Rena rama turen

Det är något som inte stämmer, skriver Martina Haag och vill att vi ska tro (eller inte tro) att boken handlar om någon annan än henne själv. I boken heter den otrogne maken Anders, men vi vet att han heter Erik och trots att meningarna är så korta och statiska så säger de så mycket och tränger så djupt in i köttet under huden. Det gör så ont.

  
Boken lämnar mig inte ifred efter sista sidan, den tog bara ett par timmar att läsa men tydligen inte ens dagar att släppa. Man hejar på den ene och hatar den andre, och kräks nästan av tanken på den tredje men försöker samtidigt komma ihåg att bara en röst hörs här.

Relationer har sällan bara en röst. Och får endast en röst höras, då är det inte bara samtalet som dör. Då dör dynamiken, akustiken, då dör tonerna och skiftningarna mellan alla mjuka vokaler och kraftfulla konsonanter. Relationer kommer sällan med bara en sanning.

I kriser vill vi väl göra vår egen sanning till den allmänt gällande, antar jag. Som ett naturligt behov, en del i ett försvar. För att bevara någon form av logiskt tänkande i en värld som rämnar runt stalagmiten som blir kvar, den som onaturligt bär hela den mänskliga kroppens tyngd på sin karga otrygga spets.

Jag gillar inte när saker går i kras.

Men jag gillar ännu mindre när de hålls samman av ett hönsnät vävt av lögner, vita eller svarta spelar ingen roll.

Jag var på min vakt så länge. Hade sådant besvär med att granska och syna, att upptäcka bluffen och parera den. Det var alltid så utmattande jobbigt att hålla jämna steg med misstanken, oavsett vem som ägde rätten till den. Jag satt fast i den rustning som skulle vara mitt skydd men som bara blev en börda att bära.

Jag är lättare nu. Säg sanningen till mig och jag ska arbeta med den. Håll mig utanför om det är något jag inte behöver veta. Jag litar på att du kan avgöra det. Spara inte små tankar eller åsikter upp i en stor damm som kanske brister med tiden, låt hellre mina fötter bli blöta i en sakta porlande bäck av sånt som är bra och sånt du anser att jag behöver jobba på. Jag gillar rörelsen omkring mig. 

Jag är inte så bekymrad av sådant du kanske säger bakom min rygg, eftersom jag antar att du tycker att det är precis vad jag förtjänar. Din sanning är din, och min är min.

Och vad kärleksrelationen beträffar, så kan jag bara hoppas att vi delar samma version, han och jag. 

Jag hoppas att vi har styrkan och förmågan att kämpa för sanningen, två gånger vår egen och den gemensamma. Uthållighet och värme nog att vårda den. Glöd och ambition att leva och förändras med den tillsammans över tid. 

Att dela det som behöver delas. Att fria allt som inte fäller. Att aldrig kräva respekt, bara ge den utan motkrav. 

Mycket kan vi påverka. Men att utvecklas ihop istället för isär, som par, ett liv, all tid som är kvar, det måste ses som rena rama turen. Jag håller tummarna för att vi har den.

Turen att kunna hålla ihop för att vi verkligen vill. 

Det är något som stämmer så bra när jag är med dig.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s