Tänka längre 

Och 30 år från nu när jag är äldre, lite mer grå och säkert svagare utanpå, då ska jag minnas de maratonlånga kvällarna när du aldrig ville somna.

Jag ska komma ihåg hur du bökade och vred dig runt i sängen. Hur du alltid gnydde missnöjt till en början men aldrig lät dig tröstas och hur gnället blev till övertrött gråt som knappast något rådde på. Hur du stark och bestämd kämpade mot sömnen, dina ögon så tunga men din skräck för att bli ensam tyngre ändå. Så du sprattlade i alla väderstreck, reste dig mot spjälorna, klöste och klagade i minuter som blev till timmar och längre bortom det.

Jag ska komma ihåg hur du utmanade oss, din pappa och mig. Hur dina syskon tassade fjäderlätt på tå för att inte störa. 

Men vet du. Jag ska också komma ihåg hur obetydlig jobbigheten tedde sig i jämförelse med att få ha dig nära. Hur mjuk din hud alltid kändes mot våra vuxna armar. Hur dina försök att bryta dig fri också roade oss, förenade oss. Hur du utmanade men svetsade samman. Hur du fick oss att le genom svullna, smala sömnutsvultna ögon, och skapade seismologiska kärleksvågor genom tomma trötta hjärnor.

Om 30 år från nu tittar jag tillbaka på den här tiden med samma glasögon som idag. Tjocka okrossbara glas som speglar den största sanningen av dem alla. Du kan testa mig på alla betänkliga sätt, genom olika åldrar och faser. Varje minut med dig har alltid ett eget värde för mig.

  

Tanken som räknas 

På djupet vill jag berätta om en jul som går till arkivet som en av de allra varmaste, utan att det har något med SMHI att göra. Fler skratt, mer närhet, påtaglig kärlek och lättsamt klimat. Så tacksam jag är över att få vara här.

  
På ytan, en annan glädje. Han skämmer bort mig med omtanke och handling. Lyssnar och lägger på minnet, plockar fram överraskningar från platser jag aldrig blir van vid att de finns.

  
Han botar min rädsla för det som känns skrämmande och gör hela livet för evigt spännande. Så är det bara. 

Julkul

Julen är ett uppvisnings-VM i duktighet, skriver någon. Den är jobbig och borde ställas in, skriver en annan. Och många tycks hata denna högtid. Nu används den också som ett slagträ i debatten kring vad kvinnorna gör och männen inte.

Allting känns så rationellt nuförtiden.

Jag älskar julen och nästan allt med den. Minnena, dofterna, smakerna, känslorna, barnens förväntan, fixet och småplocket, uppesittarkvällen och att nästan allt är ok.

Att vilja ordna jul är inget VM eller tävling what so ever, det blir ju nästan ett hån i ansiktet. Att vilja fixa fint och göra gott är ett arv från den barndom som gick, med traditioner och invanda rutiner som fick mig att längta och bubbla av glädje. Det är självklart att jag vill göra detsamma för min familj, för mina barn. Även om saker också måste få förändras med tiden.

Är vi en generation som vill för mycket och för lite på samma gång?

Varför pratar vi om att ställa in julen, när vi måste laga maten och hugga granen själva? Nu när ingen egen mamma eller pappa serverar alla göromålen på silverfat. Varför tror vi samtidigt att allt måste vara hemlagat från grunden för att räknas? Det finns mellanting.

Om vi ställer in allt som är jobbigt att fixa, då blir det ingen påsk, ingen midsommar, inga kräftskivor eller bröllop heller. Så kan vi ju inte ha det.

Omfamna jobbigheten tillsammans, det är mitt tips. Det handlar knappast om vad han gör eller vad hon gör, utan vad man tillsammans i familjen vill ha för resultat och hur det ska kännas på vägen dit.

Sluta tävla. Inbördes, externt, utombords, inombords. Och klanka heller inte ner på dem som har (andra) ambitioner att skapa något bra, för viljan kanske kommer från en vacker vision om att föra vidare något man själv en gång fått. Eller kanske aldrig fick, vad vet jag.

Att skita i allt är alltid ett alternativ. Ingen tvingar oss att gå till ett jobb, bygga en snögubbe, välja ekologiskt eller griljera en skinka. Vi kan gå en väg som känns bra för bara oss.

Min inställning är (fortfarande) att kunna stå upp för den väg jag väljer och göra mitt bästa där, och ha så kul som möjligt på vägen. Men eftersom inget kan vara roligt för jämnan så biter jag ihop och kör på ibland. Just för att jag vägrar tro att bara sånt som aldrig är jobbigt, får vara värt att existera. Det jobbiga kan till och med vara det mest värdefulla till slut. 

