Men lilla vän

Jag städar källaren i evighet. Går igenom hyllor och skåp för att frigöra utrymme som inte finns. Lång därinne hittar jag en dagbok från förr. Liten och kvadratisk, kompakt välfylld av alla de naggade handskrivna uppslag som vittnar om mitt liv kring 20.

Upptäckten gör ont. Omskakande, rispande, ont. På sidorna med inklistrade bilder möter jag en tjej, nästan främmande nu, som skulle börja första ring. Hon bar jeansväst och bister min, alldeles röda mjuka läppar sammanbitna så hårt och blicken så djup och full av bestämdhet. Stark har jag på ett sätt alltid varit, men jag försöker minnas vad som gjorde mig så hård. Vad orsakade bojorna och hindrade värmen från att strömma igenom. Jag läser ju i texten att den fanns där inuti. Värmen. Och insikterna också. Jag uppfostrades i ett hem med kärlek nog för en hel värld. Ekvationen förvirrar mig. Den går inte ihop. 

Mitt vuxna jag vill krama och aldrig släppa taget. Säga att du duger som du är så många gånger att det aldrig finns någon tvekan. Inga fler dåligt klädsamma kostymer att prova ut. Bara plats på scen framför en publik som inte är enbart ond. Varför förutsatte jag så ofta att jag behövde gå i försvar. Långt innan jag faktiskt måste. Varför så hård på ytan när insidan inte mäktade med. Hur orkade jag bära distansen mellan skalet och hjärtat så länge, när tomrummet däremellan hade förlorat allt syre. Jag tappar andan av att nu i efterhand försöka förstå.

Samtidigt som annat klarnar.

Jag är inte arg, inte bitter eller besviken på mig själv. Då som nu gjorde jag trots allt mitt bästa. Min revolt var aldrig droger eller cigaretter, inget stanna ute alldeles för sent eller åka polisbil hem. Jag ville bara bli lika omtyckt av omvärlden som av mina närmaste, och för varje gång banden brast, för varje gång illusioner rämnade, för varje gång vänner svek lagade jag sprickorna med intensiv koncentration innan någon skulle få upptäcka att de fanns.

Jag såg sårbarheten som den stora skräcken, om någon såg den skulle jag kanske gå sönder helt. Så tänkte jag då.

Lilla vän, tänker jag nu. Vad jobbigt det måste ha varit ett tag, att vara just du. Vad glad jag skulle bli om mina egna barn vågar släppa in lite mer, lite tidigare. Om de redan nu förstår att de inte är förlorare om någon går, utan att det är den som sviker som förlorar. 

Att rasa ihop är inte hela världen. Stark och hård är två helt olika saker, men det tar lite tid att förstå.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s