det, skriva om det och göra små förändringar för att vara med och bidra. Det är viktigt för mig. Just därför undrar jag så nyfiket, i alla dessa forum där den polerade ytan är det enda som syns. Saknas tankarna och kontrasterna i djupet därunder, eller är det så enkelt som att vissa är befriade från en hjärna som går i spinn? Det här är inget fördömande, jag vill bara så gärna veta om personerna bakom de fyrkantiga formaten medvetet lägger undan alla grubbel innan publicering, eller om de faktiskt sällan grubblar alls.

För OM man tänker djupare, bredare, hårdare och ibland vassare än ett uppslag i ett magasin. Visst fan måste det vara så mycket mer förlösande att prata om’et, ja att det är skitigt och dammigt och fult ibland och det krävs stenhårda ansträngningar för att hålla någorlunda rent… istället för att låtsas som att smutsen aldrig finns?

Jag är nyfiken och skulle så gärna vilja veta. 

Det är bara det jag tänker just nu.