Den tredje

Man kan tro att livet med hus och egna företag och tre barn och träningar och resor och scheman bara är en massa hållpunkter. Inget kunde vara mer fel.

Jag ska berätta hur det är, de halva dagarna som är mina. När jag är med vår yngsta son.

Han skriker rakt ut på tunnelbanan när han blir arg. Alltså rätt ut, i högan sky. Vrålar. Hungrig. Trött. Vill upp ur vagnen. Varm. Uttråkad. Rakt ut skriker han. Skithögt. Det gör mig inte så mycket. Han är vårt tredje barn. Stisset försvann någon gång på tiotalet. 

Han säger DENNN! när han vill äta något speciellt. Det är typ det enda ord han kan. Så allt som han tycker är gott heter DENNN! och det tycker jag är förtrollande i all sin enkelhet.

Hans tänder sitter lite isär, ja mellan varje tand finns ett mellanrum. Därför ser han ut som en liten seriefigur när han ler. Det är nästan det enda som skiljer honom från storebror när han var i samma ålder, så jag håller varmt om det spretiga leendet som ett eget signum för den minsta. Jag ler när han ler.

Ibland får han fart på krypandet, då är han som en sån där uppvridbar leksak och de små armarna trummar runt runt utåt framåt, som när filmen går lite för fort. Han blir kaxig då, biter ihop lite snett och sätter hakan i vädret, ser ut som en stolt liten 100-åring på alla fyra när ansiktet rynkas ihop. Jag vill aldrig glömma det.

Han gillar en lek som heter “ge mig nappen”. Han sätter nappen i min mun och jag sätter nappen i hans mun. Vi leker den sjutusen gånger på rad. Sedan säger jag att jag vill ha en puss, och då öppnar han munnen så mycket han kan och plirar glatt med sina små ögon när han pussar mig med stort blött gap över mina läppar. Jag älskar att han kan pussas nu. Fast det inte ens liknar en normal puss. 

Han älskar att gunga. Piper av skratt, kiknar i farten. Jag älskar att gunga honom. Vi båda tröttnar på några minuter. Det älskar jag också. 

Så nej, att lägga ett livspussel med alla de här känslorna vore som att spotta på typ Bruce Springsteen. De är min själ och min eld, min kraft och energi. Mina ett, två, tre är hopp och möjligheter och balans och obalans i en enda röra. Den enda röran jag aldrig vill sortera upp. 

  
  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s