Smutsen 

Rakt på sak ba’!

Alicia vinner Oscar och man blir lycklig ända in i människohjärtat.

Men så kommer de smygande. Kommentarerna. När någon hyllas måste sågen ÄNDÅ fram på vissa håll. Jag kräks över detta. Dels läste jag en kommentar om att det är så BRA att Alicias tacktal var så DÅLIGT för det bevisar (tydligen då) att även om man är snygg och duktig, så är man inte nödvändigtvis rolig. Alltså..!!! Poängen är så värdelös och hur lätt är det att vara kul inför ett helt jordklot på beställning. Håll käft’n eller gör det bättre själv, vill man skrikaaaaaa!

Och så. Som nedan. Där är det Scenskolan som blir motpol. Na-na-na-na-na-na (tänk retsam ton och långnäsor), där fick ni för att Alicia inte fick plats!! In med fulheten i det fina bara. Alicia kan ju ha gjort ett sämre intagningsprov, eller ha blommat ut senare, eller inte vara rätt person i det forumet, eller så har Scenskolan bara gjort en fail. Skit samma! Den största failen av alla är att vi KVINNOR uppenbarligen inte klarar att se något rakt igenom positivt, utan det måste tydligen in med lite illaluktande smuts för att vi ska känna oss tillfreds.

Tvi vale! 

Grattis Alicia. Och alla som kämpar för att nå sina mål utan att smutsa till andra på vägen.

  

Advertisements

Frans-feber

Tja, man vet inte om man vill adoptera honom (pappan i familjen), äta upp honom som en liten Marabouruta när sötsuget sätter in (mamman i någon annan familj), bli bästis med honom (sonen i familjen), ge honom en blöt puss (familjens bäbis) eller skälla ut honom för att Dollstyle skulle haft en bättre chans om han inte gjort entré (dottern då).

Oavsett var han värd att vänta på och han är nutidsbäst i Mello i år. 

Frans går hem hos alla generationer och nätet svämmar över av lovord.

Frans-feber, för att hjälpa rubrikmakarna på traven!

  

Sanning & konsekvens 

Det pratas ju ofta om alla de krav som sociala medier skapar i det unga samhällsklimatet. Man ska inte förringa känslan, jag förstår hur det kan verka när olika filter förskönar den stora verkligheten innan den lilla fallit på plats.

Fast tack vare min egen ålder kan jag känna stor tacksamhet för samma fenomen.

Idag till exempel. Lördag eftermiddag. Jag har varit och tränat, mascaran från igår sitter nästan rätt fast en centimeter längre ner. Färgen på mina kinder beskrivs säkert bäst med något adjektiv som komponeras med “ask”. Familjen är på kalas men jag stannar hemma för att städa ett hus i komplett förfall, och sedan jobba jobba jobba. Jag gillar det. Men glamouröst..? Inte så mycket.

Så plötsligt. I min Instagram. Nämen, sitter jag på lunch med fina Forni? Vad mysigt vi har det. Och lyxigt. Hon är så snygg min väninna. Kul också. Vi skålar i perfekt kyld champagne och pratar om kärleken till våra män. Jag måste ju se ganska piffig ut kan man anta, eftersom hon visar sig ute med just mig. Vi smider spännande planer för kvällen, går snart och shoppar något dyrt på typ NK. Ett till glas bubbel? Jamenvisst! Ska bara putsa till läppglanset här först.

Verklighetsflykt är inget jag behöver ägna mig åt, ty jag är typen som faktiskt och på riktigt är förälskad i vardagen och gänget jag delar den med. Men i februaris sista klämtande timmar, i avsaknad av EN gemensam helt frisk dag på hela månaden i den här familjen, och med 24000 övertidstimmar på kontot så kan till och med jag smyga ut en liten sekund för att hämta andan.

Tack för lunchen, Forni! Jag är glad att du ville dela den med mig (och alla dina övriga tusentals följare förstås). Nu har jag energi att nöta plikter i ett par timmar till.  

 

Bild lånad från Michaela Fornis Instagram. Om vi hade känt varandra på riktigt hade jag frågat först. 

