Kan Håkan? 

Inte helt oväntat uteblir hyllningarna av Håkans nya EP, vars fyra låtar släppts veckovis den senaste månaden.

Jag har inte heller fallit pladask.

Fått fokusera på några av de gamla guldkornen för att finna peppen inför Ullevi i juni.

Men “Lämna mig inte i det här skicket” är bra på riktigt. Plötsligt gillar jag Håkans visksjungande, det ganska uddlösa arrangemanget, trycker på repeat för att höra introt igen innan låten ens är slut.

Håkans bästa dagar har eventuellt redan passerat, men det kommer aldrig att vara över för honom. Och ingen kommer att fundera på det i Göteborg anyway. Hellre hylla än såga och jag njuter så länge det varar.

Håkan kan.

Advertisements

I korta ord

Inte ofta, men nån gång ibland, tänker jag att män och kvinnor inte hör ihop. Att fortplantning och åtrå är vitt skilt från ett liv i symbios och samförstånd. 

Ibland tänker jag att det vore så smart om kvinnor levde med kvinnor och män med män. 

Dåliga dagar tänker jag att det omöjligt går att få varandra att förstå. På djupet. Ytan är såklart en annan sak.

Ibland tänker jag att Karin Boye är svaret på allt. 

  

På ruta 38 

Jag märker att jag ibland uttrycker mig och framställer mig själv som mycket mera fyrkantig än jag (hoppas att jag) är.

Jag driver ett företag. Har anställda. Jag lämnar ett pastellfärgat litet hus och ett kvarter fullt av fågelkvitter och barnfamiljer och grönskande träd varje dag, för att ta den kvartslånga tunnelbanan in till stan och göra ett jobb som jag tusenfalt gillar. Nästan varje steg består av dagdrömmar. 

Jag är väldigt förtjust i finkaffe i pappmugg. Ofta glömmer jag att säkerställa att ursprunget är ekologiskt. Gäller både muggen och kaffet.

Jag känner mig inte längre som ett förfulat ufo inne på NK. Tvärtom trivs jag förvånansvärt bra med att botanisera runt i parfym- och barnklädesavdelningar trots surmulna expediter och snorkiga damer här och där. Jag hör hemma på Konsum i förorten också. 

Jag trivs vid mötesbord och framför strategidokument. Jag är dålig på administration. Kompenserar med nya träningskläder i grälla färger eller en ny konstig partytopp trots att jag sällan är på party. Fast jag älskar när det sker.

Jag är löjligt kär i min man. Och i att resa, trots att klimatångesten lägger sordin på flygturen. 

Jag är inte rädd för åsikter, varken mina eller andras. Men trivs också med tystnaden. 

Jag är fysiskt starkare vid 38 års ålder än tidigare i mitt liv. När jag bär hem snittblommor från Bunches och bubbel från Bolla känner jag mig både vuxen och barnslig på samma gång, eftersom jag inte kan undvika att se situationen utifrån och undra vid vilken ålder dessa enheter blev likställda med fredagspepp. Jag resonerar ofta med mig själv inuti huvudet. 

Min kropp har fött tre barn. Nej, min kropp har burit och gett liv åt det som blivit själva epicentrum i min egen existens. Det känns alldeles självklart och jättejättekonstigt på samma gång. 

Jag undviker A-brunnar men kliver på K. För störst av allt är Kärleken.

Och fast jag är mamma är jag också barnsligt förtjust i presenter, både att ge och att få.

  

Attans 

Det är så synd att tiomånadersbebisen står och hoppar i spjälsängen när jag ska natta honom, för att han vill komma upp och in i min famn.

Det är så synd att han bara blir lugn på en minut när han får ta plats vid min sida och andas mot min hals.

Det är så synd att det blir så varmt, och så mjukt hela vägen in i hjärtat på mig då. 

Så synd med bebisar som inte vill somna själva.

Verkligen synd.

  

Noterat 

Jag har märkt att ett par kvinnliga poddare som alltid mässar om hur kvinnor ska respektera varandra OCH hur männen förväntas bete sig mot sina fruar, har halkat ut lite på isen själva. Strött några stenar i glasskåpet om man så vill.

De uttrycker sig som att “du är ju inte heller i någon toppform direkt, det såg man ju när du badade i bikini”. Eller “min man är så dutti när han försökej laga liite matii” med oskönt nedlåtande bebisspråk som jag är övertygad hade retat gallfeber på dem själva om situationen vore omvänd.

Lägg därtill en superfeministisk storbloggerska som minsann inte vill dela lika på föräldradagarna för att hennes man tjänar mer pengar och de inte vill ge upp sin levnadsstandard… Hon hävdar att det är s a m h ä l l e t som ska ta ansvar och inte kvinnorna som ska beläggas med bördan att driva igenom förändringen som behövs för att bekämpa patriarkatet.

Instick 1: Samhället består av kvinnor (och män). Det vi inte aktivt förändrar kommer inte att förändras. Jag lovar.

Instick 2: Vänligen observera att jag inte tar mig frihet att klanka ner på ställningstagandet i sig! Det är dubbelmoralen som gnager på mig som en liten halvgullig husmus innanför väggarna. Varför förvänta sig att någon annan ska ta ansvar och vara på ett sätt man själv inte orkar eller vill?

Jag får ba inte ihop det.

  

En lila och en grön 

Om du har tid tycker jag att du ska söka upp klippet från Bruce Springsteens spelning i Brooklyn igår, där han gör en tribute till Prince och sjunger Purple Rain så snyggt att armarna får gåshud. 

Snyggt var det också på min sons fotbollsmatch idag. Tioåringarna tänker, passar och skjuter som värsta storspelarna och det är så sanslöst kul att följa utvecklingen.

  

Tidsmaskin

Åh, när jag var liten och min mamma drog med mig in på blomsteraffären bredvid matvarubutiken “hemma” i Sundsvall. Jag minns de fina blommorna och goda dofterna, men också den brutala tristessen som upplevdes medan hon snackade Pelargoner och Tulpaner med någon expedit. Strypsnaretråkigt för att vara ärlig. 

Tiderna förändras. Nu är blommor kanske bland det bästa jag vet. Inte så mycket i kruka (det är svårt och kravfyllt att hålla de små liven vid… liv) men i vaser och som inredningsdetaljer av olika slag.

Där ser man.