Ingen dans på rosor

Innan jag gifte mig var jag förlovad med en man som jag inte passade så bra ihop med. Eller om det var han som inte passade med mig. Trots kärlek och passion och intensitet kom vi aldrig varandra riktigt nära. Vi blev aldrig ett äkta vi. Ofta var det något som skavde. En svartsjuk blick, en kall hand, ett förlamande spel, en hämdreaktion på något som inte var något från början. Vi blev både bättre och sämre ihop än isär. Tog ett steg framåt och två tillbaka. Fick ett barn men inte harmonin. 

Vi älskade men vår relation speglade inte våra känslor. Kraschen blev utdragen och gjorde förbannat ont. Många kvällar bland vin, tårar och lugna låtar sitter fortfarande fast i mitt minne. Alla steg, mil efter mil gåendes på Stockholms tomma gator, kanske för alltid stannar kvar i mina ben på något vis. Det går inte att gå ifrån sitt hjärta.

Det går inte att lämna meningen med allt.

Tiden blev vår vän, ålder och insikt vår nya möjlighet. Jag gifte mig med samma man. Idag 25/5 är det vår bröllopsdag. Ett barn har blivit tre. Jag är dålig på datum men han kom ihåg. Jag är dålig på administration men han strukturerar åt oss båda. Med honom får jag vara som jag är och i hans närhet blir jag bättre än jag någonsin kunnat vara alldeles själv. Vi nådde botten och tillsammans klättrade vi mot nya toppar. Vi klättrar ihop. Min hand i hans hand när tillvaron lutar brant. Samma man. Ett annat par. En ny känsla nästan varje dag. 

Jag vet att det är trendigt att lyfta besvär eller systerskap framför parrelation, man behöver bara höra en av alla hundra framgångsrika poddar för att fatta vad publiken vill ha. Glasklart att det kan låta smörigt och ointressant med sånt som funkar i längden. Jag vet också att jag inte bryr mig så mycket om hur saker och ting verkar utanpå, eller vad som ligger i tiden, utan att det är insidan som räknas. Jag hade kunnat avsätta mer tid, skriva ett fräschare inlägg med mer stuns. Men perfekt och perfektion är inte alltid samma sak. 

Vi är inte alltid sams. Livet är inte alltid en dans på rosor. Men det finns ingen annan jag vill dansa vidare med än dig min älskare, min make, min sparringpartner och bästa vän. 

Tack för tre plus tolv år. Tack för varje dag.

   
 

Advertisements

Den tredje

Man kan tro att livet med hus och egna företag och tre barn och träningar och resor och scheman bara är en massa hållpunkter. Inget kunde vara mer fel.

Jag ska berätta hur det är, de halva dagarna som är mina. När jag är med vår yngsta son.

Han skriker rakt ut på tunnelbanan när han blir arg. Alltså rätt ut, i högan sky. Vrålar. Hungrig. Trött. Vill upp ur vagnen. Varm. Uttråkad. Rakt ut skriker han. Skithögt. Det gör mig inte så mycket. Han är vårt tredje barn. Stisset försvann någon gång på tiotalet. 

Han säger DENNN! när han vill äta något speciellt. Det är typ det enda ord han kan. Så allt som han tycker är gott heter DENNN! och det tycker jag är förtrollande i all sin enkelhet.

Hans tänder sitter lite isär, ja mellan varje tand finns ett mellanrum. Därför ser han ut som en liten seriefigur när han ler. Det är nästan det enda som skiljer honom från storebror när han var i samma ålder, så jag håller varmt om det spretiga leendet som ett eget signum för den minsta. Jag ler när han ler.

Ibland får han fart på krypandet, då är han som en sån där uppvridbar leksak och de små armarna trummar runt runt utåt framåt, som när filmen går lite för fort. Han blir kaxig då, biter ihop lite snett och sätter hakan i vädret, ser ut som en stolt liten 100-åring på alla fyra när ansiktet rynkas ihop. Jag vill aldrig glömma det.

Han gillar en lek som heter “ge mig nappen”. Han sätter nappen i min mun och jag sätter nappen i hans mun. Vi leker den sjutusen gånger på rad. Sedan säger jag att jag vill ha en puss, och då öppnar han munnen så mycket han kan och plirar glatt med sina små ögon när han pussar mig med stort blött gap över mina läppar. Jag älskar att han kan pussas nu. Fast det inte ens liknar en normal puss. 