Vänta på mig

Jag minns hur det var där kring 18 eller 22. “Vänta på mig” kunde innebära något så hoppfullt eller avgrundsmörkt. “Vänta på mig” betydde oftast att någon behövde tänka, utvärdera eller omvärdera. Kanske inför en geografisk resa. Då kastades känslor omkring inuti kroppar med hjärtan som inte kunde välja. Betänketid. Time out. Vänta om du vill och vågar.

Mitt i natten, mitt i livet, får orden en annan innebörd. Samma mening som förut, nu tyst i mitt huvud när jag för åttahundratolfte gången i år sover på annan plats i huset än i min säng vid din sida. 

Vänta på mig medan jag fyller tvättmaskinen med sängkläder alldeles fulla av vår dotters jättejätteimponerande nattliga kräkfest. Vänta på mig medan jag rengör alla handtag med Klorin. Vänta på mig medan jag springer till jobbet och hem igen lagom till middag. Och när jag somnar i soffan medan du sliter vid datorn när ett dygn övergår i ett annat. Vänta på mig när jag tjatar om läxor och gympapåsar, när jag serverar oekologiska snabbköttbullar till middag och gnäller över ännu en skoexplosion i våran lilla hall.

Vänta på mig genom hålögda vaknätter och influensaveckor när vi knappt nuddar varandra på väg än hit än dit.

Vänta på mig om du kan.

Inuti lovar jag att både fnitter och äventyr består. Inte bara glöd utan eld som brinner. Nyfikenhet och hoppfullhet som aldrig svalnat. Spänd förväntan inför nya dagar, nya vägar, gamla rutiner, bara de är med just dig. 

Jag hoppas att du orkar, vill och känner för att vänta på just mig.

  

Det är inte ni

Det är inte er det är fel på, det är jag som brister.

Utanpå ser ni fantastiska ut. Inuti är ni lätta att tycka om. Kalla men innerliga. Er hud är mjuk och len. Det är dock när jag tvingas bita i den som det skär sig i mitt (smak)sinne. Det segar och drar, tänderna kämpar. Små smaklösa skinnbitar rör sig runt min tunga och jag vet inte om jag ska tugga eller tålmodigt vänta på smältning.

Alltihopa är så konstigt och hypen känns svår att förstå. 

Bubbies, jag tycker att ni är lite snubbies.

Förlåt.

  

Diffust

Vad ska man med en blogg till när känslan av en liten nackes sammetslena hud mot mina fingertoppar…

När doften av tusen silkestunna hårstrån…

När blöta pussars o-träffsäkerhet…

När den övermäktigt kompakta lyckan i att få vara någras mamma, ändå inte går att formulera i ord. Vad ska man med bloggen till då.

  

Två liv

En intelligent bekant förklarade för mig en gång, att människan lever två parallella liv. Ett som syns, med handlingar, uttryck, känslokast, beteenden och val. Ett annat inuti, i huvudet, med tankar, drömmar och fantasier som ständigt pågår. 

Jag brukar tänka på det där ibland. Att han som står mig närmast aldrig ska behöva gissa. Vid årsskiftet när jag drog några tunga andetag, släpade benen efter mig och hörde toner i moll. Då skrattade jag utanpå, tränade som vanligt, röjde inga bevis i mitt sätt att vara. Tror jag. Men just han visste förstås.

Nu ligger jag på sofflocket en månad senare, än en gång vaken mitt i natten. Huvudvärken gör det nästan omöjligt att blunda, febern känns i varje led. Men inuti, inte ett spår av smärta. Bara värme, glädje, närhet till det som betyder mest. Och han vet.

I mitt parallella liv finns inga flyktförsök eller spännande relationer med fiktiva figurer. Jag är ledsen om det låter platt, kanske torrt och lite knastrigt. I mitt huvud tornar mest en enorm tacksamhet över livet med en människa som utmanar mig, lyfter mig högre, formar mina kanter och fyller min själ med energi av alla slag.

Inuti och utanpå – inte alltid en perfekt symbios. Men några lönndörrar till hemliga rum göms inte här. Mina två liv är dina att dela.