Messy 2016

Är det inte härligt ändå! I våra händer har vi tillgång till all världens information (och då snackar jag inte terror och ryss-hot) via smartphones och plattor av olika slag. Det är bara att välja och vraka bland stylingtips, TED-talks, språkkurser och virtuella promenader på månen.

En härligt salig röra av möjligheter! 

Den här morgonen har jag t ex upptäckt hur man INTE ska göra med plattången när man stylar sin lob. Det förklarade ju ett och annat. Teori är en sak, praktik en annan. Det verkar som att båda för alltid kommer att behövas, oavsett hur mycket tekniken går framåt. 

  

Sagt och gjort 

Debatten kring mammor och jobb under bäbistiden tycks aldrig tystna. Det pratas om måsten och plikter eller stora egon som inte kan nöja sig med att bara vara hemma.

För att förenkla det hela.

Inte alla har lyxen att göra ett val. Familjesituationer eller yrkesinriktning gör flexibiliteten omöjlig. Många tvingas gilla läget och gör det så bra. Men andra kan välja. Mer av något, mindre av annat, eller så mycket som möjligt av båda. Att kunna fördela så är ett privilegium som ödmjukt ska behandlas. Och det behöver inga gapiga försvar i krönikor som betalas per klick.

Jag älskar att vara hemma med mina barn. Jag älskar att vara borta med dem också. Till råga på allt så älskar jag att jobba, och det behöver jag göra för egen maskin utan att i första hand vara mamma. Därför lämnar jag dem timmar under veckornas vardagar, för att kunna göra mitt jobb.

Jag behöver inte mitt jobb för att inte dö, men jag tror på allvar att jag sakta skulle avlida utan mina barn. Min make är medelpunkten i mitt liv och jag ser fler färger i hans närhet, men de lyser klarare när vi möts om vi också skiljs åt ibland. Min lycka gör mig inte immun mot varken tårar eller mörker. Livet är mer än ett spår, fler dimensioner än ett lager. Jag jobbar för att jag kan och vill. 

Om fler bara sa som det är så skulle det inte behöva vara så krångligt. Inga stormande debatter eller olika läger i mediala krig. Inget kastande av skuld eller hävdande av rätt. Bara en förståelse för att människor är olika och mod att stå stark i de egna besluten.

En mamma lämnar inte ett barn som far illa. En mamma kommer aldrig att sätta ett barn som mår dåligt i periferin av sitt medvetande. En mamma bär en tung klump i magen när barnet grubblar, oavsett anledning. Då finns inga alternativ. Jag ser föräldrar som både jobbar och står vid barnens sida varje dag, året runt. När förskolan är fel stannar de hemma med barnet tills allt blir rätt igen. När livet känns tungt för den lille pausar de allt annat för att finnas nära och göra dagen lättare. Om det går. Nu senast imorse, passerade jag en mamma i fina kläder med tung portfölj, kanske mitt i karriären, som sade till sin gråtande son utanför skolan att hoppa in i bilen igen, vi åker härifrån, jag löser det åt oss.

Rätt eller fel kan ibland bara instinkten avgöra. Ingen självutnämnd expert, ingen kaxig föräldradomare med många följare i det virtuella. 

En mamma eller en pappa som pratar och lyssnar på den andre, som bygger en stark familj genom medgång och motgång, som håller hand så fort det går – de vågar också prova sig fram. De är inte rädda för att testa eller att backa. De vet skillnaden mellan att förverkliga sig själv och försaka något annat. 

Lycka är ibland att prova sig fram. Och att lita på den egna kompassen istället för att lyssna på allt som sägs överallt. Det blir så lite gjort annars.

   

Det som förändrar 

Jag tror att stora förändringar måste få kännas på djupet. Betydande händelser och känsloomkastningar bygger grunder för nästa fas eller platå i livet. Även om hjärnan eller hjärtat inte alltid hänger med och tankarna snurrar i spinn, är jag (nästan) säker på att det är värdefullt att ömsa skinn ibland och att det inte kan gå helt smärtfritt. Det är logiskt. Människor växer. 

Jag blickar tillbaka för en sekund och kan nästan inte förstå att jag var den 20-åring som sa att jag behövde drama i mitt liv. Trodde att dynamik handlade om högljudd intensitet. Önskade stora skiftningar för att känna kraften.

Tänk vad saker och ting förändras. Människor ändras. Idag är vassa kanter det värsta jag vet. Idag förstår jag skillnaden mellan yttre spänningar och inre utmaningar. Idag är mitt äventyr inte på bekostad av harmonin. Tvärtom; jag är beroende av den.

Att vara (snart) 40 år ger en fördel gentemot det yngre jaget. Grubblerier bottnar i konkreta orsaker och mynnar oftast ut i något bättre än det som var. Med tiden kommer värdefulla insikter. Det är de jobbigaste dagarna som blir de bästa språngbrädorna mot nya höjdpunkter. 

Den tanken ger mig ro.

  

Hemma här 

Den gnistrande vita snön knarrar dovt under mina fötter när jag går gångvägen fram mot vårt lilla centrum, med barnvagnens tyngd alldeles självklar som en hjulförsedd plog framför mig. Bakom symmetriska rader av bekanta fönsterrutor börjar kvarterets boende sina dagliga bestyr. Mina andetag syns som taktfasta rökpuffar mot den lilaröda morgonhimlen. Det är alldeles tyst så när som på de bilar som sporadiskt passerar förbi stallet och gångvägen där jag promenerar. De stora barnen har precis inlett sin skoldag på andra sidan fältet några hundra meter bort, den minsta sover med rosiga kinder inom räckhåll för mig att smeka när jag vill. Det är bitande kallt när jag tar av mig vanten för att känna hans sammetshud mot mina fingrar men jag kan inte motstå impulsen. Han ligger omstoppad och varm i vagnen. Det finns inga minusgrader i hans närhet. 

Jag har kommit hem från ännu en resa och sällan känt mig mer hemma än nu. Småpratet med kassabiträdet i kvartersbutiken påminner om uppväxten i min norrländska hemstad. Det lilla bageriet i parken nästan utanför dörren sprider ljuva dofter och lugn trygghet bortom storstadens myller. Vänskapsband har knutits och minnen skapats bortom  ramar som bara fanns i teorin. Jag känner pizzabagaren och cykelreparatören här, precis som när jag var ett barn i min förra stad. Nu hälsar jag gladeligen vuxet och vant på många jag möter. 

Vardagskvällen kommer. Utanför fönstret faller de stora snöflingorna allt tätare. En jul har kommit och gått, snart är det vår igen. Jag vet i vilken ordning träden grönskar här omkring. Jag vet hur smältvattnet rinner. 

Att resa bort mättar min nyfikenhet för korta stunder i taget. Att jobba hårt är mitt äventyr. Jag lever livet inuti säkert mer än vad som syns utanpå, mina känslor är stora och mina tankar står aldrig stilla. Stilla är däremot omvärlden på vår gata när jag ligger vaken mitt i natten. Jag lyssnar på alla bekanta ljud, noterar doften från de hundratals barr som även i år blev kvar på golvet sedan granen slängdes ut. Plötsligt ingen stress att städa upp dem. Ibland behöver saker och ting helt enkelt få vara som de är.

Jag känner mig så fullkomligt hemma här.