  

Rätt knäckt

Eftersom det inte passar sig med långa haranger på Instagram så skriver jag min enkla bildtext här.

18.00 – Alla (tre) ingredienserna har framgångsrikt blandats i kastrullen och värmen verkar vara rätt för påbörjad kokningsprocess.

18.02 – Barn 1 tappar tålamodet och går och pysslar.

18.03 – Barn 2 tappar tålamodet och går och spelar FIFA.

18.05 – Smeten i kastrullen kokar nästan.

18.06 – Barn 3 (den minsta) tappar tålamodet och börjar gallskrika.

18.07 – Jag funderar på om knäck verkligen är så jävla nödvändigt på julen.

18.08 – Knäcken kokar. Klart vi ska ha knäck!

18.15 – Knäcken kokar och jag rör frenetiskt. 

18.20 – Knäcken kokar och jag rör frenetiskt.

18.30 – Knäcken kokar och jag rör fortfarande frenetiskt.

18.31 – Samma som ovan. Inklusive skrikande bebis.

18.32 – Får nog och bestämmer mig för att göra ett kulprov. Var gör väl lite för mjuk knäck egentligen? Bara bättre för tänderna säkert. 

18.33 – Försöker identifiera vad som är vatten respektive knäcksmet i den emulgerade sockerlösningen med sirapsfärg i glaset. Kulprov?! Moahaha. 

18.34 – Barn 1 kommer tillbaka och frågar om den kan få smaka ett kulprov. Ger en föraktfull blick som svar samtidigt som jag rör frenetiskt i smeten och gungar barn 3 i babysittern med höger fot.

18.35 – Barn 2 kommer tillbaka och säger att barn 1 är lite ledset, och frågar om den kan få smaka lite knäck snart. Svaret blir tydligt; gunga din lillebror i babysittern annars blir det ingen knäck någonsin.

18.40 – Barn 3 skriker hysteriskt och jag funderar på om lite alldeles för lös knäcklösning i nappflaskan är olämpligt. Tar upp barnet ur babysittern med höger arm, rör frenetiskt i knäcken med skeden i vänsterhanden. Bebisens napp har jag i munnen.

18.45 – Släpper nappen och skeden, håller kvar den skrikande bebisen på höger arm och äter en Big Mac som serverats mig vid köksbänken, med vänster hand. Rör inte i knäcksmeten.

18.46 – Släpper allt annat och rör BARA i knäcksmeten för att den inte ska koka över. Känner mig som queen of fuckin’ everything när jag lyckas stävja de okontrollerade bubblorna.

18.47 – Min härskare ligger på golvet och vrålar efter mat. Jag lyder order och plockar upp honom till min barm, där jag ammar honom stående på en armlängds avstånd från spisen vilket resulterar i att jag knappt kan röra i (den förbannade) smeten, men om jag håller skeden längst upp med tummen och pekfingret så går det minsann.

18.50 – Ammar ståendes och rör.

18.55 – Ammar ståendes och rör.

18.56 – Just jävlar, kulprov! 

18.57 – Ammar och gör kulprov. Det stelnar direkt.

18.57.30 – Påbörjar i panik upphällning av seg och tung smet i små löjligt lövtunna knäckformar utan stabilitet what so ever (tolkningsfrihet), till tonerna av vrålande arg bebis som ligger på golvet igen. Tror att minst ett bröst är utanför behån, men vad gör väl det när det enda som betyder något är att få den massiva knäcksatan i de minimala formarna.

19.05 – Nästan all knäck är i formarna. Jag är kung på knäck. 

19.06 – Barn 1 påpekar att “mamma har spillt lite där”. Säger inget om bröstet eller behån, vilket gör mig lite orolig över att det är en alldeles för vanlig syn dessa dagar, men återgår snabbt till knäcken. 

19.07 – Äh, vad fan, vem bestämmer att knäck ska vara i formar? Gör två långa limpor av resterande knäcksmet. Känner mig som knäckkung och queen of fuckin’ everything på samma gång. 

19.08 – Limporna får inte plats i kylen. Känner knappt något alls längre. Bryr mig varken om knäck eller bröst eller drottningar.

19.09 – Dricker en julmust för att släcka törsten efter all sockerlösning under kulprovsfasen.

19.10 – Dricker två glas vatten för att släcka törsten efter den sockerstinna julmusten.

19.11 – Tänker att jag nog ska träna imorgon medan jag ammar den övertrötta bebisen till sömns med knäckig julmustdopad bröstmjölk i ungefär 90 minuter exklusive korta pauser för sidbyte. 

22.26 – Alla sover men jag är för första gången på sex månader SÅ JÄVLA PIGG. Funderar på om det inte är dags att prova vörtbrödsbakning ändå.  

