Alltid någon annan

Det händer saker, saker som händer, och mitt tålamod med petitesser är icke existerande.

Det är så typiskt svenskt (vuxet, bittert?) att alltid låta någon annan bära skulden. Jag läser att en prisökning på plockgodis ska finansiera ditten och datten, och tappar luften av trötthet.

Nej, det är inte priset på godis som är problemet! Tänk vad enkelt det vore om det alltid kunde vara en annan parts fel att vi själva brister. Bekvämt på något sätt.

Problemet med överkonsumtion av sötsaker och onyttigheter? Det är kanske arv och miljö och sorg och tröst och dåligt självförtroende och brist på självrespekt och stillasittande och dålig uppfostran eller okunskap eller gener eller ovilja eller ren vilja eller kärlekslöshet eller uppgivenhet eller hundra andra små förklaringar som blir till en stor. Eller inte ens ett problem. 

Vi måste våga ta ansvar för oss själva och våra barn! Ja, det innebär också risken att misslyckas, om vi själva nu står som ansvariga för vad som sker. Men vilka möjligheter att faktiskt göra skillnad.

Oavsett vad plockgodiset kostar i hyllan.

  

Advertisements

Kevlarsjäl

Från studentrummets trånga väggar till Stockholms nattligt öde gator och i en oförglömlig nationaldag i vitt, har de tonsatt allas vårt alldeles egna mörker och ljus. Fint har blivit finare, ont har gjort ondare, allting känns mer när Kent hörs bredvid. 
Nu skriver människor sina 150 tecken om att bandet snart inte finns och att allt är dött. Sådant missförstånd det är. När motivationen tryter och resultaten dalar finns det väl ingen större livskraft än att avsluta i tid. 

Tack för musiken, Kent. 

Och hos Spotify, allt blir återfött.

   
  

Anotherone bites the dust

Ett utdrag ur morgonens Google-historik:

Hjälp, bebis + b**s

Bebis + b**s – farligt?

Bebis b**s på nappen

Ving.se

(Det sistnämnda var ren självbevarelsedrift.)

Will fyller nio månader idag, och klockan 05.00 firade han med en sällsynt olycklig kombo av att ha uträttat sina behov, en tappad napp och en knattes instinkt om att blixtsnabbt stoppa tillbaka den i munnen. Om man säger.

Nästa månad blir det tårta. Jordgubbs.

  

Fånga dalen 

Vemdalen alltså.

Och eftersom jag är så upptagen med att fångelifånga upplevelsen gör jag mig mindre upptagen med att dokumentera den.

Men en note till mig själv för framtida tillbakablick:

Den här förmiddagen var inget annat än fullkomlig perfektion i all dess enkelhet.