En annan tid

Mitt tredje barn har precis fyllt nio månader när explosioner trasar sönder (ännu) en flygplats och kväver frihetens syre innan orsaken ens börjar stå klar.

Det är en annan tid nu. En farlig tid. Omöjlig att greppa. Och jag har varit vilsen. 

Som två gånger förut vet jag att de första månaderna med ett nytt barn i familjen gör mig försiktig, förvirrad. Vill skapa räta linjer och tjocka murar i en tillvaro jag annars föredrar att se på som en färgstark palett. Vill skydda det innersta, det som är allra viktigast, när yttre hot hopar sig och livet gror närmast. Vill göra allt som står i min makt för att den lille ska få bli större, vill göra min plikt som tigrinna och offra mig själv om det så krävs. Jag skulle ta alla världens kulor om det kunde garantera trygghet åt mina tre små.

Jag har varit igenom det där förut.

Jag har kommit ut på andra sidan, två gånger förut.

Dimman lättar successivt och hjärtat känns inte längre skört och försiktigt i sina slag. Blodet pumpas kraftfullt runt i min kropp, syret transporteras till varje del. Jag har möjligheter som många människor saknar eller fråntas när livets svärta vinner en ny strid i mänsklighetens olika rum. Jag blir arg på nyheterna, arg på nuet. 

Världen brinner. Terror, övergrepp, död. Vad är det för värld, vad är livet värt?

Mitt svar är mitt och ingen annans. Min tro är min och ingen allmän. Jag vägrar vara den som skrämdes till en spillra av den kraft som varje individ bär. Den som de onda bejakar fullt ut, där de strör mer skräck i öppna sår. Jag vägrar vara den som kröp ihop darrande i ett hörn. Det är inte så mina barn ska se mig.

Som Anna Mannheimer sa i sitt sommarprat, det blir nog inget mer än såhär. Och får vi leva ett helt liv är det tillräckligt. Vi har humlor och hav och katter och skratt. Vi har varandra, just idag. 

Oavsett hur osynliga vi gör oss eller vilka gömställen vi hittar, finns ingen säker plats. Hoten hittar alltid sin väg. Vi skrämmer dem inte på flykt genom att glömma att leva.

Vi har humlor och hav. Vi har händer att hålla i och drömmar att hänga fast vid. Vi har doft av bröd som bakas, vi har tandlösa leenden att möta hos de små som ännu inget förstår.

Världen kan vara både stor och liten.

Min resa fortsätter tills dagen den tar slut.

Är det något jag är övertygad om i nyhetsrapporteringens blodiga verklighet, är det att vi måste stå kvar. Hålla hand. Visa barnen att livet inte är bara mörker eller bara ljus. Men att kraften bor i oss alla. Den har vi. Att gömma sig i ett hörn förändrar ingenting.

Mer än bilden av oss själva.

  

Advertisements

One thought on “En annan tid

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s