Smuts som inte syns, eller aldrig finns? 

En sak jag inte förstår, är hur alla inspirerande mode/inrednings/skönhetsprofiler i bloggar och på Instagram kan hålla sig till det enbart glättiga. Jag menar; det är ju en underbar liten lyx att kunna hitta glädje i ett läppstift, ett doftljus eller ett par nya skor som passar till allt.

Men… Ju äldre jag blir (hur trist lät det däääär), desto svårare, för att inte säga omöjligt, är det för mig att koppla bort det större sammanhanget. Jag handlar på H&M men inte en enda gång de senare åren gör jag det utan att tänka på förutsättningarna för sömmerskor och deras familjer i Bangladesh. När jag tittar på Hemnet och drömmer om hus med havsutsikt, ser jag för mitt inre alla de barn som drunknar på flykt över öppet hav. Jag sätter fredagsblommorna i en fin vas, samtidigt som jag funderar över om våra barn och deras barn får njuta av växter och årstider som vi, eller om allt (förlåt mitt språk) är på väg käpprätt åt helvete för vårt klot.

Jag förstår att ingen ensam kan förändra världen, och att vi alla måste göra lite. Men när gör man tillräckligt?

Jag ger kläder, saker och pengar till bistånd men känner ingen ro.

Jag är inte beredd att flytta till skogs, sluta konsumera eller bedriva självhushåll, så vem är jag då att sitta här och dubbelmoralisera?

Samtidigt är det ju solklart att det sista som behövs är ännu fler uppgivna sinnen, och det ÄR viktigt att kunna hitta glädje i det lilla medan vi kämpar mot de stora molnen. Jag vet det, jag känner så och jag tänker inte grubbla bort åren medan jag låter mina dagar bara pågå. Jag tror på hoppet. Livskraften. Det goda framför ondskan. Det är inget jag bara säger, eller skriver just här. Min tro är byggd på ljus grund och med optimistiska reglar. 

Att prata om det, skriva om det och göra små förändringar för att vara med och bidra. Det är viktigt för mig. Just därför undrar jag så nyfiket, i alla dessa forum där den polerade ytan är det enda som syns. Saknas tankarna och kontrasterna i djupet därunder, eller är det så enkelt som att vissa är befriade från en hjärna som går i spinn? Det här är inget fördömande, jag vill bara så gärna veta om personerna bakom de fyrkantiga formaten medvetet lägger undan alla grubbel innan publicering, eller om de faktiskt sällan grubblar alls.

För OM man tänker djupare, bredare, hårdare och ibland vassare än ett uppslag i ett magasin. Visst fan måste det vara så mycket mer förlösande att prata om’et, ja att det är skitigt och dammigt och fult ibland och det krävs stenhårda ansträngningar för att hålla någorlunda rent… istället för att låtsas som att smutsen aldrig finns?

Jag är nyfiken och skulle så gärna vilja veta. 

Det är bara det jag tänker just nu.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s