Ordlöst

Det är något med just de här bilderna som skakar mitt hjärta i grunden. Mörker och ljus ser vi så ofta nuförtiden, men kanske sällan så tätt ihop. Sorgligheten blandad med hjälpsamheten, uppgivenheten som blir till renaste hopp.

Utsattheten som byts mot en trygg famn.

Värmen till slut. 

Klumpen i halsen gör orden omöjliga.

  

Advertisements

Rör inte sommarlovet! 

Kokar över av ilska inför moderaternas förslag om en extra skoltermin och kortare sommarlov. Detta för att “förbättra resultat och få upp antal undervisningstimmar”.

Ja, det är svårt att få ihop semesterveckorna så att de räcker till. Ja, det skapar v i s s press att fylla ut barnens lov med någorlunda spännande aktiviteter så att de inte såsar bort veckor med surfplattor och sånt.

Men nej, vi behöver ingen storebror som “löser” detta från sidan!

Jag kommer från en familj där varken de vuxnas semesterveckor eller plånböcker var outtömliga. Jag och brorsan fick tidigt lära oss hur micron funkade och hur mycket värt det var att spara enkronor för att ha råd med enklaste inträdet på stadens utebad. 

Och jag fattar att det långa sommarlovet härstammar från typ bondesamhället där barnen behövdes på åkrarna under den varma säsongen.

Men likväl bryter sommarlovet av det jobbiga skolåret, eller jobbåret, med ett hoppfullt skimmer. Långa varma lata dagar, även om det inte blir så i praktiken. Sverige hamnar i en slags sömnig dvala där tempot är lite lägre och leendena lite fler. Det får barnen att hoppas och planera, och kanske vuxna ännu mera. Det får oss att orka, denna grönskande hägring där mitt emellan juni och augusti. Oavsett hur verkligheten sedan blir eller pusslandet måste lira. Oavsett om det blir en pyttipanna av jobb och fritids och barnvakter och grabbsamverkan. Vi löser det. 

Pressen är så stor så stor, jag tror inte att någon blir vinnare om förslaget går igenom. Då står vi inför ett praktiskt helår med ännu mer fokus på RESULTAT, där barnen blir mer målsatta och där prestationsjägarna ännu mer utsatta.

Vi behöver inte kortare lov, vi behöver mer liv.

Att ni inte fattar det, blindstyren.

  

På Mitt Sätt

Den grillade kycklingen ser så rund och gullig ut om baken där den ligger på skärbrädan framför mig. Fan vad sorgligt att den är död, så jävla tragiskt. Och nu ska vi äta den. Snyft!

Vi, förresten. Vi fem?! Tänk att vi fick en till liten bebis, och som vi älskar honom. Tänk om vi inte hade gjort honom – då hade han inte funnits nu. SÅ nära att aldrig få finnas. Vilken gastkramande tanke. Snörvel!!

Borde jobba MERA, ännu hårdare, skriva en ny bok!

Borde jobba mindre, flytta till landet, bara blogga och vara med familjen.

Jobba mera!

Sluta jobba!

Starta fler företag!

Sluta jobba!

Jävlar vad kul det är att städa ändå. Det här skulle jag LÄTT kunna ägna mig åt på heltid. Putsa, feja, sortera, desinficera. Livskvalitet!

Buhuuu, mitt liv suger. VEM tycker på riktigt om att städa. Hur dödstråkig kan man bli. Min man kommer att lämna mig – jag förstår honom.

Lämna mig inte!

Vad vore världen utan dig.

Vad är det för shitty värld vi lever i!

Ahahaha, en kattungefilm på Youtube, ohoho, roligaste jag sett, skitkul ju. 

Men stackars den grillade kycklingen som måste DÖÖÖ! Brööööl…

PMS. You gotta love the feeling(s) medan möjligheten finn(ig)s.

  

Innan natten 

Påskafton i gamla hemstaden och tid med dem som betyder allra mest. De skramlar fortfarande med glas och tallrikar när jag tackar för mig. De diskuterar manuset till kvällens film när jag gör min sorti. Den stora familj vi blivit sitter samlad i tv-soffan medan jag som är för rastlös för att följa med i det som händer på skärmen, stänger in mig i gästrummet redan klockan 22. Jag som aldrig varit någon tröttis, går nu till sängs först av alla. 