  

Det fina med kärleken

Det fina med den långa kärleken är hur den med tiden slipar bort små vassa stenkanter i en sand som inte bara är len som sammet. Aldrig helt fri från sånt som kan sticka och skava. Oftast ändå mjuk och trygg att bevandra. 

Ingen är perfekt.

Det fina med kärleken är hur den omhuldar trötthet, tillåter svaghet, hur den beundrar mörka ringar under ögonen för att den känner orsaken, och accepterar brister i tålamod och tanke.

Alla har sämre sidor.  

Det fina med kärleken är hur den med värme ser på äkta gråa hårstrån och omsorgsfullt smeker otränade magar. Det fina med kärleken är att den vet en persons brister och omfamnar dem brett. 

Allting kan ju alltid jämföras. 

Det fina med kärleken är hur den lockar fram i ljuset sådant som tidigare behövt döljas och ordlöst säger här med mig är du okej. Tillåtande att tycka om i stort trots verklighetens små störningsmoment i det lilla.

Att försöka plocka poäng på någon annans defekter skapar inga segrar att fira. Bara fler förlorare i ett och samma lag. 

  

Plötsligt händer det 

På tal om personligheter och integritet. Hon har ju det. Kanske mer än någon annan jag mött. Så jag förstår att jag måste bida min tid. Kan inte tränga mig på, inte propsa eller tjata. Hon skriver reglerna och jag vet att jag och många med mig behöver lära oss vad som gäller. Du kanske tycker att det låter flummigt, men vi som känner henne vet.

Därför vet jag också hur hela mitt hjärta smälte till smultronmousse ikväll. Hon satte sig nära, lade min arm runt sin hals. Lånade min telefon för att fånga oss tillsammans, sällsynt selektiva är stunderna det sker. När hon kiknar under mina kittlingar och förmyndande tillrättavisar “men mamma”, är hon så stor och så liten på samma gång. 

Lilian, att förtjäna ditt förtroende kommer för alltid att vara ett av mitt livs viktigaste kall. 

Jag älskar dig så.

  

Men lilla vän

Jag städar källaren i evighet. Går igenom hyllor och skåp för att frigöra utrymme som inte finns. Lång därinne hittar jag en dagbok från förr. Liten och kvadratisk, kompakt välfylld av alla de naggade handskrivna uppslag som vittnar om mitt liv kring 20.

Upptäckten gör ont. Omskakande, rispande, ont. På sidorna med inklistrade bilder möter jag en tjej, nästan främmande nu, som skulle börja första ring. Hon bar jeansväst och bister min, alldeles röda mjuka läppar sammanbitna så hårt och blicken så djup och full av bestämdhet. Stark har jag på ett sätt alltid varit, men jag försöker minnas vad som gjorde mig så hård. Vad orsakade bojorna och hindrade värmen från att strömma igenom. Jag läser ju i texten att den fanns där inuti. Värmen. Och insikterna också. Jag uppfostrades i ett hem med kärlek nog för en hel värld. Ekvationen förvirrar mig. Den går inte ihop. 

Mitt vuxna jag vill krama och aldrig släppa taget. Säga att du duger som du är så många gånger att det aldrig finns någon tvekan. Inga fler dåligt klädsamma kostymer att prova ut. Bara plats på scen framför en publik som inte är enbart ond. Varför förutsatte jag så ofta att jag behövde gå i försvar. Långt innan jag faktiskt måste. Varför så hård på ytan när insidan inte mäktade med. Hur orkade jag bära distansen mellan skalet och hjärtat så länge, när tomrummet däremellan hade förlorat allt syre. Jag tappar andan av att nu i efterhand försöka förstå.

Samtidigt som annat klarnar.

Jag är inte arg, inte bitter eller besviken på mig själv. Då som nu gjorde jag trots allt mitt bästa. Min revolt var aldrig droger eller cigaretter, inget stanna ute alldeles för sent eller åka polisbil hem. Jag ville bara bli lika omtyckt av omvärlden som av mina närmaste, och för varje gång banden brast, för varje gång illusioner rämnade, för varje gång vänner svek lagade jag sprickorna med intensiv koncentration innan någon skulle få upptäcka att de fanns.

Jag såg sårbarheten som den stora skräcken, om någon såg den skulle jag kanske gå sönder helt. Så tänkte jag då.

Lilla vän, tänker jag nu. Vad jobbigt det måste ha varit ett tag, att vara just du. Vad glad jag skulle bli om mina egna barn vågar släppa in lite mer, lite tidigare. Om de redan nu förstår att de inte är förlorare om någon går, utan att det är den som sviker som förlorar. 

Att rasa ihop är inte hela världen. Stark och hård är två helt olika saker, men det tar lite tid att förstå.