I dare you, miss 

Det kan vara sömnbristen. Det kan också vara min totala ovilja att tolerera orättvisor. Plötsligt bultar en öm tå, precis som att den blivit bestämt trampad på.

När Cissi Wallin skriver om förlossningsdepp och livsmörker är det bra. Ju mer vi pratar och delar, desto lättare blir bördorna att bära för dem som gör. Det är jag övertygad om.

Men att sedan dra det hela alldeles för långt åt andra hållet, är ju att kasta sten i glashus. Vi ska inte förminska dem som lider, men får öppet förkasta alla som för tillfället inte gör det? Och dra alla över en kam?

I dare you, Cissi. Syna den bluff du hävdar att jag är.

Jag ska förklara mig. Att jag oftast ler, att jag orkar jobba hårt och och känner mig full av energi, det betyder inte att jag är skyddad av förblindande naivitet eller inte lider av egna eller andras sorger. Mitt (som du kallar det) kvittrande är inte bara min egen förtjänst. Det är mina barns glädje, min makes närvaro, min släkts fundament och mina vänners värme som bygger bottnen där allt börjar. Eller slutar. Det är obeskrivlig tacksamhet över att få vara med i tillvaron, kort förklarat.

Betyder det att jag aldrig gråter? Betyder det att jag inte känner mörker och uppgivenhet? Att jag aldrig lägger mig ihopkrupen på badrumsgolvet och famlar efter förståelse? Att jag aldrig freakar ur över oförstående affärspartners eller barn som går in med smutsiga skor på nystädat golv? Att jag inte är rädd för världen?

Ni som läser mina ord, som känner den jag är, ni vet svaret. Lycka och glädje är inte samma sak. Mörker och ljus inte motsatser, bara växlingar i samma verklighet. Jag är säkert en sådan som du beskriver och bryter sönder med dina ord, en sådan du hävdar ökar bördorna för andra genom mina glasfönster av tacksamhet. Banka på dem, om du vill. Testa dem allt du orkar. 

Det handlar inte om solida murar med påmålade ytor. Tvärtom om transparens och en trygg insikt långt där inuti. En kärna av vetskap om att inget varar för alltid, ingen är perfekt, livet växlar under solens klara strålar och skuggornas hotfulla dunkel. Jag är trött och gnällig, högljudd och harig. Jag tjatar och tjurar ibland. 

Men oftare ändå är jag stark och glad. Framförallt tacksam. Det gör att jag orkar leta lösningar på vardagens utmaningar innan de blir problem att gnälla över. Och har jag problem, pratar jag hellre högt och ljudligt om vad vi kan göra åt dem, än själva problemet i sig. Jag låter högmodig, men mitt tålamod tog nog slut. Allt är inte som det ser ut, det gäller åt alla håll. 

Cissi, du borde inte ta dig friheten att hävda att den som hellre ojar sig över barnet som hårdhänt drar sin mamma i håret är mer äkta, än hen som faktiskt inte tycker att det är så jäkla jobbigt. Perspektivet är att barnet i fråga tillför så mycket mer värde än vad hårluggningen gör ont. Det är rakt igenom sant. Och den enda sanningen vi känner fullt ut, är ju vår egen.

Misstro gärna. Uttryck åsikter om vad andra gör rätt och fel. Peka ut grupper och individer, med stämplar och brysk attityd. Men förvänta dig då inget annat tillbaka. Sök inte förståelse om du inte är beredd att ge. Längta inte till en varmare värld om du inte är med och skapar den.

I dare you, du kvinna eller man som tar er frihet att dra skam över den äkta livsglädje och tacksamhet som kommer ur lyckan att kunna värdera det man för tillfället har, högre än det som saknas eller svider. 

Andas i fyrkant du, över sådana som mig. Själv sparar jag den metoden till livets riktiga svårigheter. Sådana som är värda att gnälla om.

Tills dess knatar jag vidare efter bästa förmåga. Med barnkräks på axeln och stressklump i halsen, men med ett äkta leende på mina läppar. 

Från maman i fråga: 

 

Advertisements

One thought on “I dare you, miss 

  1. Som vanligt har jag inte varit inne på din blogg på ett tag och har nu sträckläst en massa fina inlägg som du skrivit. Så även jag är lite sen måste jag få flika in att klart är det jobbigt att vara Mamma.

    Vad hade man trott??? Är så trött på alla som klagar över “lyxproblemen” som förälder.

    Så du har inte fått sova, bebisen är inte dresserad att göra det du vill att den ska, du har kräks på kläderna, du kan inte dricka kaffe i fred eller gå och kissa eller vad det nu kan vara??? Det är så det är., men klagar över att kaffet blivit kallt och missa de fina stunderna är bara så synd! För en dag kommer man sakna den där tiden så det gör ont i hjärtat!!

    Jag fick kämpa i 4 år innan jag lyckades & fick turen att bli förälder, något som inte alla blir. Nu har jag två, ganska tätt och det är inte lätt men jag kan ju antingen klaga på en annan människa som inte bett om att komma till världen eller så kan jag ju älska varje minut av mammalivet!

    Och det är just det som är så otroligt underbart med din blogg och alla dina fina ord! Du sätter verkligen fingret på allt det där fina som många glömmer bort.

    Jag tappar också bort mig i det där “jobbiga ibland, ingen är ju perfekt och när jag gör det går jag in och läser din blogg!! Så kommer jag tillbaka på rätt köl igen. = )

    Massa kärlek och hoppas ni har en fantastisk semester & ett underbart 2016!!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s