Obalanserat 

När vi kliver ur minibussen som tagit oss från Phukets lilla flygplats till hotellet längst upp på den finaste delen av Karon Beach är det 250 grader varmt i luften, minst. Rummet som bokats med havsutsikt för extra mycket pengar, visar sig vara placerat precis bakom en vägg av jättepalmer. Men visst, havet skymtar som en diffust blå vattenpöl bakom de gröna bladen någonstans långt där ute, om man står ute på balkongen och lutar sig på ett visst sätt snett framåt. Inte för mycket och inte för lite. Då ser man havet. Åtminstone i fullt dagsljus.
Jag ringer till receptionen och klagar. Undrande över vem jag blivit. Jag har alltid varit en sådan som gillat läget och tänkt att väldigt lite spelar roll på ett negativt sätt, i rätt perspektiv. Nu hör jag min egen röst darra av besvikelse när jag försöker göra mig förstådd på den knastrande linan som når fram till örat på den trevliga Thailändska receptionisten. “This is not what we paid for”, mässar jag rytmiskt med stark betoning på varje ord. Tio minuter senare hämtas vi och alla våra väskor upp av en golfbil med chaufför som ber tusen gånger om ursäkt för besväret när allt som känns är att jag är besväret. Jag vill be om förlåt men vet inte för vad egentligen och glömmer snart känslan när vi i den nya byggnaden slår upp dörrarna till den vackraste vy du kan tänka dig. Kritvit sandstrand med bara några glest promenerande turister, inga fula solstolar eller enerverande försäljare. Till höger en grönskande udde med tät vegetation i sluttning ned mot stenarna och några få palmer i vattenbrynet. Till vänster kilometer efter kilometer av den vita sanden, det blåa havet och den rödaste av solnedgångar mitt framför oss. Jag undrar om jag har något allvarligt fel i huvudet när jag konstaterar att jag står oberörd inför de sagolikt vackra vyerna. En kvart senare sover hela familjen bort kvällen efter en nästan dygnslång resa över halva jordklotet. Jag drömmer om kvicksand och munkavlar medan mörkret blir allt mer kompakt utanför. 

Hettan smälter samman dagarnas timmar och minuter till en kletig sörja. Jag vet inte när frukosten slutar och lunchen börjar, orkar inte prata eller tänka färdigt några tankar. Solskyddet jag så noggrant smörjt på barnens kroppar och min egen, dunstar konstant bort i ett ständigt flöde av svettpärlor på näsa, panna, kinder och bröst. En promenad från poolen till rummet för att hämta en boll eller ge bebisen mat tar tre år i slowmotion. Omgivningarnas storslagna skönhet går nästan att urskilja genom svetten och det bländande solljuset, bara jag torkar jätteofta med undersidan av armen mot ögonen samtidigt som jag blundar och blinkar och kisar och så. Flera gånger varje dag vill jag slå mig själv på käften för att jag inte bara är tacksam över att vara här, och jag hör hur patetisk jag låter när jag försöker förklara de skavande känslorna för min make. Jag skulle inte vilja vara gift med den psykopat jag är just nu och här.

Läser att det snöar och är kallt i Stockholm. Känner mer än ett sting av hemlängtan. Vill dränka mig i en böljande våg av självförakt. 

Struntar i solskydd en dag för att jag mest sitter i skuggan med bebisen, med förhoppning om en lätt solkysst ljusbrun ton lagom till kvällen. När klockan slår fem har jag en semitransparent light rosa nyans över min blekslappa kropp, den har på ett retsamt magiskt sätt också förstärkt alla synliga blodådror och blåmärken. Letar två kvällar i rad efter brun-utan-sol i någon form när vi åker taxi till staden, men ger till sist upp hoppet när ett butiksbiträde förklarar att Thailändskorna köper dyra produkter för att bli VITARE och i annat fall gör ju solen sitt. Går och lägger mig och drömmer om stora gropar fyllda med små stenar som mina barn drunknar i.

Sådär fortsätter det. Kvart efter kvart. Dag efter dag. Jag är här men inte här. I ett helvetets paradis måhända.

Så blir äldste sonen matförgiftad och kräks i buskarna bakom en stor sten. Han torkar tappert bort resterna av gårdagens kycklingmiddag från munnen med baksidan av sin plötsligt så vuxna hand, och rättar till luggen med den andra. Han ser så stor och så liten hjälplös ut på samma gång. Jag håller om hans smala nacke medan vi går sakta till rummet, han och jag och bebisen på min arm. Den som fått nästan all uppmärksamhet det senaste halvåret med sina vaknätter och blöjor som behöver bytas och nya små tänder som ska fotograferas. Allt annat bara små korta duttar av närvaro mellan jobb och omsorg och “snart älskling”, “snabbt då” och “skynda dig på”.

Här i illamåendets läger under solstrålarnas laserskärpa kan inget gå snabbt och det finns ingenstans att åka. Här vilar jag stilla med min tioåring i nuet, i en liten paus där vi är vi igen. Mellan småprat om förälskelser och föräldraskap, om bråk och försoning och om distans versus närhet flyttar han sin mjuka kudde närmare min och ber mig stryka honom över armen. Jag fortsätter rörelsen förbi hans mummel om att illamåendet gått över och vidare in i hans tunga sömn. Jag rör mig inte en centimeter. 

När vi vaknar nästa morgon går jag ensam ut på balkongen för att titta på soluppgången. Nu ser jag hur den färgar havet alldeles extra azurblått och gör sanden så skimrande utan att vara jobbigt bländande vit. Fåglarnas ivriga tjatter skär inte längre i mina öron. Slamret från den fina frukostrestaurangen påminner om smaker och dofter som snart ska njutas av, inte hållpunkter att pricka av. Jag andas in den redan så varma morgonluften och sluter mina ögon en extra liten stund. Min familj sover tätt ihop därinne. 

Inga fler nätter drömmer jag om djupa sår med forsande blod eller barn som försvinner i kvicksand. Resten av resan tittar jag inte angeläget på klockan eller famlar efter ovetande bulliga bebiskinder att gömma mina tårar i. Dagarna som är kvar spenderar jag vid sidan av, mitt i, runt omkring och alldeles nära de människor jag fått lyckan att kalla mina. Jag längtar varken bort eller hem, funderar inte bottenlöst över olikheter och kompletteringar där jag ständigt går vilse i vem som är rätt för vem. Jag andas automatiskt in och ut i fjäderlätt takt och märker att jag har ett leende över läpparna när insikten kommer alldeles av sig själv. Bara här och nu. Som jag saknat den. Alla får plats, precis som de är. 

Äntligen vi igen.

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s