Trolldom & äktenskap 

Han står där på Arlanda, lite till vänster, precis efter alla de där skyltarna med svenska kändisar som hälsar välkommen hem. Han står där med sin nya vårjacka öppen och den ganska tighta vita t-shirten synlig därunder och till det de slitna jeansen som jag känner igen, och han bär en bebis på sin arm. Har vi en bebis? Inte så att jag glömmer hur mitt liv såg ut för fyra dagar sedan när jag flög över Atlanten, men jag måste hur som helst stanna upp lite och försöka greppa verkligheten nån gång ibland. Kan knappt fatta att jag har ett hus och ett, två, tre barn med samma blod som han och jag. Kan knappt fatta att det vuxna är här. Kan knappt förklara kärleken.

Han drar min väska till bilen. Jag bär vårt barn som skrattar och gör konstiga ljud istället för prat. “Ja, nu är äntligen mamma hemma igen” säger den stora och klappar den lilla rufsigt på huvudet. Hans hand är välbekant vacker. När han ställt ifrån sig resväskan och öppnat bagageluckan håller han om oss båda där ute på korttidsparkeringen. Det är arbetsdag men här står vi och han har ingen brådska nu. Vi som alltid är på väg, så snabbt, så ofta.

Jag andas in din energi, säger han med hakan mot min panna, med läpparna mot mitt hår, med en puss på mitt ögonlock. Han säger att han har saknat mig och jag mumlar detsamma. Kanske är det lunchtid eller har det blivit eftermiddag, kanske har vi levt ihop i 15 år eller alldeles nyss mötts. Vetskapen om att jag känner den här personen nästan lika väl som mig själv är det enda som skvallrar om tidsaspekten, inuti dansar fjärilarna lätt i magen eller hur de nu brukar beskriva förälskelse. De där som kan, menar jag.

På väg hem i bilen sjunger han, hemma i vårt hus sjunger han också. Han gör små påhittade sånger om mitt namn och min återkomst. Jag skriver det inte på ett sätt så att du ska förstå, det går ju inte att förstå, låter helt koko när man ser det i text. Jag skriver det bara för att aldrig glömma hur jag på riktigt tror att han kan lysa upp hela världen med sin glöd. Hela min värld glöder i hans närhet.

På kvällen somnar jag tidigt i soffan, under täcket han hämtat från våningen ovanför. Det här blir inget avslut där passionen tar över och instinkten styr. Det här är tvätthögar och jobb som väntar, jet-lag som irriterar och barn som hostar och fräser. Det är vilja men inte kunna, vissa dagar kunna men inte orka. Det är sanningar i ljuset och tålamod eller otålighet eller båda om vartannat.

Jag kommer hem från de blinkande ljusen och de dyra drinkarna, från butikerna och skyskraporna i staden alla vill äga, hem till smulor och täppta näsor, hem till utspilld Risifrutti i botten av ryggsäcken, hem till det oöppnade pizzakitet som stått i rumstemperatur sedan igår. Hem till skor huller om buller i hallen, hem till ett sovrum han bäddat fast han oftast säger tvärtom. Hem till insikter och en överväldigande dragningskraft till den här mannen och vårt vanliga liv. Vårt Svenssonliv i förorten. Vårt liv som exalterar mig och fascinerar mig och låter mig vara mig på alla möjliga vis.

Jag reser gärna runt jorden men det enda jag egentligen söker är nya stunder och mer tid med dig. Den förtrollar mig.

Att komma hem till oss igen och igen och igen är mitt livs superviktigaste formel. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s