Han älskar att gunga. Piper av skratt, kiknar i farten. Jag älskar att gunga honom. Vi båda tröttnar på några minuter. Det älskar jag också. 

Så nej, att lägga ett livspussel med alla de här känslorna vore som att spotta på typ Bruce Springsteen. De är min själ och min eld, min kraft och energi. Mina ett, två, tre är hopp och möjligheter och balans och obalans i en enda röra. Den enda röran jag aldrig vill sortera upp. 

  
  

Carpe Grönan 

Ibland vill man skriva långa rader om utmaningarna och betraktelserna, om djupet och nyanserna.

Ibland vill man skriva att lyckan kan bo i ett blåsigt ögonblick bland pizzakanter och Bologneserester på en uteservering som heter Kaskad, en solig söndagskväll utan köer med hela familjen på Gröna Lund.

  

Jag som mamma

En bloggrubrik som valsar runt i digivärlden för tillfället.

Tre ord som beskriver dig i mammarollen.

Jag är noga tror jag. Vill att barnen ska ha ramar. Läggtider, tandborstning, inga armbågar på bordet eller skor inomhus. Till exempel. Jag tror på ordning och reda i omgivningen för att kunna ta ut svängarna mentalt. 

Kommunikativ är jag också. Pratar inte på “barnspråk” utan till människor som bara är lite mindre. Berättar om orsak och verkan. Skippar fasader. Döljer inte det dåliga, slösar med det bra. Vågar vara jag med fel och brister, vågar tycka mig vara värd att “älska som jag är” i mitt moderskap. Men de måste såklart inte älska just mig. Bara om de vill, de små liven.

Tacksam är det tredje. Jag är så gränslöst outsägligt hänfört tacksam över våra tre barn och att få vara deras mamma. Varje dag, varje minut, fullt ut i varje liten del oavsett humör (deras eller mitt), oavsett situation. De berikar livet i dess minsta cell, gör mig sårbar och öppen, gör mig stark och oövervinnerlig. Jag lutar mig inte mot dem. Jag är tacksam om de vill luta sig mot mig. Jag älskar dem. En kärlek som är obeskrivlig. Oändlig. Så.

  

Ute på andra sidan 

För att ha varumärkesupplevelser som mitt yrkeskall, är det ändå märkligt hur obekväm jag är inför fenomenet barnkalas. Det är något med den upptrissade stämningen, överflödet av presenter och ekvationen mellan aktiviteter-fika-instruktioner-lekfrihet-förväntningar-besvikelser och oförutsedda händelser som ger mig hjärtklappning. Minst sagt.

Nu har vår dotter fyllt sju och igår gick hennes efterlängtade discokalas av stapeln. Hela familjen var där och “jobbade” och Lilian imponerade med tydliga instruktioner och idel gott humör.

Jag hade alltså inte behövt oroa mig. Men likväl firar jag ändå känslan av att ha kommit ut på andra sidan med den mentala hälsan någorlunda i behåll. 

Idag kan vad som helst hända!

  

Jobbigt läge

Min telefon strular. Det kan t ex innebära att skärmen låser sig helt vid användning av vissa appar. Att det inte går att svara på inkommande samtal. Eller att bildskärmen delar upp sig i flera olika lager. Till exempel alltså.

Något mer kan också hända. Tydligen kan ljudet slås på i högtalarfunktion trots att hörlurarna sitter i och allt är korrekt monterat.

Det är ju lugnt.

Om man inte står mitt i en ganska full tunnelbanevagn.

Och lyssnar på en podd om föräldraskap.

Och ett avsnitt som tydligen handlar om förlossningsskador.

Och det som pumpas ur min LILLA telefons oanat STORA ljudkapacitet är “hemmorojder stora som ekologiska vindruvor” och “analen” i samma mening. (Det sistnämnda var kanske inte så konstigt, begreppen är ju tveklöst… ehh…sammankopplade). 

Ord som jag inte ens kan skriva utan att rodna. Än mindre tala högt om. Så med beundran inför alla som jobbar för att eliminera tabun och sätta dessa områden i ljuset, så att säga: 

Idag hjälpte jag till. 

Lite ofrivilligt. Men ändå.

Gröna Linjen från Sockenplan till stan har nu medlyssnat på er modiga podd, brudar.