Julkul

Julen är ett uppvisnings-VM i duktighet, skriver någon. Den är jobbig och borde ställas in, skriver en annan. Och många tycks hata denna högtid. Nu används den också som ett slagträ i debatten kring vad kvinnorna gör och männen inte.

Allting känns så rationellt nuförtiden.

Jag älskar julen och nästan allt med den. Minnena, dofterna, smakerna, känslorna, barnens förväntan, fixet och småplocket, uppesittarkvällen och att nästan allt är ok.

Att vilja ordna jul är inget VM eller tävling what so ever, det blir ju nästan ett hån i ansiktet. Att vilja fixa fint och göra gott är ett arv från den barndom som gick, med traditioner och invanda rutiner som fick mig att längta och bubbla av glädje. Det är självklart att jag vill göra detsamma för min familj, för mina barn. Även om saker också måste få förändras med tiden.

Är vi en generation som vill för mycket och för lite på samma gång?

Varför pratar vi om att ställa in julen, när vi måste laga maten och hugga granen själva? Nu när ingen egen mamma eller pappa serverar alla göromålen på silverfat. Varför tror vi samtidigt att allt måste vara hemlagat från grunden för att räknas? Det finns mellanting.

Om vi ställer in allt som är jobbigt att fixa, då blir det ingen påsk, ingen midsommar, inga kräftskivor eller bröllop heller. Så kan vi ju inte ha det.

Omfamna jobbigheten tillsammans, det är mitt tips. Det handlar knappast om vad han gör eller vad hon gör, utan vad man tillsammans i familjen vill ha för resultat och hur det ska kännas på vägen dit.

Sluta tävla. Inbördes, externt, utombords, inombords. Och klanka heller inte ner på dem som har (andra) ambitioner att skapa något bra, för viljan kanske kommer från en vacker vision om att föra vidare något man själv en gång fått. Eller kanske aldrig fick, vad vet jag.

Att skita i allt är alltid ett alternativ. Ingen tvingar oss att gå till ett jobb, bygga en snögubbe, välja ekologiskt eller griljera en skinka. Vi kan gå en väg som känns bra för bara oss.

Min inställning är (fortfarande) att kunna stå upp för den väg jag väljer och göra mitt bästa där, och ha så kul som möjligt på vägen. Men eftersom inget kan vara roligt för jämnan så biter jag ihop och kör på ibland. Just för att jag vägrar tro att bara sånt som aldrig är jobbigt, får vara värt att existera. Det jobbiga kan till och med vara det mest värdefulla till slut. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s