Sagt och gjort 

Debatten kring mammor och jobb under bäbistiden tycks aldrig tystna. Det pratas om måsten och plikter eller stora egon som inte kan nöja sig med att bara vara hemma.

För att förenkla det hela.

Inte alla har lyxen att göra ett val. Familjesituationer eller yrkesinriktning gör flexibiliteten omöjlig. Många tvingas gilla läget och gör det så bra. Men andra kan välja. Mer av något, mindre av annat, eller så mycket som möjligt av båda. Att kunna fördela så är ett privilegium som ödmjukt ska behandlas. Och det behöver inga gapiga försvar i krönikor som betalas per klick.

Jag älskar att vara hemma med mina barn. Jag älskar att vara borta med dem också. Till råga på allt så älskar jag att jobba, och det behöver jag göra för egen maskin utan att i första hand vara mamma. Därför lämnar jag dem timmar under veckornas vardagar, för att kunna göra mitt jobb.

Jag behöver inte mitt jobb för att inte dö, men jag tror på allvar att jag sakta skulle avlida utan mina barn. Min make är medelpunkten i mitt liv och jag ser fler färger i hans närhet, men de lyser klarare när vi möts om vi också skiljs åt ibland. Min lycka gör mig inte immun mot varken tårar eller mörker. Livet är mer än ett spår, fler dimensioner än ett lager. Jag jobbar för att jag kan och vill. 

Om fler bara sa som det är så skulle det inte behöva vara så krångligt. Inga stormande debatter eller olika läger i mediala krig. Inget kastande av skuld eller hävdande av rätt. Bara en förståelse för att människor är olika och mod att stå stark i de egna besluten.

En mamma lämnar inte ett barn som far illa. En mamma kommer aldrig att sätta ett barn som mår dåligt i periferin av sitt medvetande. En mamma bär en tung klump i magen när barnet grubblar, oavsett anledning. Då finns inga alternativ. Jag ser föräldrar som både jobbar och står vid barnens sida varje dag, året runt. När förskolan är fel stannar de hemma med barnet tills allt blir rätt igen. När livet känns tungt för den lille pausar de allt annat för att finnas nära och göra dagen lättare. Om det går. Nu senast imorse, passerade jag en mamma i fina kläder med tung portfölj, kanske mitt i karriären, som sade till sin gråtande son utanför skolan att hoppa in i bilen igen, vi åker härifrån, jag löser det åt oss.

Rätt eller fel kan ibland bara instinkten avgöra. Ingen självutnämnd expert, ingen kaxig föräldradomare med många följare i det virtuella. 

En mamma eller en pappa som pratar och lyssnar på den andre, som bygger en stark familj genom medgång och motgång, som håller hand så fort det går – de vågar också prova sig fram. De är inte rädda för att testa eller att backa. De vet skillnaden mellan att förverkliga sig själv och försaka något annat. 

Lycka är ibland att prova sig fram. Och att lita på den egna kompassen istället för att lyssna på allt som sägs överallt. Det blir så lite gjort annars.

   

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s