Nästan.

Det som lockar mer än den dyrbara sömnen är en mjuk och alldeles ovetande liten filur. Hans andetag är fjäderlätta, hans värme så genomvarm. Jag pratar löjligt bebisspråk tyst i hans ena öra, strycker mitt pekfinger längs hans bulliga arm. Han somnade för någon timme sedan, är så påtagligt lugn och stilla i sömnen eftersom han är så påtagligt pigg och aktiv i sin vakenhet.

De här timmarna innan natten kommer låter jag inte gå till spillo. Snart är han stor, alldeles kantig och mån om sitt. Nu har jag min chans att låna hans närhet, stjäla hans atmosfär att bädda in mig i. De andra som jag älskar sitter strax utanför med sina mobiler och samtal jag gärna skulle delta i. Jag kommer att göra det igen.

Just nu behöver jag bara vara här innan stunden är förbi. 

  

En annan tid

Mitt tredje barn har precis fyllt nio månader när explosioner trasar sönder (ännu) en flygplats och kväver frihetens syre innan orsaken ens börjar stå klar.

Det är en annan tid nu. En farlig tid. Omöjlig att greppa. Och jag har varit vilsen. 

Som två gånger förut vet jag att de första månaderna med ett nytt barn i familjen gör mig försiktig, förvirrad. Vill skapa räta linjer och tjocka murar i en tillvaro jag annars föredrar att se på som en färgstark palett. Vill skydda det innersta, det som är allra viktigast, när yttre hot hopar sig och livet gror närmast. Vill göra allt som står i min makt för att den lille ska få bli större, vill göra min plikt som tigrinna och offra mig själv om det så krävs. Jag skulle ta alla världens kulor om det kunde garantera trygghet åt mina tre små.

Jag har varit igenom det där förut.

Jag har kommit ut på andra sidan, två gånger förut.

Dimman lättar successivt och hjärtat känns inte längre skört och försiktigt i sina slag. Blodet pumpas kraftfullt runt i min kropp, syret transporteras till varje del. Jag har möjligheter som många människor saknar eller fråntas när livets svärta vinner en ny strid i mänsklighetens olika rum. Jag blir arg på nyheterna, arg på nuet. 

Världen brinner. Terror, övergrepp, död. Vad är det för värld, vad är livet värt?

Mitt svar är mitt och ingen annans. Min tro är min och ingen allmän. Jag vägrar vara den som skrämdes till en spillra av den kraft som varje individ bär. Den som de onda bejakar fullt ut, där de strör mer skräck i öppna sår. Jag vägrar vara den som kröp ihop darrande i ett hörn. Det är inte så mina barn ska se mig.

Som Anna Mannheimer sa i sitt sommarprat, det blir nog inget mer än såhär. Och får vi leva ett helt liv är det tillräckligt. Vi har humlor och hav och katter och skratt. Vi har varandra, just idag. 

Oavsett hur osynliga vi gör oss eller vilka gömställen vi hittar, finns ingen säker plats. Hoten hittar alltid sin väg. Vi skrämmer dem inte på flykt genom att glömma att leva.

Vi har humlor och hav. Vi har händer att hålla i och drömmar att hänga fast vid. Vi har doft av bröd som bakas, vi har tandlösa leenden att möta hos de små som ännu inget förstår.

Världen kan vara både stor och liten.

Min resa fortsätter tills dagen den tar slut.

Är det något jag är övertygad om i nyhetsrapporteringens blodiga verklighet, är det att vi måste stå kvar. Hålla hand. Visa barnen att livet inte är bara mörker eller bara ljus. Men att kraften bor i oss alla. Den har vi. Att gömma sig i ett hörn förändrar ingenting.

Mer än bilden av oss själva.

  

Vad är rättvisa

Idag startar rättegången där Breivik stämt norska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna under fängelsetiden.

Självklart ska rättssystemet fungera och öga-för-öga är ingen hållbar metod i det moderna samhället. Det fattar ju jag också.

Men ändå. Hur mycket värnade du om människans rättigheter när du metodiskt avrättade barn för barn, ungdom för ungdom på den där ön, den där soliga  sommardagen när livet precis hade börjat? Hur viktiga var rättigheterna då?

Jag bara undrar.